Smitning

Det är svårt att hinna med allt man vill göra. Det där som kallas livet består till utsträckning av en serie prioriteringar. Självklart är en del av lösningen att kunna bli bättre på att leva i nuet och inte hela tiden blicka framåt. Men ibland är det sannerligen lättare sagt än gjort. Framförallt när det gäller kulturkonsumtion. Varje aktivt val betyder att något annat får stå tillbaka.

På senare tid är det läsandet som i mitt fall har fått stryka på foten. För varje film jag har valt att se och varje skiva jag valt att lyssna på är det som att jag har skickat alltmer skuldmedvetna blickar mot den där till synes ständigt växande ”att läsa”-högen. Till synes och till synes förresten.

Det är verkligen så att högen de facto växer, för bara för att jag inte tycker mig ha tid att läsa betyder inte att förlagen saktar ner sin utgivningstakt. Snarare tvärtom kan det kännas. Och trots att mitt läsande har befunnit sig på sparlåga en tid har jag inte kunnat låta bli att köpa de där böckerna som verkar så intressanta. Ergo, ”att läsa”-högen har de facto vuxit.

Men i bland så händer det att jag kan beta av en bok i högen. Som nu när jag läste Smitning och är skriven av Dominique Dyens. Den passade ypperligt för mig i den situation när det gäller romanläsande som jag är i nu. Den är klart hanterlig i längd (drygt 180 sidor) och är skriven med ett koncentrerat, effektivt och lättläst språk.

Smitning är en sorts stilövning. En litterär lek med konventioner, fördomar och förväntningar som hela tiden känns oförutsägbar. Den på sitt sätt synnerligen provokativa inledningen ger sken av det är en viss sorts berättelse, men efter ett tag sker något som får den att i det närmaste helt byta skepnad.

Smitning är en smart bok. Kanske lite för smart, om du förstår vad jag menar. Dominique Dyens har full kontroll på sitt uttryck och på vad hon vill göra och säga med sin roman, men intelligensen i utförandet skapar en viss känsla av kylighet och distans.

Hon dissekerar och analyserar mer än skildrar sin neurotiska protagonist, den 36-åriga ensamstående karriärkvinnan Anne Duvals livssituation. För att överföra det hela till filmspråk är det är lite som en litterär version av den typ av analytiska kvinnoporträtt i thrillerform som Hitchcock och Polanski har ägnat sig åt. Minus den förlösande humorn.

Anne Duval är, för att travestera Pedro Almodóvar, en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Hon är förvisso framgångsrik på jobbet, men när det gäller känslolivet råder fullt kaos. Hon drömmer om ”den stora kärleken”, som hon enligt en spåkvinna snart ska träffa, men dukar samtidigt nästan under av sina egna och omgivningens förväntningar.

Följden blir bland annat en destruktiv sexualitet och att hon för att blidka sin mamma, som ligger inlagd på ett vårdhem, hittar på en pojkvän. En dag, när bubblan verkligen hotar att brista, sätter hon sig i sin bil och bara åker iväg – bort från allt. Då inträffar något som verkligen ställer hela berättelsen på sin spets. Och som förändrar allt.

Smitning är en fascinerande och fängslande bok i ständig framåtrörelse. Trots den där känslan av kylighet och distans, samt det faktum att berättelsen inte riktigt har någon person att sympatiserar med, vill jag bara läsa vidare. Med tanke på att det är en ganska kort text går den att sträckläsa från pärm till pärm, och det angreppssättet är kanske att föredra – för då framträder den snillrika konstruktionen på allra bästa sätt.

Smitning är en mångbottnad historia som ställer frågor som verkligen tål att funderas på. På så vis är det en utmärkt liten bok, en roman att bära med sig. Inte minst för att den utmanar läsaren att ställa frågor kring sig själv utifrån hur man uppfattar och tolkar den.

Smitning är en bok väl värd att läsa, men till syvende och sist kan jag inte skaka av mig känslan av att den kanske fungerar allra bäst som underlag för diskussioner kring frågeställningar kring genus och tolkningsföreträde och inte som en berättelse att förlora sig i och älska.