RSS Flöde

Etikettarkiv: Eiffel

Visuellt överdåd när musketörerna äntligen pratar franska igen

Postat den

Alexandre Dumas den äldres klassiska äventyrsroman De tre musketörerna från 1844 är en av världens mest filmatiserade böcker. Det var dock ett tag sedan det gjordes en franskspråkig version för vita duken men nu är det dags igen.

Den presenteras i två delar och den första, som fått titeln De tre musketörerna: D’Artagnan (Les Trois Mousquetaires; D’Artagnan i original), hade svensk biopremiär förra helgen. Den andra delen som fått undertiteln Milady är planerad att få biopremiär i december.

Regissören bakom de två filmerna, som spelades in samtidigt, är Martin Bourboulon som redan i sin förra film Eiffel visade sig vara utmärkt på att göra periodfilm. Nu gör han det igen, för om det är något område som De tre musketörerna: D’Artagnan excellerar på så är det just i återskapande av de tidstypiska miljöerna.

Scenografin, kostymerna och även exteriörerna (som är inspelade i några av Frankrikes talrika välbevarade medeltida miljöer) är fantastiska och Nicolas Bolducs utmärkta fotografi ser till att fånga det.

Martin Bourboulons version av De tre musketörerna levererar det man kan förvänta sig av en sådan. Det vill säga äventyr, ädelmod, ränksmidande och naturligtvis svärdfäktande en masse, men den är också jämförelsevis nedtonad.

Utan att för den skull tumma på underhållningsvärdet tycks Bourboulon har siktat på en mer realistisk känsla. Här finns inte de där genomkoreograferade svärdduellerna med glimten i ögat som man kommit att förknippa med den typ av matinéäventyr av klassiskt snitt som man ändå får räkna den här filmen till.

Även agerandet är återhållet, vilket jag tycker är till en fördel jämfört med flera av de tidigare versionerna. Framförallt uppskattar jag att Bourboulon instruerat Eric Ruf till ett synnerligen nedtonat porträtt av berättelsens beryktade ärkeskurk kardinal Richelieu. Det är en roll i vilken många duktiga skådespelare tidigare fallit ner i överspelsgropen, vilket gjort kardinalen till en elak stereotyp än en intressant rollfigur.

Inte för att Bourboulon på något sätt skulle ha borrat sig särskilt mer på djupet kring vad som driver rollfiguren men jag tycker ändå att hans sätt att skildra kardinalen tillfogar någon sorts ytterligare komplexitet.

När vi ända är inne på området skådespelandet så håller det överlag god kvalitet. Underligt vore annat med tanke på att rollistan är fylld av kända namn. Vincent Cassel, Pio Mamaï och Romain Duris spelar de de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis och rollen som D’Artagnan görs av François Civil.

Eva Green har synbart väldigt roligt i rollen som filmens mest färgstarka skurk Milady och Lous Garrel och Vicky Krieps briljerar som kungaparet. Och sist men inte minst ska såklart också Lyna Khoudri som spelar D’Artagnans kärleksintresse Constance nämnas.

Jag får nog återkomma med mitt slutgiltiga betyg när den andra filmen haft premiär och jag kunnat se den, men intrycket efter att ha sett den första är att De tre musketörerna i Martin Bourboulons version är underhållande, fartfylld och bjuder på god matinéunderhållning för stunden, men kanske inte så mycket mer än så.

Men att i motsats till exempelvis den kända amerikanska nittiotalsvarianten med Kiefer Sutherland, Charlie Sheen och Oliver Platt som musketörerna bara att få höra alla prata franska är en lättnad och njutning.

Eiffel – mannen, monumenten och kärleken

Postat den

Monumentet som bär hans namn är känt över hela världen och är en av de starkaste symbolerna för inte bara för Paris där det står utan i viss mån för hela Frankrike.

Men mannen Gustave Eiffel själv känner många inte till lika bra. Kanske heller inte att ett annat av världens mest kända monument, Frihetsgudinnan i New York, är byggd runt ett metallskelett som han konstruerade.

Den sedan en tid tillbaka i Sverige bioaktuella filmen Eiffel i regi av Martin Bourboulon kan vara ett sätt att få lära känna den från Dijon bördiga mästeringenjören Gustave Eiffel.

Den väver samman två handlingsspår ur Eiffels liv: dels det slitsamma och kontroverskantade uppförandet av Eiffeltornet till Världsutställningen i Paris 1889, dels kärlekshistorien mellan honom och hans älskade Adrienne Bourges.

Eiffel är en rejält påkostad film och det märks. Några av scenerna från uppförandet av tornet är bokstavligen hisnande och återskapandet av ett tidstypiskt Paris övertygar.

Men den djärvhet, beslutsamhet och uppfinningsrikedom som den riktige Gustave Eiffel visade och sin filmen skildrar visar själva filmen inte.

Det är i mångt och mycket en traditionell biografi som inte tar ut svängarna alls, vilket såklart är synd. Det gör att en film som bygger på material nog för att kunna vara spektakulär ”bara” bjuder på god underhållning för stunden spetsad med ett antal storslagna scener.

Den viktar också för min smak för mycket över åt kärlekshistorien, jag hade gärna sett mer fokus på konstruerandet av Eiffeltornet. E

n känsla som inte direkt försvagas av det faktum att experter på Eiffel menar att väldigt mycket av det filmen beskriver gällande kärlekshistorien helt enkelt är ren fiktion och inte stämmer.

Romain Duris är sedvanligt stabil i rollen som Gustave Eiffel och Emma Mackey (för en svensk publik förmodligen mest känd för en av huvudrollerna i Netflix-serien Sex Education) är bra som Adrienne men det glänser inte om någon av dem eller deras samspel.