Ett på tok för tidigt farväl

Ännu en dag med ett tragiskt besked från Frankrike. Denna gång att den blott 37 år gamle skådespelaren Gaspard Ulliel avlidit i sviterna efter en skidolycka i de franska Alperna.

Ulliel var inte bara framgångsrik skådespelare utan även känd som modell för det franska modehuset Chanel och beskedet om hans plötsliga död togs naturligtvis emot med stor bestörtning i Frankrike i dag.

Sedan genombrottet för snart 20 år sedan har han stått för en lång rad minnesvärda rollprestationer i såväl franska som internationella produktioner. I mars är det till exempel premiär för Marvel-serien Moon Knight är han spelar en av de ledande rollerna.

I sitt skådespelarmässiga uttryck var han i mina ögon en sorts fransk motsvarighet till Joaquin Phoenix, eller kanske ännu mer till också i på tok för ung ålder bortgångne storebrodern River, med en blandning av intensitet och sårbarhet.

För att hedra hans minne tänkte jag skriva några rader om den film som blev hans genombrott och var mitt första möte med honom: Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles) från 2004.

I den spelar Gaspard Ulliel när det gäller scentid ovanligt liten huvudroll, ändå är den tack vare hans känsliga och oskuldsfulla men ändå intensiva skådespelande ändå hela tiden närvarande.

En långvarig förlovning, som bygger på Sebastièn Japrisots roman med samma namn, är berättelsen om en djup kärlekshistoria med det första världskrigets grymma skyttegravskrig som fond.

Audrey Tautou spelar Mathilde, en ung kvinna från Bretagne vars fästman Manech (Ulliel) efter kriget är försvunnen och förmodad död. Hon vägrar dock att acceptera att han skulle vara död och tar hjälp av en privatdetektiv att spåra upp och ta kontakt med de som var med honom vid fronten. Allt för att ta reda på vad som hänt och finna honom.

En långvarig förlovning var Jean-Pierre Jeunets första film efter den enorma succén med Amèlie från Montmartre och det är en film som både skiljer sig från och liknar sin föregångare.

Det man dock ska ha med sig är att det är en betydligt mörkare historia med en hel del obehagliga och kraftfulla scener. Å ena sidan är det en skildring av krigets fasor, å andra en humanistisk och fin berättelse om kärlek som övervinner det mesta.

Som alla av Jean-Pierre Jeunets filmer präglas den av berättarglädje, infallsrikedom och en enorm visuell påhittighet. Fotot är fantastiskt och målat i varma sepiatoner och den imponerande skådespelarensemblen som dignar av stora namn (Denis Levant, Albert Dupontel, Denis Levant, Jean-Pierre Darroussin, Marion Cotillard och Jodie Foster bara för att nämna några) levererar.

Och allra starkast glittrade Gaspard Ulliel som på alla sätt framstod som det fynd han senare skulle visa sig vara.

Denna sorgliga dag försöker jag i första hand att glädjas åt att ha fått njuta av hans insats i denna film och flera andra. Samtidigt som jag inte kan låta bli att också känna stor sorg över alla starka framtida rollprestationer från honom som vi nu aldrig får uppleva.

Vila i frid, Gaspard Ulliel!

Tema Haenel: Den franska revolutionen

Jag flaggade för det tidigare och nu kände jag att det var dags att sjösätta ett nytt projekt här på BleuBlancRouge. Den här gången går det ut på att sätta strålkastarljuset på en av de starkast lysande stjärnorna på den franska skådespelarhimlen just nu och tillika sin generations kanske vassaste skådespelare: den alltid intressanta och oerhört mångsidiga Adèle Haenel.

Dagen till ära, den franska nationaldagen som det ju faktiskt är, tänkte jag inleda det hela med att skriva om en film som handlar om den Franska revolutionen, Un peuple et son roi från 2018 i regi av Pierre Shoeller. Tyvärr så finns den så vitt jag vet inte utgiven i Sverige men den finns tillgänglig i vissa andra länder under den internationella titeln One Nation, One King.

Un peuple et son roi inleds, passande nog med tanke på dagens datum, mitt under brinnande stormning av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789 – alltså den händelse som gör att just den 14 juli firas som landets nationaldag – och beskriver sedan tiden fram tills att kung Ludvig XVI avrättas.

Det är med andra ord en tumultartad tid i den franska historien som skildras och ett antal kända och för revolutionen viktiga personer passerar revy: Robespierre (spelad av Louis Garrel), Marat (spelad av en sedvanligt intensiv Denis Lavant), Desmoulins och Danton bland andra. Det är lite som en dramatiserad historielektion där vi för följa med i den politiska debatt och process som följde efter att kungen efter folkets resning avhände sig en stor del av makten.

Men Un peuple et son roi är mer än så. Ett handlingsspår rör om ett ungt Parispar (spelat av Adèle Haenel och Gaspard Ulliel) av folket och berättar historien om deras liv i skuggan av revolutionen och deras kamp för att verkligen få de rättigheter och förändringar av samhället som de stridit för.

Det är lite teatralt och högtravande i bland, men hela tiden intressant och bitvis riktigt bra. Med hjälp av den moderna tekniken har man dessutom lyckats väl med att återskapa de dåtida Parismiljöerna. Och Adèle Haenel – hon är såklart sin vana trogen riktigt vass!

Joyeuse fête nationale på dig kära läsare!

Alltjämt ett visuellt och känslomässigt fyrverkeri till film

Dags för ännu en återträff med en vital del i skapandet av den frankofil jag är i dag. Denna gång en film som verkligen golvade mig fullständigt då jag såg den på en biograf på Söder i Stockholm hösten 1992 då den hade svensk premiär, ett år efter sin franska ursprungspremiär.

Att återvända till filmer eller andra kulturuttryck som skapat de känslorna kan vara vanskligt och risken är alltid påtaglig att det kan bli en besvikelse, särskilt om det första mötet skett i ungdomen. En del saker bör lämnas som fina gamla minnen.

Att så inte var fallet med De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf i original) har jag avslöjat i rubriken. Den här filmen känns fortfarande och med känns menar jag rent fysiskt. Denis Lavant och Juliette Binoche pressas till det yttersta av regissören Leos Carax och levererar något mer än bara rolltolkningar. Det är intensivt, starkt och som det känns nästan med livet som insats de iscensätter denna märkliga kärlekshistoria mellan två udda existenser på kant med tillvaron.

Filmen utspelas, som titeln antyder, med den med tanke på namnet ironiskt nog äldsta av Paris broar, Pont-Neuf som rumsligt centrum och med firandet av 200-årsdagen av stormningen av Bastiljen som fond. Bron som vid denna tid var stängd för renovering blir ett hem för Alex och Michèle, han är alkoholiserad och sömnmedelsberoende gatuartist och hon konstnär med en ovanlig ögonsjukdom som snabbt håller på att göra henne blind.

Dessa trasiga själar finner sakta men säkert tröst i varandra men frågan är vilket priset kommer att bli för deras självdestruktiva liv och tendenser.

De älskande på Pont-Neuf innehåller scener som alltjämt berör mig djupt, oförglömliga bilder och ett känslouttryck så starkt som att nervtrådarna satt utanpå kroppen.

Att hans filmer ofta är energikrävande känslobomber som denna (och att han har ett rykte om sig att vara mycket besvärlig) är säkert en anledning till att det ofta går lång tid mellan Leos Carax filmer. Hans senaste film Holy Motors kom 2012, men senare i år är det faktiskt premiär för en ny Carax-film. Annette som den heter är en musikal skriven av Sparks-bröderna Russell och Ron Mael och har Michelle Williams och Adam Driver i huvudrollerna. Kan bli hur spännande som helst!

Herman Melville à la française encore une fois

Det är möjligt att det är en ren tillfällighet men det ser verkligen ut som en tanke av SVT att bara en dryg vecka efter att ha visat Claire Denis Beau travail nu visa den fransksvenska produktionen Kapten Ahab (Capitaine Achab i original) från 2006.

Bägge filmerna baserade på, eller kanske mer inspirerade av, den amerikanske författaren Herman Melvilles främsta verk. Beau travail av Billy Budd och Kapten Ahab, som titeln antyder, av Moby Dick. En till gemensam nämnare mellan filmerna är att den alltid lika fängslande och uttrycksfulle Denis Lavant spelar huvudrollen i bägge två.

Kapten Ahab är en mycket säregen historia. På många olika sätt. Det är en fri fantasi kring vad som hände den mytomspunne huvudpersonen i Moby Dick, innan den klassiska romanen utspelas. Regissören och manusförfattaren Philippe Ramos tecknar en bakgrund för att försöka förstå eller gen en möjlig förklaring till varför kaptenen beter sig som han gör i romanen.

Att filmen ska utspelas i Amerika, men är på franska med enbart franska skådespelare i rollerna och dessutom huvudsakligen är inspelad i tämligen typiskt västkustska landskap på Orust ger den ett säreget och till en början aningen förvirrande uttryck. Men när det hela sätter sig och man som åskådare vänjer sig vid det är det en intressant och fängslande upplevelse att se den.

Det är en film i mitt tycke betydligt bättre än sitt rykte. Vid den svenska biopremiären 2008 blev den ganska hårt åtgången av kritikerna, på sina håll direkt sågad. Den dras utan tvekan med en del problem, men så dålig är den enligt min mening inte.

Det är dock en krävande film, något annat ska jag inte påstå. Den är kärv och asketisk, i långa stunder ordlös, och filmad med ett stramt men poetiskt bildspråk tydligt influerat av Robert Bressons. Ambitions- och pretantionsnivån är hög. Emellanåt lite för hög för filmens bästa, men i sina bästa stunder är Kapten Ahab en mycket vacker och djupt fascinerande berättelse.

Den bakgrundshistoria som Philippe Ramos har uppfunnit till Herman Melvilles karaktär känns intressant och inte som det snyltande helgerån som det mycket väl hade kunnat bli. Sedan är det naturligtvis klart att mycket är vunnet bara genom att få en sådan toppskådespelare som Denis Lavant att spela rollen. Då går det liksom inte att helt misslyckas.

Det går dock att ha invändningar mot att berättarstilen gör att filmen i bland ger ett distanserat intryck och att manuset egentligen inte innehåller en enda karaktär att sympatisera med förstärker det intrycket. Philippe Ramos Herman Melville-tolkning håller inte alls samma höga nivå som Claire Denis i Beau travail, men Kapten Ahab är trots det i allra högsta grad sevärd.

Billy Budd i främlingslegionen

Lördagskvällar på SVT2 har nu under sommaren varit synonymt med riktigt bra film. För i samband med att kanalen visat The Story of Film, den irländske filmentusiasten Mark Cousins ambitiösa, välgjorda och strikt personliga genomgång av filmhistorien har man haft den goda smaken att efter det aktuella avsnittet visa någon av de filmer som figurerat i det.

I kväll är det en synnerligen fängslande fransk film, en av den alltid spännande och intressanta regissören Claire Denis allra bästa filmer Beau travail från 1999 som står på menyn.

Beau travail är löst baserad på den amerikanske författaren Herman Melvilles postumt utgivna roman Billy Budd från 1924. Löst baserad är verkligen rätt ord. Det är nämligen en rejäl ombearbetning med emellanåt bara tematiska likheter med den litterära förlagan. Inte minst skiljer den sig genom att ha helt skiftat fokus i berättelsen från Billy Budd (i filmen Gilles Santain) till antagonisten befälet Claggart (i filmen Galoup).

Romanens skeppsmiljö på 1790-talet är bytt till den franska främlingslegionens hemvist i ett för filmen mer eller mindre samtida Djibouti. Filmen berättas i återblickar och handlar om den hemskickade och avskedade Galoup. Han sitter i Marseille i väntan på rättegång och tänker tillbaka på sin sista tid vid främlingslegionen.

Det var ett liv som han trivdes med. Karriären pekade brant uppåt och han hade ett mycket nära förhållande till sitt närmsta befäl. Men så händer något som rubbar balansen i gruppen och i Galoups liv. En utmanare till hans position dyker upp. Den unge soldaten Gilles Santain anländer och blir snabbt en ny favorit i gruppen och hos det högsta befälet. Det leder till spänningar mellan honom och Galoup och någon form av uppgörelse mellan dem tycks oundviklig.

På beskrivningen låter det hela kanske som något ganska typiskt dramathrillerartat, men när det gäller Claire Denis är inget någonsin typiskt eller väntat. Hon är en filmare med enormt stor integritet och som alltid vill göra något mer än att ”bara” berätta en historia. Dessutom är hon aldrig intresserad av att berätta på något på det enklaste och rakaste viset. Mycket lämnas osagt och finns så att säga mellan raderna.

De många långa ordlösa, men symbolmättade, sekvenserna bildsatta med hjälp av ständiga vapendragaren fotografen Agnès Godards bildpoesi är bärande för berättelsen och dialogen är även i övrigt synnerligen sparsmakad. Det mesta som sägs sker i form av en berättarröst och den texten tangerar lyriken i form. Claire Denis är en gång för alla en synnerligen visuell filmskapare. Bilden är i hennes filmer på ett högst påtagligt vis minst lika viktig som ordet.

Bland alla anmärkningsvärda saker med Beau travail finns ett genomgående fantastiskt skådespeleri. Den i och för sig alltid spännande och intensive Denis Lavant gör här som Galoup något av sitt livs roll. Dessutom måste bara filmens slutscen nämnas. Den är lika obetalbar som överraskande och briljant.

Claire Denis filmer är något av vad britterna brukar kalla för an acquired taste, verkligen inget för alla. Många kan säkert frustreras av det långsamma, närmast meditativa tempot. Men när man väl knäcker koden är de allt som oftast oerhört givande och fängslande. Och i mina ögon är Beau travail alltså en av hennes allra bästa filmer. Ständigt fascinerande, utmanande och intressant.

Det är särskilt intressant att se hur hon monterar ner och närstuderar koderna i den naturligtvis ultramanliga miljön. Och framförallt vad som händer när dessa koder utmanas eller kanske till och med bryts. De homoerotiska undertonerna i skildringen av hur nära soldaterna i gruppen står varandra gör det hela ännu mer intressant.

Våldet ligger hela tiden på lut och våldsamheten finns inom alla dessa män, men Claire Denis väljer en helt annan väg än den väntade för att skildra konflikten mellan Galoup och Sentain. Beau travail är en återhållen, stram och ekonomisk film. Och stämningen byggs sakta men säkert upp med hjälp av endast mycket små medel. Den fokuserar en hel del på det repetitiva och asketiska liv som soldaterna lever och de många scenerna från soldaternas olika övningar skildras nästan som modern dans eller balett.

Ett intryck som förstärks av att Claire Denis har valt att tonsätta en del av scenerna med musik från Benjamin Brittens operaversion av Billy Budd. Beau travail är en utmanande film att se men chansen är god att du blir rikligt belönad om du antar utmaningen. Och skulle det vara så att att du inte närmat dig Claire Denis filmkonstnärskap tidigare och gör det med Beau travail i kväll så är hennes näst senaste film White Material ett utmärkt val att gå vidare till efter den.

Den udda kombinationen av total egensinnighet och stark igenkänningsfaktor

Leos Carax, mannen som brukar kallas fransk films enfant terrible, är tillbaka! Och vilken återkomst han svarar för sedan. Att det var hela 13 år sedan han gjorde en långfilm senast känns närmast ofattbart när man ser hans nya film Holy Motors.

Holy Motors, som hade ursprungspremiär inom tävlan vid årets filmfestival i Cannes och som i fredags gick upp på svenska biografer, är nämligen en djupt originell, sinnesvidgande och på alla sätt färgsprakande film gjord av en filmmakare som verkar nästan kunna spricka av självförtroende.

Att det emellanåt inte är helt lätt för åskådaren att lyckas dechiffrera vad som egentligen utspelas där på vita duken gör inte så mycket. Känslan av att för en gångs skull få bli genuint överraskad och förbryllad av en filmupplevelse väger upp det hela med råge.

Det är sannerligen inte var dag i dessa tidevarv av uppföljare, återanvändning och kommersiellt säkra kort i mainstreamens ängsliga mittfåra det sker och det är underbart när det gör det.

Det kanske låter som en omöjlig ekvation men Holy Motors är en film som inte liknar någonting som jag tidigare har sett, samtidigt som den påminner om massor av andra filmer. Jag vet, det låter totalt motsägelsefullt men Leos Carax lyckas med detta konststycke.

Den serie stilmässigt synnerligen olika tablåer som denbestår av är en enda lång hyllning till filmkonsten. Den är som en en odyssé genom filmhistorien och delar frikostigt med sig av mer eller mindre tydliga blinkningar till ett antal olika klassiska filmer. Men utöver det bjuder Holy Motors också in till ett antal andra möjliga tolkningar av vad som berättas.

En tolkning, som understöds av vad Leos Carax själv har sagt i intervjuer, är att det är en djupt filosofisk film om människans osynlighet och överflöd i en alltmer digitaliserad, modern värld.

Berättelsens huvudperson, den mystiska affärsmannen Oscar, åker, på uppdrag av en lika mystisk uppdragsgivare, under ett dygn runt i vit limousin genom Paris. Längs med vägen gör limousinen ett antal stopp och Oscar genomför en serie möten där han för en växlar liv och identitet.

Under det intensiva dygnet hinner han bland annat vara mördare, tiggare, galning, bankir och familjefar. Varje enskild identitetsväxling blir som en egen film i filmen där Carax samtidigt kommenterar något i vår samtid.

Filmens nav är den vita limousin som Oscar åker runt i och i vilken han tilldelas sina uppdrag och genomför sina identitetsförändringar medan själva motorn och hjärtat i Holy Motors definitivt är Denis Lavant som inte är något annat än fenomenal i den mångfacetterade huvudrollen.

Jag kan för mitt liv inte förstå att han inte belönades med skådespelarpriset i Cannes för sin insats, för även om det är en roll som specialskrevs av Carax med mångårige skådespelarfavoriten Lavant i tanken så är det ett veritabelt kraftprov till roll. Ett kraftprov som han galant klarar av.

Inte för att jag tror att han är en person som bryr sig om sådant, men jag hoppas verkligen att Denis Lavant kommer att få något eller några priser för sin rolltolkning när det om några månader vankas säsong för de olika filmgalorna. Allra minst en César hemma i Frankrike, men varför inte också en Oscar för rollen som herr Oscar?

Holy Motors är en film som rör sig över ett vitt spektra av känslor. Den vilar förvisso genomgående på en klangbotten av melankoli men i takt med huvudpersonen Oscars identitetsväxlingar så byter samtidigt också filmen stil och stämningsläge, vilket gör att den kastas mellan surrealism och vardaglighet, glädje och sorg, svartsyn och drastisk humor.

Den innehåller helt enkelt det mesta. Det är en häftig filmisk resa att bara låta sig svepas med i, utan att egentligen bry sig om att allt som sker inte för sin omedelbara och tydliga förklaring.

Det är en film som talar lika mycket till känslan som till intellektet och som filmnörd kan jag inte annat än att älska de många och ofta snygga och finurliga blinkningarna till filmhistorien som Leos Carax ägnar sig åt.

Inte minst den scen som utspelas på varuhuset La Samaritaines tak där Denis Lavants karaktär möter en flygvärdinna spelad av Kylie Minogue och kameran blickar ner över och länge dröjer sig kvar vid Pont-Neuf –  en stilfull blinkning till Carax egen De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf) från 1991. Som sagt, Holy Motors är en film gjord av en filmskapare med stort självförtroende. Gör dig själv en tjänst och gå och se den!

Pas blue, ni blanc – mais rouge

Här är en film som jag inte riktigt blir klok på. Men så har den också blivit en rejäl vattendelare såväl bland kritiker som publik. Eller publik och publik förresten, hemma i Frankrike blev den en smärre flopp publikt sett på bio med bara knappa 35 000 sålda biljetter. Det var betydligt mycket mindre än förväntat.

Det rörde sig trots allt om den kontroversielle och omtalade musikvideoregissören Romain Gavras dubutfilm, dessutom med en av fransk films mest karismatiska stjärnor de senaste 15 åren i form av Vincent Cassel i en ledande roll. Helt överraskande är det dock inte att Notre jour viendra, biovisad i Sverige under titeln Vår dag ska komma och sedan några veckor tillbaka ute på svensk dvd under sin internationella titel Our Day Will Come, inte fick folkmassor att vallfärda till biograferna.

Det är en egensinnig film och definitivt inte något för alla smaker. Den som har sett någon av Romain Gavras två mest kända verk, musikvideorna till Born Free av M.I.A och Stress med Justice bör ha en föraning om vad som väntar. Notre jour viendra är som en symbios av dessa två videor i långfilmsformat.

Det är våldsamt, genomsyras av en hotfull stämning men också samtidigt kargt och avskalat vackert. Romain Gavras har fint artistiskt påbrå. Hans far är den flerfaldigt prisbelönte regissören Costa-Gavras och visst går det att säga att sonen går i faderns fotspår. Men rent uttrycksmässigt finns det inte mycket av faderns konstnärskap i Romains. Gavras har tagit betydligt mer intryck av 80-talets Cinéma du look-regissörer.

I hans bildspråk finns spår av storheter som Besson och Beineix. Men allra mest ekar det av Leos Carax. Inte minst eftersom Romain Gavras precis som Leos Carax mest tycks vara ute efter det bildmässiga och det känslomässiga. Det häftiga bilderna och det stålgrå bildspråket arbetar mer mot att frammana en känsla än att nödvändigtvis berätta en historia.

Notre jour viendra riktar in ett slag mot solarplexus och går rakt på det centrala nervsystemet mer än flörtar med hjärnan och tankeförmågan. Kort sagt, själva handlingen är inte det viktiga och står följaktligen i skymundan.

Och där någonstans finns väl förklaringen till varför jag inte riktigt blir klok på Notre jour viendra. Även om det är tydligt att det bilder och scenerier som är det viktigaste, ibland bryr han sig inte om att ens försöka länka samman scenerna som då tämligen abrupt avlöser varandra, så känns det som att det finns ett budskap dolt någonstans. Som att han vill säga något med sin film. Det är dock oklart vad. Det är i och för sig fullt möjligt att det bara är jag som inte fattar, men jag får inte grepp om vad det är han vill säga.

Det är som sagt en mycket våldsam film. Inte bara på grund av de faktiska våldsskildringarna utan också genom den obehagliga stämning som genomsyrar hela filmen. Det finns inga karaktärer att sympatisera med och miljöerna är hotfulla. Men samtidigt går det inte att sluta titta.

Vincent Cassel och framförallt Olivier Barthelemy, den sistnämnda inte helt olik Denis Levant i Leos Carax De älskande på Pont-Neuf med sin intensitet och nerviga närvaro i skådespelet, är trollbindande och Romain Gavras bildspråk är verkligen häftigt, Notre jour viendra innehåller några visuellt fantastiska scener.

Dessutom visar Romain Gavras prov på en mycket mörk humor. Det är lite Diva här och Subway där, med inslag av Mauvais sang och De älskande på Pont-Neuf. Och Romain Gavras egna musikvideor då.

Notre jour viendra är en sorts road movie, nästan postapokalyptisk i sitt uttryck trots att den av allt att döma utspelas i nutid. Den handlar om en mobbad rödhårig kille i de övre tonåren. Han känner sig helt ensam i tillvaron tills att han plockas upp av en uttråkad psykolog, även han rödhårig. Psykologen tar killen under sina vingar och tutar i honom att utanförskapet sitter i hårfärgen och tillsammans ger de sig ut på en konfrontatorisk resa där de tar sig an resten av världen. Målet är att ta sig till Irland, som killen tror är en frizon för rödhåriga.

Som sagt, Notre jour viendra är inte en film för alla och den är svår att få grepp om, men om du vill se något som verkligen bryter av mot mainstreamflödet då kan det vara en film för dig. Om du ser den, eller har sett den, återkom gärna och dela med dig av dina tankar. Förslag på hur den ska tolkas och vad Romain Gavras kan tänkas vilja säga mottages tacksamt.