Dagen före sin 42-årsdag är det som om att Antoine får nog. Plötsligt och till synes helt utan anledning brister han ut i en lång rad av spydigheter och elakheter under ett möte med en av de för den reklambyrå han jobbar på viktigaste kunderna. Och det är bara början.
Hans märkliga beteende fortsätter när han på kvällen kommer hem till sin familj. Och på den fest som hans fru ordnat åt honom på själva födelsedagen. Antoine är elak och otrevlig mot allt och alla och stämningen blir snart riktigt obehaglig. Det verkar som om att han på kortast möjliga tid vill rasera det välordnade och välbärgade liv han har skapat åt sig själv och sin familj. Men varifrån kommer detta beteende?
Så kan man kortfattat beskriva handlingen i det fängslande och intensiva franska dramat Ödesdigra dagar (Deux jours à tuer) från 2008. Den är regisserad av Jean Becker och på många sätt en enmansföreställning av Albert Dupontel, en skådespelare om jag ofta upplevt som en aning endimensionell men som här visar han upp en helt annan sida av sig själv.
Han är fullständigt trovärdig i den komplicerade rollen som den självförbrännande Antoine och bär med tanke på att han är med i varje scen filmen på sina axlar. Det finns naturligtvis en överhängande risk för att den här typen av rolltolkning faller över i överspel men Albert Dupontel lyckas med hjälp av Jean Beckers känsliga personregi skickligt manövrera sig bort från den fallgropen.
Att dessutom Marie-Josée Croze, en i mina ögon grovt underskattad skådespelare som borde vara betydligt mer känd än vad hon är, finns med i filmen i rollen som Antoines hustru gör naturligtvis inte saken sämre.
Jag har redan varit inne på det i min beskrivning av filmens handling, det vilar en obehaglig stämning över Ödesdigra dagar och inledningsvis är det lätt att som åskådare sitta där med en klump i magen. Det finns heller ingen egentlig startsträcka att så att säga lugnt komma in i handlingen utan Jean Becker kastar kompromisslöst in åskådaren i händelseförloppet.
Häri ligger dock också mycket av filmens styrka. Att vi inte får någon som helst bakgrundsbeskrivning eller tillstymmelse till förklaring till det som sker framför våra ögon gör det hela bara ännu mer fängslande. Samtidigt finns det ett stråk av en svart humor i Antoines beteende vilket ger lite andrum i allt det jobbiga.
Min huvudsakliga invändning mot filmen är att den är lite för kort, bara omkring 80 minuter. Jag gillar som sagt att vi inte får någon bakgrund i inledningen av filmen men jag hade gärna sett att karaktärerna hade fått utvecklas ännu mer lite senare i händelseförloppet. Slutet är också en aning korthugget och abrupt och hade kunnat utvecklas en del. Men i det stora hela gillar jag den här filmen och vill naturligtvis därmed skicka med en uppmaning till dig, kära läsare, att ta chansen att se den.
BleuBlancRouge 