Modiano – överraskande, men så välförtjänt!

Det kliade i fingrarna att sätta mig ned och skriva detta inlägg direkt efter det att svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund i går kommit med det överraskande men glädjande beskedet att årets nobelpris i litteratur tilldelats den franske författaren Patrick Modiano. En riktigt körig och lång arbetsdag kom dock emellan. När jag närmare midnatt kom hem igen fanns ingen ork kvar. Men bättre sent än aldrig, som det brukar heta…

Jag har sedan åttiotalet haft som tradition att jag ska läsa minst tre böcker av den person som får Nobelpriset i litteratur. Ofta har det inneburit att upptäcka ett författarskap som jag inte riktigt hade koll på innan.

Så blir det nu inte i år. Patrick Modiano är en författare som jag har en hyfsat lång relation med – och som jag fängslas mycket av. Inför årets bokmässa i Göteborg hade jag lovat mig själv att inte köpa några böcker. Jag kom hem med två undantag: Dora Bruder, Patrick Modianos senaste och alldeles nyutgivna bok i svensk översättning var en av dem.

Det är alltid vanskligt att plocka ut en specifik bok ur ett författarskap, så för att göra det lätt för mig lyfter jag i detta sammanhang fram den bok av Patrick Modiano som jag läste senast (jag har inte hunnit ta mig an Dora Bruder än). Jag läste Lilla smycket (Le Petit bijou i original) under en av årets supervarma sommardagar. Den släpptes i Frankrike 2001 och kom i svensk översättning på Elisabeth Grate förlag för två år sedan.

Precis som de övriga romaner av Patrick Modiano jag läst är Lilla smycket en kort och koncentrerad text. Hans språkbruk är rakt och okomplicerat och är i det avseendet en lättläst författare, men under den synbart enkla ytan finns det hos Modiano alltid väldigt mycket att upptäcka.

Det är tydligt att han väljer varje ord med stor omsorg och ser till att ladda dem med maximal betydelse. Och samtidigt som hans språkbruk är enkelt så är hans berättelser, beroende på hur man väljer att läsa dem, inte det.

De innehåller i stort sett alltid någon form av mystik eller en gåta som hämtad från kriminallitteraturen och det är långtifrån säkert att den får sin lösning. Han lämnar väldigt mycket till läsaren och själv tolka och fundera över. Mycket sker så att säga i mellanrummet mellan de ord han valt att sätta på pränt. Det är som om hans böcker egentligen är kondenserade och nedtrimmade 300-sidorsromaner där läsaren själv får fylla i de ord som Modiano utelämnat. Den minimalistiska stilen både fängslar och gäckar läsaren.

När jag läser Lilla smycket (och flera andra av Modianos böcker) kommer jag ofta att tänka på Paul Auster, en av mina verkliga husgudar på litteraturfronten. Precis som hos Auster spelar nämligen slumpen en stor och gåtfull roll i berättelsen. I detta specifika fall ett möte på det långa rullbandet som transporterar resenärer mellan tågbyten vid den enorma metrostationen Châtelet i Paris.

Berättarjaget (Modiano skriver nästan alltid i jagform), den 18-åriga Thérèse får där syn på en kvinna i en gul kappa. Den gula kappan får henne att dra sig till minnes en likadan gul kappa som hennes mamma, som sedan länge försvunnit ur hennes liv och påstås ha dött i Marocko för tio år sedan, brukade ha.

Thérèse följer efter kvinnan och när hon får syn på hennes anletsdrag blir hon övertygad om att det verkligen är hennes mamma. Det hela framkallar en serie smärtsamma minnen, de flesta av dem förträngda, och hon väljer att inte konfrontera kvinnan utan följer i stället efter henne. Lika mycket som en jakt efter den mamma hon så länge saknat blir det en färd in i henne själv.

Lilla smycket är en vacker och sorgsen roman som tar upp flera av de teman som alltid varit centrala i Modianos författarskap. Här finns funderingar kring minne, skuld och identitet. Högst närvarande är också, som nästan alltid, staden Paris. Att läsa Modiano är en fröjd för oss Parisfanatiker (och vem är inte det? 😉 ).

Staden Paris är nästan som en huvudperson i sig i Lilla smycket och trots den där fåordigheten i Modianos språk framkallar texten massor av bilder av staden, det blir som att via Modianos ord resa i sina egna minnen av staden och de områden berättarjaget rör sig i.

Lilla smycket är en stor liten roman som åtminstone hos mig har stannat kvar i minnet och (på ett positivt sätt) gnagt sedan jag läste den. Om du är obekant med Patrick Modianos författarskap och nu efter att han fått nobelpriset vill närma dig det är Lilla smycket ett ypperligt ställe att börja på.

Stora texter i det korta formatet

I morgon är det äntligen dags för det som har kommit att bli en av årets verkliga höjdpunkter för mig. Då drar nämligen Bokmässan i Göteborg igång och årets mässa blir min elfte raka. Nog för att jag egentligen alltid har gillat att läsa, men innan jag 2001 besökte mässan för första gången kunde jag inte riktigt förstå nöjet i att under ett antal timmar trängas med tusentals människor på en förhållandevis liten yta. Mer eller mindre direkt när jag först satte min fot inne i de stora lokalerna förstod jag vad jag hade gått miste om. Det bara kändes helt rätt.

Lagom till årets mässa har jag lyckats läsa ut en (skönlitterär) bok igen. Du som följer bloggen vet att läsandet är en ständig källa till dåligt samvete för mig. Tiden tycks helt enkelt inte räcka till mer än läsande av ofta jobbrelaterad facklitteratur. Missförstå mig inte nu, att läsa facklitteratur kan vara nog så tillfredsställande, men jag hade gärna sett att jag hade tid, eller kanske tagit mig tid, att ägna mig åt mer av det där lustfyllda och helt självvalda läsandet.

Hursomhelst så har jag nu en ny bokupplevelse att berätta om: En spik, en ros (Sept nouvelles och Sous le Pont Mirabeau i original) av Madeleine Bourdouxhe.  Det är en samlingsvolym av noveller som den belgiska författarinnan skrev under olika delar av sin livstid. Det är ingen lång bok, de åtta berättelserna tar bara 156 sidor i anspråk, men den tog ändå sin tid att läsa för mig. Inte för att den var dålig, tvärtom. Den här boken hade jag inte velat sträckläsa, om jag så hade tyckt mig ha tid till det.

Det kändes efter varje enskild novell helt naturligt att lägga boken åt sidan och låta texten riktigt sjunka in. Novellerna liksom kräver eftertanke. Madeleine Bourdhouxes språkbehandling är en aning besynnerlig. Å ena sidan kärv, korthuggen och koncentrerad, men samtidigt också vacker och poetisk. För att tala filmspråk, vilket jag om bekant gärna gör, skulle man kunna likna hennes språk vid en litterär variant av den poetiska realism som firade stora triumfer i fransk 30-talsfilm. Tänk Dagen gryr (Le jour se lève), Dimmornas kaj (Le Quai des brumes) och Människans lägre jag (La bête humaine). Det går till och med så långt att jag nästan ser Jean Gabins och Arlettys ansikten framför mig när jag läser novellerna!

En spik, en ros består av en serie starka och gripande kvinnoporträtt. De poetiskt realistiska (för att fortsätta att använda den filmiska referensen) texterna är karga, vackra, samhällskritiska och gåtfulla – allt på samma gång. Slutprodukten är lite krävande, men å andra sidan rikligt belönande. Madeleine Bourdhouxhe hade en i sanning originell berättarröst och En spik, en ros är en bok att läsa och bära med sig i tanken länge efteråt.