Not so special forces

Det är såklart roligare att tipsa om saker som jag tycker att du ska se, läsa eller höra, men ibland kan ett råd om att inte se något vara minst lika värdefullt. Inte minst i mått av sparad tid till att göra något annat och vettigare. Om du inte har ett närmast ohälsosamt intresse för det militära eller kanske ingått ett vad med någon om att se alla krigsfilmer som någonsin gjort så skulle jag rekommendera dig att undvika den franska filmen Forces spéciales som just i dag under den internationella titeln Special Forces släpps på svensk dvd.

Det är nämligen en på många sätt riktigt dålig film som det stinker 80-tal om lång väg – ända från den Iron Eagle-influerade inledningssekvensen ackompanjerad av cool rockmusik till den översentimentala finalen. Hela anrättningen har en ogenerad känsla av rekryteringsfilm över sig, men så är den också delvis finansierad av den franska armén.

Special Forces handlar om en grupp franska elitsoldater som sätts in för att rädda en kvinnlig fransk journalist som kidnappats av en grupp talibaner i Afghanistan. Operationen är inledningsvis en framgång men när gruppen efter att ha fritagit henne och med talibanerna i hasorna lyckats fly startar problemen.

Den helikopter som ska hämta upp dem mitt ute i den ogästvänliga afghanska ödemarken skjuts ned och dessutom går gruppens signalutrustning sönder i eldstriderna med fienden. De tvingas nu på egen hand försöka sätta sig i säkerhet, hela tiden jagade av talibanerna som till varje pris vill sätta stopp för dem.

Det mest positiva man kan säga om Special Forces är att det i sina bästa stunder är en ganska snygg. Då märks det att det är en påkostad historia med ganska hög ambitionsnivå när det gäller realism. Stridsscenerna, och de är många till antalet, är inspelade under överseende av den franska militärmakten och en dekorerad för detta elitsoldat i den franska marinkåren gör själv en av de ledande rollerna.

Dessutom är filmen inspelad under tuffa förhållanden i Djibouti och Tadzjikistan som påminner om dem där filmen utspelas. Fotografen David Jankowski gör ett bra jobb och fångar den dramatiska naturen i bitvis hisnande och vackra vidbilder. Problemet är att den långfilmsdebuterande regissören Stéphane Rybojad inte utnyttjar det utan ofta hamnar i ett klichéspäckat och trist berättarformat som snabbt blir tjatigt. Han visar sig vara väldigt, och då menar jag väldigt, förtjust i att använda sig av panoramabilder i fågelperspektiv där kameran så att säga snurrar över motivet.

Att rollistan toppas av bevisat duktiga skådespelare som Benoît Magimel, Djimon Hounsou och Diane Kruger förpliktigar, men tyvärr lyckas Stéphane Rybojad inte dra nytta av det heller. Hans egenförfattade manus är alldeles för kantigt, schablonartat och förutsägbart för att ge skådespelarna något vettigt att arbeta med.

Dialogen är katastrofal, karaktärerna skissartade och berättelsen både ologisk och fördomsfull. Trots alla ansträngningar att göra själva stridsscenerna så trovärdiga som möjligt så är just trovärdigheten ett av de områden där Special Forces visar upp verkliga brister.

Jag skrev tidigare att Special Forces är en påkostad film och det är det. Men det är naturligtvis också en fråga vad man gör med och får ut av pengarna. Den kostade ungefär lika mycket som Kathryn Bigelows Hurt Locker att göra. Skillnaden i kvalitetsnivå mellan de båda filmerna är dock avgrundsdjup.

Hurt Locker satte starka avtryck och skrev som bekant in sig i filmhistorien genom att kamma hem några välförtjänta Oscarstatyetter. Special Forces däremot är en filmupplevelse att snarast möjligt förtränga. Min toleransnivå är generellt sätt betydligt högre när det gäller franska filmer och jag drar som bekant mer en gärna en lans för frankofon kultur men det finns en gräns även för mig. Special Forces befinner sig en bra bit på fel sida av den gränsen.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 3

I väntan på att mitt paket från Frankrike med hans nya film Les Lyonnais i ska dyka upp (det har varit fast i de europeiska postsystemets limbo i två veckor nu) så ägnade jag mig i går åt att se Polisdistrikt 13 (Diamant 13) från 2009, en annan av Olivier Marchals produktioner. Som jag har varit inne på tidigare så håller Olivier Marchal en synnerligen ojämn nivå. När han är bra är han riktigt bra, men i gengäld kan han också vara riktigt dålig. Polisdistrikt 13 är tyvärr ett klockrent exempel på det senare.

Nu ska Olivier Marchal inte helt och hållet lastas för detta. Han har förvisso varit med och skrivit manuset och (över)spelar dessutom en av de ledande rollerna, men han har inte regisserat filmen. Det har den rutinerade tv-regissören Gilles Béhat gjort. Och det han har gjort är att regissera denna långfilm som om den vore en tv-film. Dessutom en dussinartad sådan.

Produktionsvärdet är i princip obefintligt. Det stinker lågbudget lång väg om det hela och ser billigt ut. Och inte blir det bättre av att mycket känns oerhört slarvigt, inte minst den stundom mycket märkliga klippningen.

För mig framstår det som tydligt att ingen av de inblandade har gått in i det här projektet med något större engagemang. Det verkar något som man gjort för att liksom ha något att göra i väntan på något annat. Det finns inga som helst ambitioner någonstans. Det kanske mest tydliga exemplet är på det som Gérard Depardieu gör sin huvudroll som polisen Mat till en närmast parodiskt klichériden bild av en den tuffa och hårdkokta snuten fast i en genomkorrumperad och mörk värld.

Jag hoppas innerligt att han för egen del gjorde det hela som en ironisk gest (jag finner ingen annan vettig förklaring till att en så rutinerad herre annars skulle gå med på att göra rollen så), men det finns inget i Gilles Béhats berättande som indikerar att han i sin tur på något sätt skulle vara ironisk. Polisdistrikt 13 har snarare en gravallvarlig aura över sig. Och det gravallvaret gör det hela så mycket mer skrattretande eftersom det är en så taffligt genomförd film.

Polisdistrikt 13 handlar om den bedagade kriminalaren Mat. En dag får han ett förslag från sin forna kollega Franck. Franck arbetar undercover och har infiltrerat en stor narkotikaring. När han nu har fått reda på att han är dödligt sjuk vill han ha Mats hjälp att råna knarkligan på en massa pengar. Bytet ska de dela och Francks hälft ska gå till att hjälpa hans familj när han dött. Mat tvekar och medan han gör det blir Franck dödad. Bevisen pekar dessutom mot Mat själv. Avstängd från sitt jobb tvingas Mat nu försöka ta reda på vad som har hänt för att rentvå sitt namn.

Som ni ser, detta är en typ av historia som har berättats många gånger förr. Inget nytt under spolen med andra ord. Polisdistrikt 13 bygger på en framgångsrik bok av Hugues Pagan (liksom Olivier Marchal själv före detta polis). Jag har inte läst den men man får väl utgå från att den är betydligt bättre än filmen (vilket böcker som regel är).

Precis som Marchal också har gjort så har Pagan använt egna erfarenheter inom jobbet som inspiration till sina verk. Med tanke på det är det lite märkligt att en film som Polisdistrikt 13 känns så konstruerad, onaturlig och helt enkelt inte trovärdig. Det är väldigt långt till den autenticitet och nerv som kännetecknar Olivier Marchal när han är som bäst. Så mitt råd till dig är att skippa Polisdistrikt 13 och se (eller se om) hans briljanta thriller Fiender emellan (36 i original) istället.

Och så hoppas jag för egen del att paketet med Les Lyonnais dyker upp snart. Och att filmen visar upp Olivier Marchal från sin bästa sida såklart.