Rapport från himmelriket 2

Det är sannerligen inte lätt att få tiden, och kanske inte minst orken, att räcka till. Min ambition var helt klart att under veckan kunna ge åtminstone någon rapport till från den pågående filmfestivalen i Göteborg, men tiden och orken har helt enkelt inte räckt till. Det är lätt att bli som ett barn i en godisbutik och vilja plocka åt sig allt på en gång när man är på en filmfestival av den i Göteborgs storlek.

I stället för att sätta sig ner och för en stund reflektera en stund över vad man sett (och kanske blogga om det) blir det lätt så att jag i stället rusar vidare till en ny filmvisning. Detta varvat med ordinarie tidigt morgonjobb under några av festivaldagarna har gjort att jag inte kommit åt att blogga om mina senaste frankofona filmupplevelser här på festivalen förrän nu.

Häromdagen tog jag en dag i den franska Césargalans tecken och kikade på så många av de till årets gala nominerade filmer som visas under festivalen. Och det är några stycken. Av de fyra nominerade filmerna som jag lyckades klämma in under den aktuella dagen så var det Présumé Coupable som gjorde starkast intryck på mig. Den är bland annat nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll och Philippe Torreton är verkligen lysande i denna synnerligen starka och vredesframkallande film. Jag håller Phillippe Torreton som, jämte Jean Dujardin, favorit att vinna priset. Även om Olivier Gourmet, vilket jag ska återkomma till senare i detta inlägg, är en annan stark kandidat.

Présumé Coupable bygger på verkliga händelser och skildrar Outreauaffären, den största rättsliga skandal sedan den berömda Dreyfusaffären som skakat Frankrike. Philippe Torreton spelar Alain Marécaux, en stillsam och ordentlig man vars liv förvandlas till en veritabel mardröm när han och hans fru plötsligt grips, anklagade för att vara en del i en omfattande pedofilring.

Med vetskapen om att de är oskyldiga och i tron att misstaget snabbt ska redas ut tar Alain, även om han naturligtvis blir både upprörd och skakad, det hela med viss ro. Den känslan försvinner snabbt när det visar sig att förundersökningen leds av en ung, karriärhungrig åklagare som i jakten på en meriterande och uppmärksammad fällande dom tycks synnerligen benägen att se mellan fingrarna när det gäller uppenbart motstridiga vittnesmål och avsaknad av teknisk bevisning. Tiden i fängelse blir längre och längre för Alain som samtidigt tvingas konstatera att hans liv utanför murarna bit för bit faller sönder. Vägen till upprättelse ser lång och tuff ut.

Att regissören Vincent Garenq naturligtvis står på de oskyldigt anklagades sida är uppenbart i filmen, men det är inget som påverkar den filmiska upplevelse på något vis. Han håller berättandet stramt och föredömligt nedtonat. Historien är så stark i sig att några förstärkande effekter bara hade kunnat göra skada. Garenq lyckas med små medel på ett perfekt sätt lyfta fram den klaustrofobiska känslan i Alains historia och det är med stigande grad av raseri och obehag man som åskådare får se del för del i det skandalösa händelseförloppet blottläggas.

Så var det det där med Olivier Gourmet. Han är alltså även han nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll. Detta för sin insats i filmen L’exercice de l’état. Filmen som med sina 11 nomineringar är en av Césargalans riktiga tungviktare, bara Polisse (som får svensk biopremiär nästa fredag) är värre med sina 13 nomineringar.

L’exercice de l’état är en intressant film, men jag blir inte riktigt klok på den. Det är en sorts politisk thriller, en historia om en politiker som trots en stark egen vilja sakta äts upp av systemet. Filmen inleds med en talande, febrig drömsekvens som förebådar vad som komma skall. Och just greppet drömsekvenser återkommer regissören Pierre Schöller till vid flera tillfällen. Det är ett grepp som delvis förvirrar mer än det klargör även om metaforerna som i öppningsscenen ibland är glasklara.

Huvudpersonen i filmen heter Bertrand Saint-Jean och är fransk transportminister. Den huvudsakliga handlingen i filmen rör sig kring spelet ett förslag att privatisera stationerna i det franska järnvägsnätet. Bertrands egen åsikt i ärendet är glasklar: han motsätter sig förslaget och går också ut offentligt och säger det. Men det finns andra starka viljor i regeringen som stöder förslaget och de båda sidorna drar sig inte för att spela ut varandra.

Pierre Schöller intresserar sig för det där interna politiska spelet, men även vad som händer men en enskild politiker när systemets kvarnar skoningslöst börjar mala. Det är en film som det inte är helt lätt att hänga med i. Den bjuder inte på någon action direkt, men tempot är ändå halsbrytande. Skådespelandet är mycket bra. Olivier Gourmet i huvudrollen har jag redan nämnt men Michel Blanc och Zabou Breitman är minst lika bra i sina mindre roller som nyckelpersoner i Bertrands entourage och de har båda helt i sin ordning blivit Césarnominerade i birollsklassen. Men som helhet är det alltså en aningen svårgreppbar film.

La guerre est declarée (som får svensk biopremiär den 20 april under namnet Slåss för livet) tog hem 6 Césarnomineringar och var dessutom Frankrikes Oscarsbidrag i år. Det är en handlingsmässigt gripande men formmässigt uppsluppen film om ett ungt par som drabbas av den kanske värsta av mardrömmar när det visar sig att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör. Ett chockartat besked som vänder upp och ner på deras liv och som sätter förhållandet på svåra prov.

Ämnet är naturligtvis becksvart, men manuset som Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm (som också spelar huvudrollerna) har skrivit utifrån egna erfarenheter siktar i första hand in sig på parets kamp för att trots allt finna livsglädjen och försöka förhålla sig positiva i den pressande situationen. Resultatet blir en med tanke på det tunga ämnet förbluffande ljus och lättsam film. Valérie Donzelli, som också har regisserat filmen, har satsat på att ge berättelsen en nouvelle vague-doftande ram som är vag i konturerna. Här finns stilgrepp som för tankarna till såväl Francois Truffaut som Jacques Demy. I bland fungerar det, andra gånger inte.

Det är såklart berömvärt att försöka ta sig an sitt ämne på ett nytt och annorlunda vis, men Valérie Donzelli lyckas inte fullt ut hålla sin film i styr. Den formmässiga uppsluppenheten går ibland ut över trovärdigheten och karaktärsutvecklingen är emellanåt underutvecklad. Vi får inte alltid nöjaktiga förklaringar till varför de inblandade agerar som se gör. La guerre ést declarée är en bra film, men skönhetsfläckarna drar ner helhetsintrycket. Jag ber att få återkomma och utveckla mitt resonemang kring sen här filmen i samband med den svenska biopremiären i slutet av april.

Den fjärde och sista filmen jag hann se den aktuella dagen på filmfestivalen var den egensinnige regissören Bertrand Bonellos senaste film L’Apollonide (Souvenirs de la maison close). Den visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och ståtar med åtta nomineringar inför Césargalan. Bonellos filmer brukar vara rena vattendelare, omöjliga att ställa sig neutrala inför. Antingen hatar man dem eller så om inte älskar dem så finner man dem fängslande och fascinerande. Som regel är de utmanande och provocerande i sitt ofta rättframma sätt att närma sig den kroppsliga lusten. I bland kliver han över gränsen han till det spekulativa, men när Bonello som här hela tiden håller sig på rätt sida är han en personlig och spännande regissör.

L’Apollonide påminner på flera sätt om det intressanta och stämningsladdade Canal+-producerade franska tv-dramat Maison Close, ytterligare ett av bevisen på att det händer en hel del spännande inom fransk tv-produktion just nu, inte bara för att båda utspelar sig i förfluten tid på en parisisk lyxbordell utan också i sitt anakronistiska sätt att använda sig av musik och kläder.

Det finns naturligtvis skillnader också. Som att Maison Close utspelar sig under Pariskommunen 1871 medan L’Apollonide utspelar sig i Belle Epoque-miljöer kring sekelskiftet några år senare. Det politiska spelet är mycket tydligare i Maison Close som i sitt sätt att skildra en politisk epok och samhälleliga omvälvningar med ett glädjehus som utgångspunkt påminner en hel del om amerikanska Deadwood.

Bertrand Bonello är nog så politisk men siktar in sig på något helt annat. L’Apollonide är en stämningsfull, lätt klaustrofobisk studie av objektifiering, förtryck, skönhet och inte minst genuspolitik. Den må utspela sig lite drygt 100 år tillbaka i tiden, men mycket av det som skildras är i överförd betydelse otäckt och sorgligt applicerbart på vårt moderna samhälle. Vilket Bonello också låter påskina i den på så många sätt tragiska slutscenen.

Det här är definitivt inte en film för alla. Någon egentlig handling eller dramaturgi saknas och Bonello förflyttar sig ofta i berättelsens kronologi, inte sällan utan helt tydliga övergångar. Men jag tror att de flesta kan uppskatta några av filmens stora tillgångar. Skådespelarna är genomgående utmärkta och scenografin och kostymerna magnifika. Jag hoppas få möjlighet att se den här filmen igen. Jag har nämligen en känsla av att den vinner på att ses flera gånger och att ännu fler av de subtila bottnar som finns i manuset då kommer att nå fram.

Det får avsluta den här rapporten från Göteborgs filmfestival. En dag återstår av årets upplaga. Känner jag mig själv rätt kommer jag att se till att även den kommer att bjuda på frankofona intryck.

Fransk tv på frammarsch

Film är bäst på bio. Det är en gammal, men alltjämt sann, sanning. Att tv är bäst på dvd är dock något förhållandevis nytt – men icke desto mindre sant. Åtminstone när det gäller att konsumera någon av alla de fantastiska tv-serier som producerats under den veritabla guldålder som tv-serien som konstnärlig form varit inne i de senaste dryga tio åren.

Att sitta och vänta en vecka, eller som i reklamkanalernas fall med sina högst godtyckligt inlagda pauser mitt i säsongerna ibland betydligt längre än så, känns helt barockt i jämförelse med att vänta till dess att serien i fråga släpps på dvd (vilket inte brukar ta så lång tid) och sedan se allt i sin egen takt. Det finns få saker inom populärkulturen som slår att belägra sig i tv-soffan och hejdlöst frossa i en bra tv-serie.

Under den gångna helgen gjorde jag just det: plockade fram en dvd-box ur hyllan, satte mig i tv-soffan och plöjde igenom en hel tv-serie. Ja, det blev inte riktigt det där strecktittandet bara avlöst av kortare matpauser som kan vara så häftigt, men jag tog mig igenom hela serien under loppet av två dagar. Med vetskap om att jag hade andra saker på agendan valde jag en serie av lämplig längd för att hinna med mig. 8 x 52 minuter är trots allt inte så mycket.

Med sin så vitala och omfångsrika filmproduktion är det inte så lite märkligt att Frankrike länge varit rejält eftersatt när det gäller tv-underhållning i allmänhet och tv-serier i synnerhet. Men nu är det på väg att ändras. På senare år har den franska tv-industrin, med Canal+ i spetsen, inlett en intressant satsning på en ambitiös och påkostad egenproduktion av tv-serier. Med tanke på hur hårt man har hållit på den franska identiteten med exempelvis lagstadgad reglering av minsta tillåtna andel franskspråkig musik i etermedia, är det lite konstigt att det dröjt så länge innan man satt igång en egenproduktion att möta den svallvåg av främst amerikanska tv-serier som sköljer över Europa med.

Men bättre sent än aldrig. Nu återstår det att se om det blir ett lyckat projekt. En helt avgörande faktor om de inhemska franska produktionerna ska klara sig i den tuffa konkurrensen med de amerikanska serierna är självklart kvaliteten. Och glädjande nog kan jag konstatera att de av de senaste årens franska tv-serier som jag har sett håller god klass.

Pigalle, la nuit, den serie som jag såg nu i helgen och som gjorde succé på fransk tv i fjol, är inget undantag. Det är en serie som sannerligen inte skäms för sig i jämförelse med många mer namnkunniga amerikanska serie. Den når inte upp till samma nivå som serier som Sopranos, Deadwood eller Twin Peaks. Men då pratar vi å andra sidan om serier som är bland
det bästa som någonsin producerats för tv, så att ens jämföra med dem är orättvist.

Fast jämförelsen är inte helt irrelevant. Pigalle, la nuit innehåller, utan att egentligen alls likna någon av dem, vissa element som för tankarna till dessa tre mästerverk till tv-serier. Framförallt är det Twin Peaks som ekar i den suggestiva berättelsen om en man på jakt efter sin försvunna syster bland skuggor och neonljus i Paris kanske mest ökända kvarter.

För det är såklart kring Pigalles många nattklubbar och sex shoppar som handlingen i Pigalle, la nuit kretsar. Det hela inleds med att Thomas, en framgångsrik numer Londonbaserad fransk affärsman, under ett besök på en av Pigalles nattklubbar till sin stora förvåning får syn på sin syster Emma bland stripporna. Han har inte haft kontakt med henne på över två år och försöker ta sig fram till scenen för att prata med henne.

Han hinner dock inte innan hennes nummer är slut och när han senare på kvällen försöker få tag på henne visar det sig att hon har försvunnit. Thomas släpper allt som han kommit till Paris för och ger sig huvudstupa in i Pigalles ljusskygga undre värld för att leta reda på Emma. Det är en undre värld som hastigt håller på att bli ännu otryggare eftersom det samtidigt sakta men säkert blåser upp till storm i kampen mellan de två hänsynslösa män som konkurrerar om herraväldet på Pigalle. Och Thomas och Emma tycks bli viktiga brickor i det spelet.

Det är såklart en aning spekulativt att förlägga en tv-serie till den här typen av miljöer och Pigalle, la nuit innehåller sin beskärda del (och lite till) av nakenhet. Dessutom är det som att beträda ett veritabelt minfält av klichéer. Glädjande nog lyckas skaparna Hervé Hedmar och Marc Herpoux undvika att kliva på någon av de där minorna. Frikostigheten när det gäller nakenhet kan självklart kännas lite spekulativ, men aldrig omotiverad. Den är dessutom oftast iscensatt med ett visst mått av sensualism.

Själva scenerierna och miljöerna är extremt viktiga för handlingen. Nattklubbarna och deras omgivningar är nästan som en egen rollfigur i berättelsen och det lyfts fram av det vackra och suggestiva fotot. Möjligtvis kan jag tycka att den lätt poetiska sensualismen i fotot är att skönmåla grannskapet en aning. Jag har förvisso ingen enorm erfarenhet av det att grunda det på. Jag har bara varit där en gång (för att ta ett typiskt turistiskt foto av mig själv mot Moulin Rouges berömda fasad), men även om det var i fullt dagsljus en strålande sommareftermiddag, fyllde området mig mest med obehag.

Pigalle, la nuit är ett synnerligen välskrivet drama. Samtliga karaktärer är genomarbetade och flerbottnade och precis som i de bästa moderna amerikanska tv-serierna försiggår det en hel del mellan raderna och under den yttre handlingen. Det är ömsom spännande, ömsom gripande och det bjuds på flera oväntade vändningar. Dessutom är det välspelat rakt igenom.

Jalil Lespert är fantastisk som Thomas och alltid sevärda Simon Abkarian briljerar i rollen som lätt Tony Soprano-anstruken melankolisk nattklubbsmogul. Jag gillar verkligen att Hedmar och Herpoux i detta deckarnas tidevarv har undvikit att falla för frestelsen att göra polisen till en del av berättelsen. Det hade om något så lätt kunnat förvandla det hela till en riktig klichéfest.

Pigalle, la nuit utspelar sig förvisso i ljusskygga miljöer där gränsen till det kriminella hela tiden är suddig och ofta medvetet överskrids, men det genomgående temat är trots det kärlek och saknad – och den besatthet som dessa saker kan ge upphov till. Jag skrev tidigare att det ekar en hel del av Twin Peaks om Pigalle, la nuit. Inte minst för att ingen annan rollfigur sedan Laura Palmer har varit så totalt närvarande och påtaglig i handlingen trots sin egentliga frånvaro i händelseförloppet som Emma. Vem mördade Laura Palmer? har blivit till vad har hänt med Emma? – och jag är nästan lika fängslad den här gången.