Inte så mycket allt som inget i fransk The Full Monty

Det är lätt att komma att tänka på den brittiska succéfilmen Allt eller inget (The Full Monty) eller för all del än mer självklart Saturday Night Fever när man ser franska Disco, från 2008. Kanske ska den ses som en fransk korsning av just de två filmerna. Med tillägget att den är rejält mycket blekare än bägge två. Faktum är att Fabien Ontenientes film är en i allra högsta grad umbärlig sådan.

Några roliga scener, en del härlig kitsch och lite charm har den men mer är det absolut inte. Kända namn som Emmanuelle Béart, Gérard Depardieu och Samuel Le Bihan i rollistan till trots. Fast det är klart, med tanke på hur det har sett ut på senare år så känns det som att det är ett bra tag sedan Béarts eller Depardieus namn varit någon garant för intressant filminnehåll.

Huvudrollen i Disco spelas av den i mina ögon påfrestande och i Frankrike obegripligt populäre Franck Dubosc. Han spelar Didier Graindorge, eller Travolta som han också kallas. Han är en arbetslös 40-åring i Le Havre. Skuldsatt upp över öronen bor han hos sin mamma. Eftersom han inte har några pengar så vägrar hans före detta flickvän att låta deras gemensamma son tillbringa semester hos honom.

Hennes krav är att han ska kunna erbjuda sonen en riktig semester. Det ser rejält mörkt ut för Didier men så uppenbarar sig plötsligt en möjlighet. En lokal nattklubb utlyser en discodanstävling med en häftig summa pengar som förstapris. Didier andas morgonluft och beslutar sig för att försöka återförena Bee Kings, den discodansgrupp som han var obestridlig ledare för på 80-talet.

Han är fast besluten att visa alla en gång för alla att takterna som gav honom smeknamnet Travolta sitter i. Men frågan är bara: gör de verkligen det? Och hur sugna är de gamla kollegorna egentligen på att plocka fram dansskorna igen. Didier är redo att gå all in.

Disco försöker sig på att, liksom Allt eller inget och Saturday Night Fever, ladda berättelsen med ett socialrealistiskt patos men lyckas inte tillnärmelsevis lika bra med det. Manuset är på tok för tunt för det och filmen drar snabbt åt nonsenskomedihållet i stället. Lägg därtill svag personregi och bilden av att det här inte är någon särskilt lyckad film blir allt tydligare.

Disco är en på alla sätt förutsägbar film, men ändå något att kolla in för den som är förtjust i 70-talskitsch och klassiska discodängor från då det begav sig. Om du inte är det så skulle jag nog säga att du lika gärna kan hoppa över den här rullen. Såvida du inte som jag har ett smått osunt förhållande till fransk film och en målsättning att se så alla franska filmer som du någonsin för möjlighet till.

Respect, Mr Beckham!

I dag är den sista dagen av det så kallade transferfönstret i de stora europeiska fotbollsligorna. Ett antal spelare har under mer eller mindre uppmärksammade former redan bytt klubbadress och förmodligen kommer många fler till att göra det inna klockan passerar midnatt. Med reservation för någon riktig blockbuster under de timmar som återstår fram till midnatt så känns det som att den mest uppmärksammade övergången kommer att vara den som presenterades i dag: den att David Beckham har skrivit på ett fem månader långt kontrakt för Paris Saint-Germain. Ryktet att herr Beckham skulle vara på väg till Paris var högintensivt redan vid motsvarande tidpunkt i fjol men då blev det inget av det hela och nog var det fler än jag som då drog slutsatsen att därmed skulle den historien vara all. Men det var den alltså inte. Och trots det där intensiva ryktet förra året så slog nyheten att David Beckham den här gången faktiskt skulle hamna i Paris ner som en smärre bomb.

Jag måste erkänna att jag redan i fjol ställde mig tveksam till vad David Beckham skulle kunna tillföra laget. Rent fotbollsmässigt alltså. Den marknadsmässiga dimensionen av att ha en superstjärna i laget med ökad souvenirförsäljning och stjärnglans kring klubben är naturligtvis oomtvistad. Jag är fortsatt tveksam till om den nu 37-årige gentlemannen kommer att kunna göra några större avtryck på planen och ryckte lite på axlarna när snacket om värvningen av honom till mitt älskade PSG tog fart på nytt i förmiddags. Efter att ha sett den pressonferens han höll i Paris för en stund sedan tvivlar jag inte en sekund på att David Beckham behövs i Paris. Faktum är att man kunde önska att det skulle gå att klona honom och skicka en Beckham till varje stor fotbollslkubb. För personer som honom behövs i den peningstinna och alltmer kommersialiserade elitfotbollen. För det går naturligtvis inte annat än att lyfta på hatten och känna enorm respekt för en herre som väljer att skänka hela sin lön under sejouren i Paris till välgörande ändamål! Det var en synnerligen fin och synnerligen välbehövlig gest som behövs i en tid av uppmärksammade skatteflykter (jo, jag tittar bland annat på dig herr Depardieu) och girghet som bara tycks breda ut sig mer och mer. Visst, man kan argumentera för att det är lätt för en så kopiöst förmögen man som David Beckham att vara generös på det här sättet, men symbolvärdet i gesten känns ändå omöjlig att överskatta- Så välkommen till PSG, mr Beckham. Såväl den här klubben som elitfotbollen i stort behöver personer som dig! David Beckham kommer för övrigt att spela i tröja nummer 32.

Så till sist ett tv-tips. Fast ett omvänt sådant. I kväll visar SVT den franska filmen Disco. Den kan du med gott samvete hoppa över. Trots att den är fransk.