Souvenirs souvenirs

I dag tänkte jag ta upp Olivier Assayas Sommarminnen (L’heure d’été) från 2008. Assayas, vars senaste film Efter revolutionen (Après mai) sedan i somras finns utgiven på svensk dvd, är måhända lite ojämn men gör aldrig något helt ointressant.

Sommarminnen hör i mitt tycke till det bättre han har gjort. Det är en på många sätt genomfransk film, ett pratigt och intellektuellt drama som utspelas i övre medelklass-miljöer. Men den har också ett drag av skandinavisk film över sig, inte minst i form av influenser från Bergman.

Pratigt, intellektuellt och Bergmaninspirerat. Det låter som en tung och svår film kanske du tänker, men så är inte fallet. Olivier Assayas har regisserat filmen med lätt hand och värme. Men visst, den som väntar sig action väntar naturligtvis förgäves.

Sommarminnen handlar om tre syskon, två bröder och en syster. De har var valt att leva helt olika liv och den egentligen enda sammanhållande länken mellan dem är mamman, hela släktens matriark. Filmen inleds med en  solvarm sekvens där släkten är på plats i hennes fina hus utanför Paris för att fira hennes födelsedag.

Här får vi veta att hon är en hängiven konstälskare och att huset är mer eller mindre fullt av värdefulla föremål. Efter den glada och festliga inledningen gör berättelsen ett hopp framåt i tiden. Modern har avlidit och de tre syskonen sammanstrålar för att göra upp om ägodelarna och bestämma om huset ska säljas eller inte.

Mer komplicerad än så är inte handlingen. Men med mycket små medel, och med hjälp av tre utomordentliga skådespelare i de tre huvudrollerna: Charles Berling, Juliette Binoche (har hon någonsin gjort en dålig roll?) och Jérémie Renier, lyckas Olivier Assayas göra det hela till ett finstämt och intressant drama.

Han är en utmärkt skildrare av det vardagliga och skådespelarna förvaltar den välskrivna och tonsäkra dialogen alldeles förträffligt. I den där dialogen framträder dessutom att det finns många fler sidor i den här berättelsen än vad dem enkla ramhandlingen kanske ger sken av. Att fotoarbetet och scenografin genomgående håller mycket hög klass gör naturligtvis inte saken sämre.

Sommarminnen är en bitterljuv berättelse som utan pretentioner på ett lågmält sätt tar sig an stora frågor som saker och tings förgänglighet och hur olika värde vi kan sätta på fysiska minnen. Det är också en film om vilket tveeggat svärd nostalgi kan vara.

Vi talar inte om något mästerverk här, men Sommarminnen är i all sin enkelhet en riktigt fin och humanistisk film som letar sig in till hjärtroten. Åtminstone gjorde den det på mig. Men så är jag å andra sidan en obotlig nostalgiker också.

Nu är det väl revolution på gång?

Min uttalade och absoluta ambition är att se alla frankofona filmer som visas på bio här i Sverige men Olivier Assayas Efter revolutionen (Après mai i original) som gick upp på svenska biografer i vintras missade jag av olika anledningar. Men nu har jag rättat till det misstaget, den släpptes i svensk DVD-utgåva i förra veckan. Efter revolutionen, som hade urpremiär förra året, är om inte en uppföljare till så i alla fall en sorts parallellfilm till Olivier Assayas förra projekt Carlos, den synnerligen ambitiösa och spännande skildringen av terroristen som fick smeknamnet Schakalen. De gemensamma beröringspunkterna är flera: i bägge fallen rör det sig om skildringar av vänsterradikala element på 70-talet och Olivier Assayas är pendantiskt noggrann när det gäller detaljerna i återskapandet av såväl tidsanda som scenerier. Men samtidigt är det två väldigt olika filmer. Det handlar trots allt om två helt olika typer av vänsterradikalism som skildras, även om en och annan av karaktärerna i Efter revolutionen säkerligen skulle sympatisera med exempelvis Carlos eller Baader-Meinhof, och därutöver är Efter revolutionen en mycket mer personlig film. Den här gången har Olivier Assayas tagit avstamp i och hämtat inspiration från sina egna erfarenheter. Efter revolutionen tar sin början i Paris utkanter 1971. Majrevolten 1968 ligger tre år tillbaka i tiden men filmens huvudperson (och Assayas alter ego), den 18-årige Gilles och hans vänner drömmer fortsatt om att kunna förändra världen. I Gilles fall bland annat med konsten som vapen, medan andra i hans närhet förespråkar mer direkta och våldsamma metoder. Den revolutionära rörelsen blir dock alltmer splittrad och olika grupperingar drar åt olika håll. Samtidigt slits Gilles mellan sina kollektivistiska ideal och förverkligandet av sina egna drömmar.

Olivier Assayas alter ego Gilles må vara själva navet i filmen men samtidigt är Efter revolutionen en rent narrativt mycket mer löst hållen film än exempelvis Carlos. Olika händelser under filmens gång gör att gruppen av vänner kring Gilles splittas och vi får som åskådare hänga med även dem. Det är heller ingen berättelse med någon tydlig vare sig början eller slut. Efter revolutionen är på samma gång en gripande uppväxtskildring och en skildring och analys av ett explosivt skede i den politiska nutidshistorien (ett skede som för all del inte saknar gemensamma beröringspunkter med vad som sker i dag på sina håll i det ekonomiskt krisande Sydeuropa). Efter revolutionen rör sig i vänsterradikala kretsar men mycket av det den skildrar och säger kan med lätthet överföras på mer universella funderingar kring grupptryck och mänsklig längtan efter tillhörighet.

I vissa stunder kan jag känna att Efter revolutionen greppar efter lite för mycket, vill lite för mycket och att Assayas kanske kunde ha koncentrerat sin berättelse lite mer. Speltiden på just under två timmar känns aningen för lång. Kanske är det avsaknaden av en riktigt tydlig röd tråd i handlingen som är boven i dramat, men helt klart är att filmen kunde ha trimmats ner lite. Med den snudd på mästerliga Carlos i minnet måste jag tillstå att jag blev en aning besviken på Efter revolutionen, men den är utan tvekan synnerligen sevärd ändå. Om inte annat för det ruggigt välvalda soundtracket och de minutiöst återskapade 70-talsmiljöerna.