Filmtips för årets firande av den franska nationaldagen

Det är som ni som följer denna blogg, trots mina ambitioner att råda bot på det, fortsatt glest mellan uppdateringarna. Nu är det det dock dags för ännu ett. Såhär på den franska nationaldagen brukar jag bjuda på ett filmtips med anknytning till densamma och den traditionen ämnar jag att upprätthålla.

Årets tips får bli Les Adieux à la reine (i Sverige hittas den under sin internationella titel Farewell, My Queen) från 2012. Benoît Jacquots film utspelas under några av den franska revolutionens mest intensiva dagar. Den skildrar nämligen livet på slottet Versailles mellan den 14 och 18 juli 1789.

Berättelsens huvudperson är den unga kvinnan Sidonie Laborde. Hon tjänstgör huvudsakligen som lektris åt drottningen Marie Antoinette. När ryktena om att någonting dramtiskt och omvälvande sker inne i Paris börjar florera på slottet sprider sig oron, framförallt bland aristokraterna. Många väljer också att lämna slottet.

Sidonie, som snabbt fått en speciell realtion till den nyckfulla drottningen, väljer dock att stanna. Allt för att kunna komma drottningen än närmre. Det blir några dramatiska dagar i drottningens närhet.

Les Adieux à la reine är baserad på Chantal Thomas prisbelönta roman med samma namn från 2002 och är en fiktionaliserad berättelse byggd utifrån det verkliga skeendet under de där julidagarna 1789.

Den kastar inget nytt ljus över det hela, vi har trots allt kunnat se och läsa åtskillga skildringar av just det här skedet i den franska historien tidigare, men den känns ända hela tiden intressant. Benoît Jacquot är omsorgsfull och noggrann med detaljerna. Scenografin och kostymerna är fantastiska.

Dessutom är det välagerat av den namnkunniga ensemblen med Léa Seydoux och Diane Kruger i rollerna som Sidonie respektive drottningen i spetsen.

Som allra bäst är filmen i de skeden då den skildrar tjuv och rackarspelet bakom kulisserna. Såväl bland tjänstefolket som noblessen pågår manövrerande nästan värdigt ett House of Cards. Då bränner det till i handling och dialog.

I andra lägen är det betydligt mer ljummet och lite väl traditionellt skildrat. Allt sammantaget så tycker jag dock att Les Adieux à la reine är klart sevärd. Inte minst en dag som denna.

Ha en riktigt trevlig Quatorze juillet, mina frankofila vänner!

Ett starkt tv-tips inför kvällen och en film du absolut bör C om du är modeintresserad

På tok för få såg den när den i vintras biovisades i Sverige. Nu ges chans till att reperara det när Asghar Farhadis starka Det förflutna (Le Passé) från förra året visas på tv. 21:45 på SVT2 är tiden som gäller.

Ett annat alternativ inför kvällen kan vara den intressanta dokumentären Mademoiselle C, även den från förra året och tidigare i år biovisad i Sverige. Sedan några veckor tillbaka finns den utgiven på svensk dvd. En uppenbar referenspunkt när det gäller Mademoiselle C är den uppmärksammade dokumentären The September Issue från 2009. Jämförelsen mellan de två filmerna är helt enkelt ofrånkomlig. I The September Issue fick vi följa Anna Wintour, den stridbara chefredaktören för den amerikanska editionen av det inflytelserika modemagasinet Vogue. I Mademoiselle C handlar det om Carine Roitfeld, tidigare chefredaktör för den franska upplagan av samma tidning.

Mademoiselle C handlar dock om tiden just efter att Carine Roitfeld lämnat franska Vogue för att dra igång ett nytt och helt eget projekt. Större delen av filmen är helt enkelt en skildring av den kreativa processen att skapa en helt ny modepublikation. Den delen lyckas regissören Fabien Constant bra med, det är intressant att hänga med bakom kulisserna och kändisspottingfaktorn i filmen är i det närmaste skyhög. Ett stort antal betydande modeskapare, modeller, skådespelare och andra celebriteter passerar revy.

Tyvärr lyckas Fabien Constant inte riktigt bra med att teckna ett porträtt av personen Carine Roitfeld. Han försöker men kommer inte längre än till att skrapa lite på ytan, vilket naturligtvis är lite tråkigt. Jag hade gärna sett att den delen av filmen var mer utvecklad. En annan sak som drar ner helhetsintrycket är att Mademoiselle C är en aning konventionell rent formmässigt. Fabien Constant använder sig av en rak och redovisande berättarstruktur. Vilket det naturligtvis per automatik är något fel på, men det känns en aning ospännande.

Samtidigt är det lätt att tro att ett av Fabien Constants huvudmål med filmen är att normalisera och balansera bilden modeindustrin. När den skildras är det ju oftast med kritisk blick och den utmålas gärna som stenhård, oerhört konkurrensinriktad och synnerligen excentrisk. Visst är den värld som framträder i Mademoiselle C också excentrisk, men fokus ligger inte på det utan snarare det något som skulle kunna beskrivas som vardagligt.

Tonen i Mademoiselle C är jämfört med andra filmer som skildrar branschen märkbart vänlig och även om Carine Roitfeld helt tydligt är en person med stark integritet och klara uppfattningar framstår hon som Anne Wintours absoluta motsats när det gäller sätt att vara ledare. Här är det inget management by fear som gäller.

Mademoiselle C är absolut en film för dig som är intresserad av modeindustrin, men andra kan definitivt också ha behållning av den. Jag kan bara gå till mig själv. Den som har sett hur jag klär mig vet att jag  inte är något modelejon direkt och mitt förhållande till modeindustrin kan beskrivas som fascination mer än intresse. I skenet av det kan du kanske bättre bedöma värdet i mitt omdöme om Mademoiselle C som en intressant och underhållande om än inte spektakulär dokumentär som gott och väl förtjänar att lägga 90 minuter av ditt liv på.

Finfin fransk film på tv i dag igen

SVT:s tablåläggare fortsätter att sprida frankofil glädje. Efter gårdagens två fina filmer fyller man i dag på med den utmärkta Mademoiselle Chambon från 2009. Filmen som är regisserad av den tonsäkre vardagslivsskildraren Stéphane Brizé visas på SVT2 med start klockan 22:15.

Mademoiselle Chambon är en tystlåten och nedtonad, men känslostark film och lika oväntad som drabbande passion mitt i livet. Den utspelas i en mindre stad fransk stad. Muraren Jean är lyckligt gift och lever ett lugnt och ordnat liv med fru och ett barn. En dag följer han med sin son till skolan för att berätta om sitt jobb för dennes skolklass. Där får han kontakt med sonens lärarinna Véronique, titelns Mademoiselle Chambon.

Det slår kanske inte gnistor mellan dem vid första ögonkastet men någon sorts spänning uppstår i alla fall. Trots att de på sätt och vis är väldigt olika som människor och kommer från helt olika bakgrunder. Efter att han tackat ja till att hjälpa henne med att byta fönster i hennes lägenhet djupnar deras vänskap och sakta men säkert växer något annat fram mellan dem. Något som sänder chockvågor genom Jeans tillbakadragna och välordnade liv.

Det är med andra ord en på ytan enkel och föga spektakulär berättelse, men under ytan bubblar det av känslor. I huvudsak återhållna sådana. Det är en karaktärsdriven historia som lever mycket högt på säker regi och i all tysthet smått briljant skådespeleri. Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain (som intrikat nog tidigare var ett par privat och har ett barn tillsammans) är fantastiskt bra i rollerna som Jean och Véronique.

Med mycket små gester och helt utan åthävor lyckas de göra sina respektive rollfigurer till i alla avseenden fullständigt trovärdiga människor av kött och blod. Utan att behöva säga något gestaltar de på ett utmärkt sätt det inre tankespelet och den tvehågsenhet bägge känner inför det som sker. Även Aure Atika, som spelar Jeans hustru Anne-Marie, förtjänar allt beröm hon kan få.

Några övertydligheter när det gäller att etablera Jeans obildade arbetarklassbakgrund hade definitivt kunnat tvättats bort från manuset och någon annan skönhetsfläck går att skönja i filmen men det är småsaker i det stora hela.

Mademoiselle Chambon är en riktigt bra film. Trots sitt melankoliska anslag strålar den av humanism och mänsklig värme och blir därmed en film att bli lycklig av. Det är en film om det där märkliga som vi kallar livet och sådant som kan inträffa mitt i den vardagliga lunken, när vi som allra minst väntar oss det.  Och konsekvenserna av de där avgörande händelserna i det tysta.

En gång är ingen gång, men två gånger kan vara en för mycket

Generellt sett är jag en varm anhängare av att se om filmer. Det gäller alla sorters filmer. Även den där typen av företrädelsevis thrillerfilmer som innehåller någon form av överraskande twist och där själva överraskningsmomentet aldrig kan återskapas när man väl har sett den en gång. Till och med den typen av filmer kan jag finna minst lika njutbara andra, tredje eller fjärde gången jag ser dem. Riktigt bra film fungerar ju så att man alltid hittar nya och andra detaljer att uppskatta för varje genomsyn. Det finns filmer som jag har sett tiotals, tjugotals eller kanske ännu fler gånger och som alltid är lika bra.

Men det finns naturligtvis exempel på det motsatta också. Filmer som inte håller lika bra andra gången man ser dem. Bra filmminnen som borde ha fått vara just det – ett trevligt och bra minne. Häromdagen råkade jag ut för en sådan upplevelse. Jag kom ihåg filmen Dédales (Flickan som kastade tärning i Sverige) av René Manzor från 2003 som en riktigt vass, spännande och smått briljant thriller. När jag nu såg om den såg jag istället en klichétyngd, delvis överspelad och lätt pretentiös film. Snacka om förändring till det negativa! Det enda intryck som verkligen bestod var en magnifik rolltolkning av Sylvie Testud.

Flickan som kastade tärning (jag använder fortsättningsvis den titeln eftersom det är den du ska söka på om du vill få tag på filmen i Sverige) är ingen oäven thriller, grundstoryn är riktigt intressant och ger sig djärvt in i resonemang kring psykologi och mytologi. På i alla fall skapligt hög nivå dessutom, så ansatsen och ambitionen är det sannerligen inget fel på. Det är i själva utförande det svajar.

René Manzor försöker sig på att vara någon sorts David Fincher men går vilse i stereotyperna och klichéerna. Filmen handlar om en ung och späd kvinna vid namn Claude (Sylvie Testud). Efter att oförklarligt ha utfört en serie bestialiska handlingar hamnar hon på en rättspsykiatrisk klinik. Den ansvarige läkaren lyckas inte få grepp på henne och går bet på att diagnostisera henne. Han kallar in en kollega, spelad av en inte helt lyckas Lambert Wilson, som lite motvilligt tar sig an uppdraget.

Det blir en resa in i den mänskliga hjärnans allra mörkaste vindlingar, eller in i den labyrint som den franska originaltiteln anspelar på. I återblickar får vi följa Claude under hennes sista vecka i frihet och polisens arbete att fånga henne. Polisens jakt leds av den excentriske polisen Mathias (en överspelande Frédéric Diefentahl).

Helt enligt klichébilden kring en psykologisk thriller med seriemördartema är det mycket regn och mörker i Flickan som kastade tärning. Det är spännande att följa hur berättelsen fortgår och filmen bjuder på flera överraskande vändningar längs vägen. De tidigare nämnda bristerna drar dock ner helhetsintrycket. Hade det inte varit för den majestätiska insatsen av Sylvie Testud hade jag nog sagt att det här är en film man både kan ha eller mista, eller i alla fall inte behöver slå knut på sig själv för att få tag på, men faktum är att hennes insats helt på egen hand gör det här till en film som man trots allt bör se. Men bara en gång.

Austin Powers? Nej, OSS 117 är det som gäller!

Efter en två veckor lång, härlig semesterutflykt till underbara Toscana (alltså inte Frankrike den här gången) med begränsad tillgång till internetuppkoppling – och för all del en uttalad ambition att ta det synnerligen lugnt – är det nu dags att bryta tystnaden på bloggen.

Jag gör det med att tipsa om den två år gamla finfina franska Bondparodin Agent 117 – uppdrag i Rio (OSS 117 – Rio ne repond plus) som släpptes på svensk DVD medan jag var i Italien. Lite extra aktuell blev den när huvudrollsinnehavaren, den charmige Jean Dujardin, belönades med skådespelarpriset i Cannes för sin roll i The Artist.

En film som för övrigt är regisserad av Michel Hazanavicius som också står bakom de två filmerna om Hubert Bonisseur de la Bath, alias mästerspionen (nåja) OSS 117. Den nu Sverigeaktuella Agent 117 – uppdrag i Rio är den andra filmen och nog är det lite märkligt att man väljer att ge ut den, men inte den första – och bättre – filmen OSS 117 – Le Caire nid d’espions. Eftersom det rör sig om två helt fristående filmer så missar man dock inget om man går direkt på film två.

Av uppenbara skäl faller det sig naturligt att dra paralleller till såväl Austin Powers som inspektör Jacques Clouseau när man pratar om den här filmen, det är liksom omöjligt att låta bli. Precis som i fallet Austin Powers tenderar det att bli lite väl infantilt farsartat ibland, men Hazanavicius synnerligen stilsäkra regi och det faktum att Jean Dujardin i grund och botten är en duktig skådespelare gör att den trots allt lyckas hålla sig på rätt sida av gränsen till när det går överstyr (vilket Austin Powers inte riktigt gör).

Dessutom hör allt ett visst mått av infantilitet till den franska farskulturen, åtminstone om man räknar från de Funès och framåt. Det finns trots allt en anledning till att Jerry Lewis hade en särdeles stor publik i Frankrike. I det stora hela handlar Agent 117 – uppdrag i Rio om lättsam underhållning, men emellanåt är parodin och satiren riktigt vass. Det blir (om möjligt) ännu svårare att ta en Bondfilm på allvar efter detta.

Agent 117 – uppdrag i Rio är en komedi, men själva mysteriedelen av berättelsen är tillräckligt snillrik för att det ska bli nöjaktigt spännande och några av actionsekvenserna är hisnande på riktigt. Men i slutändan är det Jean Dujardins film. Utan hans charm och komiska tajming hade det inte fungerat så bra som det gör. Det krävs trots allt talang för att spela så aningslös med så stor elegans som han gör. Jean Dujardin är en mångsidig skådespelare väl värd att kolla in lite extra. Varför inte börja här om du inte hade koll på honom förut? Och om du får chansen, kolla in den första OSS 117-filmen också.