SVT uppmärksammar just nu den nya franska vågen lite extra. Dels genom en utmärkt och nyproducerad dokumentär om del stilbildande filmrörelsen, dels genom att visa några av de verkliga Nouvelle vague-klassikerna.
Som till exempel François Truffauts bitterljuva och filosofiska triangeldrama Jules och Jim (Jules et Jim) från 1952.
Jules och Jim var Truffauts tredje långfilm och då tillsammans med föregångarna De 400 slagen och Skjut inte på pianisten del av en sensationellt stark öppningstrio av en filmografi.
Den tar sin början åren före första världskriget och skildrar den djupa vänskapen mellan franske Jim och österrikaren Jules – och hur den påverkas när yrvädret Charlotte som de båda förälskar sig i sveper in i deras liv som en virvelvind.
Jules och Jim är inte för inte en milstolpe inte bara inom fransk film och tjänar som uttalad inspirationskälla till exempelvis Martin Scorsese som bland annat hade den i åtanke vid vissa scener i Maffiabröder.
Truffauts berättande känns alltjämt i vissa stycken modernt och var för sin tid totalt banbrytande. Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell.
Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell. Ett öde den för övrigt delade med flera andra Nya vågen-filmer. Något man kan se mer om i den där dokumentären jag nämde i inledningen av texten.
Bland många imponerade beståndsdelar vill jag särskilt lyfta fram Raoul Coutards fantastiska foto, Georges Delerues med rätta omtalade filmmusik och Jeanne Moreaus ikoniska rollprestation som Charlotte.
Jules och Jim bygger på en roman av Henri-Pierre Roché, vars författarskap Truffaut skulle komma att återkomma till, och manusbearbetningen stod Truffaut själv för i samarbete med Jean Gruault och det är ett manus som resonerar kring och vrider och vänder på tankar kring vänskap, tvåsamhet och den fria kärleken. På ett sätt så att den fortfarande fängslar och fascinerar sin publik – sextio år efter sin premiär.
BleuBlancRouge 