Generellt sett är jag en varm anhängare av att se om filmer. Det gäller alla sorters filmer. Även den där typen av företrädelsevis thrillerfilmer som innehåller någon form av överraskande twist och där själva överraskningsmomentet aldrig kan återskapas när man väl har sett den en gång. Till och med den typen av filmer kan jag finna minst lika njutbara andra, tredje eller fjärde gången jag ser dem. Riktigt bra film fungerar ju så att man alltid hittar nya och andra detaljer att uppskatta för varje genomsyn. Det finns filmer som jag har sett tiotals, tjugotals eller kanske ännu fler gånger och som alltid är lika bra.
Men det finns naturligtvis exempel på det motsatta också. Filmer som inte håller lika bra andra gången man ser dem. Bra filmminnen som borde ha fått vara just det – ett trevligt och bra minne. Häromdagen råkade jag ut för en sådan upplevelse. Jag kom ihåg filmen Dédales (Flickan som kastade tärning i Sverige) av René Manzor från 2003 som en riktigt vass, spännande och smått briljant thriller. När jag nu såg om den såg jag istället en klichétyngd, delvis överspelad och lätt pretentiös film. Snacka om förändring till det negativa! Det enda intryck som verkligen bestod var en magnifik rolltolkning av Sylvie Testud.
Flickan som kastade tärning (jag använder fortsättningsvis den titeln eftersom det är den du ska söka på om du vill få tag på filmen i Sverige) är ingen oäven thriller, grundstoryn är riktigt intressant och ger sig djärvt in i resonemang kring psykologi och mytologi. På i alla fall skapligt hög nivå dessutom, så ansatsen och ambitionen är det sannerligen inget fel på. Det är i själva utförande det svajar.
René Manzor försöker sig på att vara någon sorts David Fincher men går vilse i stereotyperna och klichéerna. Filmen handlar om en ung och späd kvinna vid namn Claude (Sylvie Testud). Efter att oförklarligt ha utfört en serie bestialiska handlingar hamnar hon på en rättspsykiatrisk klinik. Den ansvarige läkaren lyckas inte få grepp på henne och går bet på att diagnostisera henne. Han kallar in en kollega, spelad av en inte helt lyckas Lambert Wilson, som lite motvilligt tar sig an uppdraget.
Det blir en resa in i den mänskliga hjärnans allra mörkaste vindlingar, eller in i den labyrint som den franska originaltiteln anspelar på. I återblickar får vi följa Claude under hennes sista vecka i frihet och polisens arbete att fånga henne. Polisens jakt leds av den excentriske polisen Mathias (en överspelande Frédéric Diefentahl).
Helt enligt klichébilden kring en psykologisk thriller med seriemördartema är det mycket regn och mörker i Flickan som kastade tärning. Det är spännande att följa hur berättelsen fortgår och filmen bjuder på flera överraskande vändningar längs vägen. De tidigare nämnda bristerna drar dock ner helhetsintrycket. Hade det inte varit för den majestätiska insatsen av Sylvie Testud hade jag nog sagt att det här är en film man både kan ha eller mista, eller i alla fall inte behöver slå knut på sig själv för att få tag på, men faktum är att hennes insats helt på egen hand gör det här till en film som man trots allt bör se. Men bara en gång.
BleuBlancRouge 