RSS Flöde

Etikettarkiv: Elfriede Jelinek

Besynnerligt empatisk svårsmält feelbad

Letar du efter något lättsmält och lättsamt underhållande att avrunda tisdagskvällen med? Då är detta absolut inget för dig. Om du däremot känner dig rustad för att se ett kompromisslöst nedstigande i en på så många olika sätt förtryckt kvinnas förvridna sexualitet, då ska du definitivt kolla in Michael Hanekes Pianisten (La Pianiste) från 2001 som är kvällens film under SVT:s pågående franska filmvecka.

Jag hade under många år traditionen att läsa (minst) tre böcker av den person som tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Det var en tradition som renderade många fina läsupplevelser, men också min beskärda del av obegripliga. Jag kommer inte exakt ihåg när jag övergav den här vanan, men det var mot slutet av 90-talet. För några år sedan hade jag föresatt mig att väcka liv i projektet igen. Det råkade sammanfalla med att Elfriede Jelinek fick priset, vilket visade sig vara en dödsstöt för projektet redan i sin linda.

Jag tror att jag någonstans i bakhuvudet, med Hanekes filmversion av Pianisten som ett alltjämt tydligt minne (den här filmen glömmer man inte i första taget) anade att det skulle kunna bli så. Hursomhelst beställde jag hem en av hennes böcker, tror att det var Lust, och satte igång att läsa. Det kan naturligtvis ha berott på bristande intelligens från min sida, men jag begrep verkligen ingenting av det jag läste.

Elfriede Jelineks synnerligen egensinniga språkbehandling bara förvirrade. Det mynnade ut i att jag under några kvällar vid läggdags låg och läste högt ur boken för min fru, varpå vi tittade varandra med förvirrade blickar, skakade på våra huvuden och bara skrattade. Vi kom några sidor in i boken, men sedan gav vi upp och mitt projekt att läsa minst tre böcker av årets Nobelprisvinnare rann återigen ut i sanden.

Nu har Michael Henekes formspråk inga som helst likheter med Jelineks språkbehandling. Rent visuellt är Haneke rak, rättfram och okomplicerad. Nästan kliniskt observerande. När det gäller vad hans filmer handlar om och behandlar är det en helt annan fråga. Haneke utmanar ständigt sina åskådare, testar gränser för vad vi som publik klarar av och tvingar oss att fundera inte bara över vad som sker på vita duken utan också inom oss när vi ser det.

Hans filmer innehåller aldrig några färdiga svar och i intervjuer svarar han undvikande på frågor som gäller hur hans filmer ska tolkas. Inte sällan använder han sig dessutom av en egensinnig, synnerligen svart och dubbeltydig humor vilken bidrar till att publiken får ännu svårare att tolka dels sina egna reaktioner, dels det som sker i handlingen. Det finns några typexempel på det i Pianisten.

När det gäller filmens handling så kretsar den kring Erika Kohut, en dryg fyrtioårig kvinna som arbetar som lärarinna vid konservatoriet i Wien. Trots sin ålder bor hon alltjämt hemma hos sin mamma, en minst sagt repressiv och förtryckande matriark. Moderns kontroll över dottern har satt sina spår. Erika är kylig, sträng och totalt renons på känslor och empati.

Till en början ser det ut som att det bara rör kontakten med eleverna men ganska snart förstår vi att det minst lika mycket är riktat mot henne själv. Erikas självhat och självförminskande tar sig bland annat uttryck i en förvriden och undertryckt sexualitet som hon får utlopp för på de mest motbjudande sätt. Situationen ställs på sin spets när en student, som i mångt och mycket är hennes diametrala motsats, fattar tycke för henne och försöker förföra henne. De inleder en relation som redan på förhand tycks förutbestämd att sluta illa.

Pianisten är en oerhört obehaglig film, men i Hanekes regi och Isabelle Hupperts makalösa gestaltning blir Erika Kohut inte någon endimensionell person. Visst, hennes agerande är ofta direkt motbjudande och det rör sig om en störd personlighet, men det är samtidigt omöjligt att som åskådare inte känna viss empati med henne. Mitt i alltihop är Pianisten en mänsklig film. En film som rotar i den mänskliga själens allra mörkaste skrymslen.

Jag har full förståelse för den som efter denna beskrivning väljer att låta bli att se den här filmen. Det är inget fel i att bara vilja använda film som en tillfällig verklighetsflykt och lättsam underhållning för stunden och då är Pianisten absolut inget att satsa på. Om du däremot känner dig upplagd för en omskakande och mer svårsmält upplevelse så kan, och jag skriver medvetet kan, det här vara en film för dig. Testa gärna, för det här är en av det nya millenniets bästa filmer gjord av en av vår tids mest intressanta regissörer. Det är filmkonst som känns och berör. Men kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Huppert hela veckan

Så är vi framme vid vecka 33. En vecka då, åtminstone på våra breddgrader, sommar obönhörligt i alla fall börjar möta höst. Men just vecka 33 finns en tröst inför den där bitterljuva och inte så lite melankoliska känslan av att ännu en sommar snart flytt. Det är nämligen sedan några år tillbaka SVT:s traditionella franska filmvecka. Detta år är det tema Isabelle Huppert och det är ju ett välkänt faktum för oss frankofiler att hennes blotta närvaro i en film per definition gör den sevärd. Sedan kan filmen i sig ha en del i övrigt att önska, men det är en annan sak.

Eftersom jag verkligen inte har något emot att se om bra film så ser jag alltid fram emot SVT:s franska filmvecka, men det är såklart extra roligt när det rör sig om filmer som jag inte sett förut. Därför ser jag verkligen fram emot den film som ikväll inleder filmveckan, för den har jag faktiskt inte sett. Det rör sig om Hupperts genombrottsfilm Spetsknypplerskan (La Dentellière) från 1977.

De övriga filmerna som står på programmet under Franska filmveckan har jag dock sett. Och jag kan mer eller mindre rekommendera dem allihop. Möjligtvis med undantag av morgondagens Pianisten (La Pianiste) från 2001, Michael Hanekes omskakande och obehagliga filmatisering av Elfriede Jelineks roman. Inte för för att den är dålig, för det är den verkligen inte, men för att det absolut inte är en film för alla. Jag tänkte återkomma till den imorgon och ska då försöka fördjupa mitt resonemang kring den.

Mer lättsamt blir det på onsdag då SVT visar Jag och min syster (Les soeurs fachées) från 2004 . Även om det finns en hel del allvar även i den filmen rör det sig trots allt om en dramakomedi. Isabelle Huppert firar stora triumfer i sin paradroll som stram, kylig och neurotisk medelklasskvinna som påminns om sitt enklare påbrå när den okonstlade systern från landet kommer till stan på besök. Kulturkrock är bara förnamnet.

På torsdag väntar politisk thriller av genrens franska mästare Claude Chabrol. I Maktens rus (L’Ivresse du pouvoir) från 2006 spelar Isabelle Huppert en benhård och samvetslös undersökningsdomare som börjar rota i maktens manliga korridorer på jakt efter att avslöja en korruptionsskandal inom ett stort franskt företag. Filmen är löst baserad på Elf Aquitaine-skandalen och den rollfigur Huppert gör bygger på verklighetens Eva Joly, den i Norge födda kvinna som kandiderar för de grönas räkning till nästa års franska presidentval. Det finns stor anledning att sätta frågetecken kring hur Chabrol på detta indirekta sätt en aning manschauvinistiskt beskriver Eva Joly (hon har själv kommenterat filmen i negativa ordalag), men Maktens rus är i övrigt en ytterst kompetent thriller.

Sedan avslutas filmveckan på lördag med en riktig höjdare, alltid intressanta Claire Denis senaste storverk White Material. Det är en film som tillsammans med den delvis självbiografiska debutfilmen Chocolat från 1988 och den mästerliga Beau travail från 1999 bildar en löst sammansatt trilogi om den franska kolonialismen och post-kolonialismen. Uppväxt i det franska koloniala Afrika som hon är, är det ett ämne hon brinner för och kan en hel del om. Som vanligt när det gäller Denis bjuds vi på en hel del gåtfullhet och bildpoesi, men inga klara svar och färdiga lösningar. Claire Denis konstnärskap, för det är absolut som konstnär man får henne, är av den typen att det tvingar åskådaren att tänka själv och hennes filmer är något man bär med sig länge. Precis som i fallet Pianisten ber jag att få återkomma när det gäller White Material.