Doktor Knock – ingen knock out direkt

Efter den monumentala succén med En oväntad vänskap (Les Intouchables) har Omar Sy blivit ett internationellt så pass gångbart namn att de flesta filmer han medverkar i når svensk distribution i någon form. Det senaste exemplet är Doktor Knock (Knock i original) från 2017 i regi av Lorraine Lévy som i förra veckan gavs ut på svensk dvd och vod.

Omar Sy är med sin charm, karisma och utstrålning en av de där skådespelarna som alltid lyfter de filmer de är med i. Doktor Knock är inget undantag och tur är väl det för det här är en film som behövde någon som kan bära den på sina axlar.

Den bygger på den satiriska pjäsen Knock ou le Triomphe de la médecine skriven av Jules Romains. Pjäsen som hade urpremiär 1923 är en sorts omvänd Den inbillade sjuke. Den handlar om en ambitiös doktor som anländer till en lantlig fransk stad där snart sagt alla verkar vara friska som nötkärnor, vilket får doktorn att lansera ett projekt att få invånarna att känna sig sjuka och på så vis få fart på affärerna.

I denna den andra filmatiseringen baserad på Jules Romains text är grundpremissen bevarad men en hel del annat omgjort. Knock är här en driftig lurendrejare från Marseille som vid filmens början i inledningen av 1950-talet är på flykt från farliga personer som han är skyldig pengar. En mindre nogräknad kapten i stort behov av en läkare som kan följa med på en halvårslång resa låter Knock mönstra på som skeppsläkare trots att han saknar utbildning för det.

Den driftige Knock suger åt sig som en svamp och lär sig tillräckligt mycket för att när han kommer tillbaka till Marseille kan utbilda sig till läkare på riktigt. Sin första tjänst får han i den lilla byn Saint-Maurice. Precis som pjäsens Doktor Knock har han med sig en tydlig plan hur han ska få affärerna att blomstra och han lyckas charma byborna. Nästan alla i alla fall, det finns de som tvivlar på hans avsikter och dessutom riskerar hans förflutna att hinna ikapp honom.

Förutom Omar Sy har Doktor Knock en annan stor tillgång och det är omgivningarna. Filmen är inspelad i den vackra byn Saint-Martin-en-Vercors i departementet Drôme i den sydöstra delen av landet och Emmanuel Soyers fina fotoarbete gör filmen till en fröjd att se. Ögongodis för en romantiker kring den franska landsbygden.

Värre är det med manuset och personregin. Några fina komiska poänger finns det förvisso, men den satiriska udden från originaltexten är som bortblåst. Rollfigurerna är stereotypa och yxigt frammejslade. Dessutom låter Lorraine Lévy flera av skådespelarna ägna sig åt ett teatralt uttryckssätt som inte gör sig på film utan snarare ger en känsla av överspel. I långa stunder är detta mer av en sunkig och inte särskilt rolig fars.

Tur då som sagt att Omar Sy är med. Han gör vad han kan och lyckas ändå, tillsammans med fotot och de fina omgivningarna, hålla skutan någorlunda flytande.

Ett livsprojekt i hästväg

Brevbäraren som byggde ett palats (L’Incroyable histoire du facteur Cheval i orignal som hade svenska biopremiär i fredags är den verklighetsbaserade historien bakom ett av Frankrikes mest märkliga byggnadsminnen: Le Palais idéal i byn Hauterives i departementet Drôme i den sydöstra delen av landet.

Palatset stod färdigt 1912 och tog 33 år att bygga för den för ändamålet helt outbildade upphovsmannen Ferdinand Cheval. Han var till yrket lantbrevbärare och byggnationen av palatset skötte han utöver att sköta sina jobbsysslor vilka bestod av att till fots dela ut posten längs sin rutt på dryga tre mil! Inspirationen till arkitekturen fick han genom att se exotiska vykortsmotiv läsa om dem i tidskrifter som han delade ut och han byggde palatset av stenar han hittade längs sin gångrutt.

Regissören Nils Tavernier gör detta till berättelsen om mannen Ferdinand Cheval snarare än det på alla sätt märkvärdiga byggnadsverket. Här tecknas ett porträtt av en tystlåten och viljestark – på gränsen till självutplånande envis – man som tacklar livets med- och motgångar med jobb. Och motgångar av de mest fruktansvärda slag råkar han ut för längs vägen.

Jacques Gamblin är fantastisk i rollen och mejslar med lika små medel som verklighetens Cheval använde för att bygga sitt palats fram vad som i all lågmäldhet kan vara sitt livs roll. Fotot är genomgående oerhört vackert och berättelsen gripande och inspirerande. Men jag känner ändå att jag saknar några beståndsdelar för att kunna leverera ett riktigt toppbetyg till den här filmen.

På gott och ont är detta mannens berättelse. På gott eftersom Ferdinand Cheval var en fängslande och intressant person men på ont eftersom en djupare dykning ner i vad omgivningen, främst hans fru och dotter, tvingades offra för hans envishet och besatthet hade gjort filmen än mer gripande. Dessutom hade jag gärna sett att själva byggnadsverket fått lite större del av berättelsen.

Men fängslande är Brevbäraren som byggde ett palats likafullt och utan tvekan en film jag skickar med en rekommendation om att se. På den franska dvd-utgåva som jag såg filmen via finns dessutom en fin kortdokumentär om Le Palais idéal som gav extravärde.