Cyrano och jag – i dubbel bemärkelse

Edmond Rostands pjäs Cyrano de Bergerac, detta ett av den franska dramatikens mest berömda verk, är en verklig hörnsten i min frankofili.

För det var på sätt och vis när jag såg och hörde Gérard Depardieu på sitt samtidigt kraftfulla och sårbara vis framföra texten i Jean-Paul Rappeneaus formidabla filmatisering av pjäsen som jag verkligen förälskade mig i det franska språket. Detta utan att vid den tidpunkten kunna mer än några enstaka ord franska.

Sedan dess har texten och pjäsen varit en trogen följeslagare genom mitt liv, på en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Den i Sverige nu på dvd och vod aktuella filmen Cyrano och jag från i fjol (Edmond i original) påminner mig om varför jag älskar den här pjäsen så mycket.

Cyrano och jag handlar om hur det gick till när Edmond Rostand, som fram till dess var tämligen misslyckad som dramatiker, 1897 fick inspiration till och skrev sin berömda pjäs. Filmen är skriven och regisserad av Alexis Michalik och är i sin tur en filmatisering av en prisbelönt och framgångsrik pjäs av densamme.

Cyrano och jag är en sorts förhållandevis fri fantasi kring verkliga händelser. En hel del stämmer med verkligheten medan annat är dramatiserat. Jag tycker att det är ett bra konstnärligt val, för metanivåerna i berättelsen som för in Rostands kreativa process och egna liv i pjäsen gör att det i viss mening slutar i en annorlunda, men dock ändå, version av själva berättelsen om Cyrano de Bergerac. Om än en lättviktig sådan.

Det vilar en stor lustfullhet över hela filmen och den samlade ensemblen tycks ha haft smittsamt roligt att göra den här filmen. Allra bäst gillar jag Olivier Gourmets jovialiska tolkning av Constant Coquelin, en av dåtidens mest populära teaterskådespelare på de parisiska scenerna, som tror på den unge Rostand, tar honom under sina vingar och pushar honom att skriva sitt mästerstycke -Under kort tidsfrist och inte alldeles lättmanövrerade förutsättningar ska tilläggas. Thomas Solivérès är även han alldeles utmärkt i huvudrollen.

En påkostad produktion men fint återskapade parisiska sekelskiftesmiljöer ger filmen ett drömskt och fint lyster som verkligen talar direkt till Parisromantikern i mitt hjärta.

Cyrano och jag är en lättsamt underhållande film inte olik Shakespeare in Love eller Molière. Huvudsakligen god underhållning för stunden, men också en väg till själva pjäsen. Och om filmen leder till att fler upptäcker den – då har den tjänat ett bra och djupare syfte.

Med näsa för kvalitet

Dags att fira en milstolpe. BleuBlancRouge firar 200. Och detta det 200:e inlägget ägnar jag åt det senaste kapitlet i mitt pågående projekt att undersöka rötterna till min frankofili. En viktig del i detta projekt går ut på att jag ser om de filmer som en gång i tiden fick mig att älska fransk film.

Den här gången har jag tagit an den film som fick mig att verkligen och på riktigt allvar älska det franska spåket. Inte för att jag inte skulle ha gillat det tidigare, för det gjorde jag, men det var när jag på vårkanten 1991 såg Jean-Paul Rappeneaus filmatisering av Cyrano de Bergerac som steget från en fascination till ren förälskelse togs.

Att sedan skulle ta ytterligare dryga tio år innan jag tog tag i situationen och började plugga och lära mig franska säger mer om min egen bekvämlighet än kärleken till språket och det är en helt annan fråga.

Rappenaus version, som släpptes i Frankrike 1990, framstår för varje gång jag ser om den mer och mer som den ultimata filmversionen av Edmond Rostands klassiska pjäs. Manusbearbetningen, som är gjord av Jean-Paul Rappeneau själv i samarbete med Jean-Claude Carrière, är suveränt genomförd.

Scenversionen som i sin oavkortade form omfattar cirka 4 timmar har kokats ned till dryga två timmar film utan att för den skull egentligen tappa något på vägen. Originaltexten har också omarbetats och moderniserats en aning när det gäller det rent språkliga men rytmiken i dialogen, som alltjämt är på vers, är fortsatt suverän.

Det är en ren fröjd att bara lyssna på den här filmen. Vilket självklart också har en del att göra med att skådespelarna som framför den gör det så bra och inlevelsefullt. Gérard Depardieu gör i titelrollen det som förmodligen kommer att visa sig vara sitt livs roll. På sätt och vis är det heller kanske inte så konstigt att han briljerar just i den här rollen.

Det är trots allt en roll som han är som född för att göra. Komplexa karaktärer som kombinerar ett tufft yttre med en känsligt inre har ju varit något av hans paradgren och om man pratar om den typen av karaktärer så finns det få lika välskrivna som just titelrollen i Cyrano de Bergerac.

Men det är inte bara herr Dépardieu bland skådespelarna som förtjänar att lyftas fram. Anne Brochet gör en fantastisk Roxanne och Vincent Perez är utmärkt som Christian. De tre rollfigurerna är berättelsens nav och när de fungerar så suveränt bra som här så går det inte gärna att misslyckas.

Lägg därtill den finfina manusbearbetningen som jag redan har varit inne på, Jean-Paul Rappeneaus säkra regi, Pierre Lhommes vackra foto och inte minst Jean-Claude Petits fina musik och det är lätt att förstå att det här är en härlig filmupplevelse utöver det vanliga.

En film värdig en milstolpe som det 200:e blogginlägget på en frankofilblogg. Och när det gäller kärleken till det franska språket efter att ha sett om Cyrano de Bergerac citerar jag Tomas Ledin: jag är lika hopplöst förälskad nu som då.