Det är bara att konstatera att de har gjort det igen, kungarna av europeisk socialrealism. Två dagar, en natt (Deux jours, une nuit i original) är ännu en stark film av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne. Sedan förra helgen går den att se på svenska biografer.
Två dagar, en natt hade premiär vid årets Cannesfestival och även om det inte blev någon guldpalm för bröderna denna gång (de har redan två) togs den emot med övervägande positiva ordalag.
Brödernas förra film Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo) från 2012 var en för dem ovanligt ljus film. Den nya filmen saknar inte heller den glimtar av ljus i berättelsen men är i högre grad en typisk Dardenne-rulle.
Två dagar, en natt utspelas i ett nutida Belgien, hårt drabbat av den ekonomiska krisen. Berättelsen är enkel. Huvudpersonen Sandra (spelad av en absolut lysande Marion Cotillard) har just tagit sig tillbaka från en lång sjukskrivning på grund av depression. Precis när hon står i begrepp att återgå till sitt jobb får hon veta att hon blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren har gett hennes medarbetare ett val att rösta om: en person, Sandra, måste sägas upp annars blir det ingen bonus på 1000 euro. Majoriteten röstar för bonusen.
Sandra och hennes bästa väninna på jobbet lyckas övertala chefen att omröstningen ska göras om. Nu har Sandra helgen på sig att övertyga kollegorna om att de när de kommer tillbaka till jobbet på måndagen ska rösta för att de ska avstå bonusen och hon få vara kvar. Hon blir skjutsad runt av sin make Manu för att söka upp arbetskamraterna och prata med dem en och en.
Två dagar, en natt är klassisk Dardenne. Handhållet och nervigt foto i naturlig färgskala, ingen pålagd musik och absolut gehör när det gäller dialogen. Med sedvanligt små medel och inga som helst yviga gester mejslar de fram ett starkt och gripande stycke film som känns.
BleuBlancRouge 