Jailbird racers

Biovärlden är som bekant, med bara några få undantag, i stort sett i träda under den pågående coronapandemin. För min del ger det möjlighet att beta av åtminstone några av de filmer som jag släpar efter med att skriva om här på bloggen. Filmer som kanske har några år på nacken men som blir fina tips på saker att se när de allmänna rekommendationerna nu är att ägna sig åt försiktighet och social distansering.

I dag fick det bli belgiska Racer and the Jailbird (Le Fidèle i original) från 2017. Det är ett explosivt och snyggt thrillerdrama av regissören Michaël R. Roskam som slog igenom med Oscarnominerade kritikerfavoriten Bullhead från 2011.

I båda fallen handlar det om undersökningar av testosteronstinna och adrenalinpumpande miljöer med suveräne Matthias Schoenaerts i den manliga huvudrollen. Hans blandning av muskulös kraft och sårbarhet i uttrycket är som klippt och skuren för den här typen av roller. Hans mästarprov på detta kan du se i Jacques Audiards Rust and bone (De rouille et d’os).

I Racer and the Jailbird spelar han gangstern Gino, Gigi kallad, som lever ett relativt flashigt liv bekostat av bankrån som han genomför med sina bästa kompisar. Bil och motorintresserad som han är hänger han gärna på motorstadion och där träffar han racerföraren Bénédicte, Bibi kallad, och de faller för varandra.

Han utger sig för att vara i bilbranschen och hon tror inledningsvis på honom när han säger att det är på grund av jobbresor han försvinner iväg då och då. Men efter en tid börjar hon ana att något inte står helt rätt till. När de ändå bestämmer sig för att gifta sig avkräver hon ett löfte från honom att de aldrig ska ha hemligheter eller ljuga för varandra och han bestämmer sig för att hålla löftet. Han ska bara utföra en sista lukrativ stöt först…

Racer and the Jailbird är en på flera sätt genreöverskridande film. Här blandas bland annat pulserande och tuff action, het romantik och tragik. Något som såklart skulle kunna ge ett splittrat intryck, men jag tycker att Michaël R. Roskam lyckas hålla ihop berättelsen väl.

En av de verkliga nycklarna till att resultatet blir så lyckat är att det verkligen slår gnistor om Matthias Schoenaerts och Adèle Exarchopoulos (mest känd för sin roll i Guldpalmsvinnaren Blå är den varmaste färgen (La vie d’Adèle chapitres 1 & 2) i huvudrollerna som Gigi och Bibi. Tät klippning och bra fotoarbete är två andra viktiga beståndsdelar.

Däremot kan jag känna att filmen med sin speltid på några minuter över två timmar hade kunnat kortas ner en aning och ibland är manuset en aning melodramatiskt och psykologiskt grunt, vilket såklart drar ner helhetsintrycket.

Så detta är inte en lika hårdslående och drabbande upplevelse som Roskams Bullhead, men en film väl värd att se är Racer and the Jailbird utan tvekan ändå.

Brothers in arms

Den franske auteuren Jacques Audiard fortsätter enträget och intressant insiktsfullt att utforska maskuliniteten och dess starka kopplingar till våld. Den här gången för första gången med en stjärnbeströdd internationell ensemble och på engelska. Detta i filmatiseringen av den kanadensiske författaren Patrick DeWitts hyllade roman The Sister Brothers (Bröderna Sisters i sin svenska utgåva)

Les Frères Sisters hade premiär vid förra årets filmfestival i Venedig och kammade hem priset för bästa regi och vid Césargalan hemma i Frankrike i vintras fick den en hel drös nomineringar och vann tre priser, bland annat fick Audiard ännu en gång pris för sin regi. Sedan några veckor tillbaka finns den under den internationella titeln The Sisters Brothers utgiven på svensk dvd.

Berättelsen utspelas under guldruschens dagar i den amerikanska västern. Bröderna Eli och Charlie Sisters jobbar som revolvermän som arbetar åt en mystisk affärsman som kallas för Kommendören. Den här gången har de fått i uppdrag att leta upp och döda en man som heter Herman Kermit Warm. Kommendören har också anlitat privatdetektiven John Morris för att från sitt håll hjälpa bröderna att fånga Warm.

När Morris finner Warm och får höra om vem denne verkligen är och varför han är ett jagat villebråd tar han Warms parti. Warm har uppfunnit en kemisk lösning som ska underlätta kraftigt att finna det åtråvärda guldet och han har för avsikt att använda inkomsterna från guldet till att bygga upp en ny utopisk värld, fri från från girighet och våld.

Ovetande om varför Morris svikit dem fortsätter bröderna Sisters sin jakt, nu med två måltavlor. Men jakten blir långtifrån problemfri och de sinsemellan olika bröderna grälar närmast oavbrutet och drömmer båda två egentligen om andra liv en det de lever.

Med tanke på att Jacques Audiard skämt bort oss filmälskare med i princip mästerverk efter mästerverk: trippeln Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté), En profet (Un prophète) och Rust and bone (De rouille et d’os) från i tur och ordning 2005, 2009 och 2012 är till exempel svårslagen, kan The Sisters Brothers kanske ses som en liten besvikelse. Men en synnerligen bra sådan i så fall.

För även om den står sig ganska slätt i den stentuffa konkurrensen som Audiards filmografi utgör är det en bra och synnerligen sevärd film, långt mycket bättre än det mesta du kan se just nu. Sin vana trogen rör han sig sömlöst och snyggt mellan brutalitet och sårbarhet, det sistnämnda här hjälpt av Joaquin Phoenix som med sin sårbarhet i uttrycket är en närmast perfekt Audiard-skådespelare. Han är dock inte ensam att glänsa skådespelarmässigt. Den ofta underskattade John C. Reilly, Jake Gyllehaal och Riz Ahmed är alla utmärkta i de övriga bärande rollerna.

I The Sisters Brothers finns också gott om humor (låt vara av det mörkare slaget) och värme. Men i jämförelse med hans franskspråkiga filmer är det ändå något som saknas. Det är som att tonträffen inte är lika känslig och att hans karaktärsutveckling inte riktig blir lika finstämd när han den här gången arbetar på engelska. Dessutom finns här partier som inte för berättelsen framåt och som gått hade kunnat skalas bort, något som är synnerligen sällsynt hos Audiard.

I det stora hela förändrar dock inte The Sisters Brothers min syn på Jacques Audiard. Han är i mina ögon alltjämt en av samtidens stora.  Och jag ser verkligen fram emot att se hans nästa projekt som är att regissera ett antal avsnitt av den kommande säsongen av den mästerliga franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes)!

Medan männen faller

Jacques Audiard har helt välförtjänt kommit att få en position som en av fransk films riktigt stora regissörer i modern tid. Vilket bland annat understryks av att han lyckats med konststycket att få alla sina hittills sju långfilmer nominerade till en César för bästa manus. För de fyra senaste har han dessutom vunnit priset.

Att han skulle utmärka sig som manusförfattare är å andra sidan inget helt överraskande. Som son till en av fransk films allra främsta och mest mytomspunna manusmakare genom alla tider, Michel Audiard, så har han det så att säga i blodet och generna. Men att han skulle visa sig vara en sådan kraft även som regissör var kanske lite mer överraskande.

För en svensk biopublik är han förmodligen mest känd för sin senaste, synnerligen imponerade och starka, trio av filmer: Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté) från 2005, En profet (Un prophète) från 2008 och nu senast fjolårets Rust and Bone (De rouille et d’os), men det finns all anledning att följa honom ännu längre tillbaka i tiden.

Hans fyra tidigare långfilmer är nämligen nästan lika bra. Den här texten ska handla om debuten Se männen falla (Regarde les hommes tomber) från 1994.

Titeln Se männen falla är kongenial, i det närmaste en produktbeskrivning eller samlingsrubrik för hela Jacques Audiards filmografi till dags dato, för den destruktiva manligheten är ju det centrala tema som han har belyst, från olika synvinklar och på olika sätt, i film efter film.

Det är en oerhört imponerande debut såtillvida att man nu med facit i hand i form av att hans starka filmografi fylls på bit för bit får klart för sig att han redan då hade fullständigt klart för sig vad han ville göra och vad han ville skildra. Och han gör det så bra redan i Se männen falla.

Den har förvisso några skönhetsfläckar och Jacques Audiard var ingalunda färdig som filmskapare när han gjorde den, men samtidigt går det heller inte att säga något annat än att en av de största skillnaderna mellan säg Rust and Bone och En profet å ena sidan och Se männen falla å den andra är att han då inte hade tillnärmelsevis lika mycket pengar att röra sig med budgetmässigt. Med en större budget hade han sannolikt kunna ha gjort mer även av Se männen falla. Den är å andra sidan märkt av dåtidens förhärskande independent-estetik, vilket talar för att han kanske helt enkelt inte ens hade velat ha en större budget.

Se männen falla är ett sorts thrillerdrama som utspelas på två parallella plan. I ett nutida får vi följa den märklige Simon, en man som är vilsen i livet och som trivs varken i sitt äktenskap eller med sitt jobb som säljare av diverse saker. Hans enda riktiga vän är polisen Mickey. När Mickey blir skjuten och hamnar i koma ger sig Simon egenhändigt ut på jakt efter gärningsmannen. Samtidigt får vi följa hur den äldre och vresige småfifflaren Marx möter den unge och oskuldsfulle Johnny som blir hans springpojke. Det verkar vara två helt separata berättelser men man börjar snart att ana att de kanske har med varandra att göra.

Se männen falla är en mörk och olycksbådande film. Kanske Audiards mest dystra, även om den också tillhör hans minst våldsamma. Åtminstone om vi talar grafiskt våld. Stämningen i filmen är dock brutal så det räcker. Men det finns små strimmor av ljus även i Se männen falla, samma typ av strimmor som fått ännu större plats i hans senare filmer och som gör hans filmer så oerhört fascinerande och mångbottnade, främst i karaktären Johnny (vars oskuldsfullhet fångas med perfekt gehör och trovärdighet av en direkt suverän Mathieu Kassovitz).

Om man ska skjuta in sig på något i Se männen falla som inte fungerar lika bra som i Audiards senare filmer är att den där komplexiteten och blandningen mellan hårt och mjukt som gör att man inte riktigt vet vilket ben man ska stå på när det gäller hans karaktärer men som gör att man någonstans ändå sympatiserar med dem inte riktigt finns där.

Den biten föll på plats redan i hans nästa film: mästerverket Den diskrete hjälten (Un héros très discret), även den med en suverän Mathieu Kassovitz i huvudrollen, men mer om den vid något annat tillfälle.

Se männen falla vann tre césarpriser: bästa debutfilm, bästa klippning och bästa manliga skådespelarlöfte (Mathieu Kassovitz) och nominerades till priset för bästa manus.

Césarstorslam för Amour – en försmak inför i natt?

Ja, det var en i alla fall i Oscarsammanhang formellt sett österrikisk film som totalt kom att dominera årets upplaga av fransk films festkväll nummer ett, Césargalan, som traditionsenligt genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris i fredags kväll. Amour tog hem priset i samtliga de fem tyngsta kategorierna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och bästa originalmanus.

Framgångarna för Michael Hanekes mästerverk var förväntade och i det stora hela välförtjänta. Det som får mig att tveka lite när det gäller det sistnämnda är att Amours storslam gör att den egentligen minst lika bra Rust and Bone (De Rouille et d’os) samtidigt kammade noll i dessa de tyngsta klasserna.

De två filmerna mer eller mindre helt jämbördiga i mina ögon och jag hade kanske kunnat önska att priset skulle ha delats i något av fallen. Men det är samtidigt kanske ett ganska tråkigt svensk rättvisemässigt sätt att resonera?

Det finns en kategori där jag verkligen tycker att priset borde ha delats och det är bästa kvinnliga huvudroll. Att Emmanuelle Riva fick det går inte att protestera mot men att Marion Cotillard samtidigt fick gå hem tomhänt efter sin makalöst starka rolltolkning i Rust and Bone känns heller inte bra. Där hade ett delat pris verkligen varit väl på plats.

Rust and Bone gick dock inte lottlös från galan. Filmen fick välförtjänta pris för bästa manus baserat på annat material, bästa musik, bästa klipp och bästa manliga skådespelarlöfte (Matthias Schoenaerts). Däremot fick den inte priset för bästa foto, vilket jag definitivt tycker att den skulle ha fått. Det priset gick i stället till Les Adieuex à la reine.

Positivt var i mina ögon också att birollspriserna gick till Valérie Benguigui och Guillaume de Tonquedec för sina respektive prestationer i det sylvassa och hysteriskt roliga kammarspelet Det är bara förnamnet (Le Prénom). Att priserna gick till dem känns helt i sin ordning.

Lite tråkigt är det dock att Leos Carax utmanade och storstilade comeback Holy Motors inte fick något pris alls på galan och för gänget bakom Camille Redouble måste besvikelsen vara enorm. Trots att den sistnämnda noterades för rekordmånga nomineringar, hela 13 stycken, fick den inte ett enda pris. Snopet.

Frågan är nu då om de enorma framgångarna för Amour på Céasargalan var en försmak av vad som komma skall i natt svensk tid då årets Oscarsgala genomförs? Ja, möjligheten finns i alla fall. Även där är nämligen Amour nominerad i samtliga de riktigt tunga klasserna men även om den inte på något sätt är chanslös i någon av dem så har jag svårt att tro att det ska bli samma klang- och jubelföreställning för Amour i Los Angeles i natt som i Paris i fredags.

Jag kan i princip garantera att den kommer att vinna priset för bästa utländska film och har en känsla av att Michael Heneke kan ta hem priset för bästa regi, men fler statyetter tror jag inte att det blir för den filmen. Om jag får fortsätta att gissa och spekulera så tror jag att Quentin Tarantinos Django Unchained kommer att bli den stora vinnaren i kväll. Det känns som att det är dags för honom nu.

Fast jag ser samtidigt Argo, som för övrigt fick Césarpriset för bästa utländska film i fredags, som en livsfarlig outsider. Under alla omständigheter ska det bli kul att sitta uppe och titta på hur det går. Att natt- och morgonvaka in Oscargalan är en av årets höjdpunkter för min del.

Men innan uppladdningen inför Oscargalan drar igång på allvar så finns det en annan verklig höjdare på agendan att ta sig an. I kväll tar ju mitt älskade Paris Saint-Germain emot sin allra bittraste rival Olympique de Marseille för en för guldstriden synnerligen viktig match på Parc des Princes. Pulsen inför den drabbningen börjar redan stiga.

Och de nominerade är…

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag presenterades nomineringarna till årets Césargala, som hålls den 22 februari i Paris. De stora vinnarna när det gäller nomineringarna var Camille Redouble av Noémie Lvovsky, Amour av Michael Haneke och Rust and Bone (De rouille et d’os) av Jacques Audiard som noterades för 13 respektive 10 och 9 nomineringar, bland annat i alla de tunga kategorierna.

Les Adieux à la Reine av Benoît Jacquot som kammade hem 10 nomineringar och Leos Carax comebackfilm Holy Motors med sina 9 nomineringar måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget.

Eftersom jag ännu inte sett vare sig Camille Redouble eller Les Adiuex à la Reine så är det svårt för mig att helt säkert uttala mig om var jag tror att favoritskapet att vinna flest priser ligger men jag har ändå en känsla av att Amour kommer att bli svårslagen. Helt klart är att 2012 var en stark årgång för fransk film, så konkurrensen är den här gången stenhård.

Bland de saker jag gläder mig extra åt när det gäller nomineringarna är att Jérémie Renier har nominerats i klassen bästa manliga huvudroll för sitt intensiva, starka och inte minst porträttlika roll som den legendariske sångaren och låtskrivaren Claude François i Cloclo. Filmen i sig var i mitt tycke kanske lite väl rapsodisk och melodramatisk men Renier var magnifik.

Annars får nog veteranen Jean-Louis Trintignant anses som favorit att vinna priset i den klassen för sin finfina prestation i Amour. I klassen bästa kvinniga huvudroll bör slaget stå mellan Emmanuelle Riva i Amour och Marion Cotillard i Rust and Bone (återigen med reservation för att jag inte har sett några av de nominerade filmerna).

Jag gläds naturligtvis också över att kunna konstatera att min favoritfilm från förra året, Xavier Dolans Laurence Anyways, är nominerad i klassen bästa utländska film.

Efter The Artist: Amour

Det blev både framgång och motgång för det frankofona när årets oscarnomineringar i dag presenterades. Vi tar det positiva först. Michael Hanekes mästerliga Amour kammade hem fem tunga nomineringar: bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manus och bästa icke engelskspråkiga film.

Även om Amour rent tekniskt är Österrikes bidrag till tävlingen så kan den genom att den är på franska och dessutom delvis franskproducerad med fog också ses som en stor framgång för fransk film. Amour förtjänar mer än väl alla sina nomineringar, och får definitivt ses som solklar favorit att plocka hem priset för bästa icke engelskspråkiga film. Och jag gläds extra mycket åt Emmanuelle Rivas nominering för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes rolltolkning i filmen är verkligen helt fenomenal.

Mindre roligt med frankofona ögon var att de övriga två franskspråkiga filmerna som det pratats om i förhandssnacket, det officiella franska oscarsbidraget En oväntad vänskap (Intouchables) och Rust and Bone (De rouille et d’os), blev helt lottlösa. Överraskande i fallet En oväntad vänskap och direkt skandalöst när det gäller Rust and Bone.

Som jag har varit inne på i tidigare inlägg kändes en nominering i klassen bästa icke engelskspråkiga film självklar för En oväntad vänskap, inte minst med tanke på den enorma succé den har gjort världen över och att oscarjuryn ofta tar hänsyn till det rent kommersiella, men så blev det alltså inte.

Att det inte fick någon nominering i någon annan tyngre klass går det dock inte att uppröra sig över. Det kan man dock när det gäller Rust and Bone. Hur man har misslyckats med att nominera Marion Cotillard i kategorin bästa kvinnliga huvudroll förstår jag bara inte och, med reservation för att jag inte har sett alla de nominerade filmerna och därmed inte kan göra någon jämförelse,  jag har svårt att se att Rust and Bone inte skulle förtjäna en nominering när det gäller kategorier som exempelvis bästa film, bästa regi, bästa klippning och bästa foto.

En liten tröst i bedrövelsen över de uteblivna nomineringarna för Rust and Bone är de åtta nomineringarna för Les Miserables. Resonemanget är kanske en aning långsökt men liiiite fransk är väl ändå denna amerikanska musikalfilm? Den baseras ju trots allt på ett av fransk litteraturs mest emblematiska verk, Victor Hugos roman Les Miserables (Samhällets olycksbarn på svenska). Vilka som vinner årets oscarstatyetter får vi veta natten mot den 24 februari svensk tid.

Audiard gör det igen!

2012 kommer kanske inte att gå till historien som ett av de starkaste filmåren någonsin men det andra halvåret har definitivt varit starkare än det första och de senaste två månaderna har inneburit en riktigt stark slutspurt på filmåret på de svenska biograferna.

Denna slutspurt kröns av årets sista fullpoängare, Jacques Audiards Rust and bone (De rouille et d’os i original) som gick upp på svenska biografer i fredags. Det är en filmisk julklapp som både smeker på kinden och riktar ett hårt slag mitt i solar plexus.

Det är filmisk poesi blandad med brutal realism och jag älskar varje sekund av det. Jag är djupt imponerad av att Audiard har lyckats följa upp den mästerliga och med rätta tokhyllade En profet (Un prophète) med en på många sätt helt annorlunda film som är lika bra och innehar samma emotionella sprängkraft.

Med tanke på att han dessförinnan  gjort starka filmer som Den diskrete hjälten (Un héros très discret) och Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arreté) är det bara att konstatera att vi talar om en av vår tids främsta regissörer. Inte minst om vi talar om att skildra olika sidor av maskulinitet och våldsamhet.

Rust and bone innehåller samma tematik som i stort sett alla Jacques Audiards filmer gör men skiljer sig ändå ganska rejält från de andra eftersom det i grund och botten är en kärlekshistoria. Låt vara en annorlunda kärlekshistoria långt ifrån genrens klichéer, men ändock en kärlekshistoria.

Den handlar om Ali, en emotionellt handikappad men fysiskt stark ensamstående far som tar sin femårige son med sig och lämnar Belgien för att söka lyckan vid den franska Rivieran. Efter att ha tagit tillfälliga jobb som nattväktare och dörrvakt på en krog kommer han i kontakt med ett annat sätt att tjäna pengar: att delta i illegala street fighter.

Av en slump korsar Alis vägar Stéphanies. Hon arbetar med att träna späckhuggare och träffar Ali för första gången i samband med ett bråk på en nattklubb. Efter att hon råkat ut för en svår arbetsplatsolycka som berövar henne bägge benen vänder hon sig i sin ensamhet och depression till Ali.

De två egentligen ganska olika människorna tyr sig till varandra och de möts i ett synnerligen dramatiskt skede i respektive liv, men kanske kan de hjälp varandra att få rätsida på tillvaron.

Rust and bone är en i många skeden ändlöst vacker film, här finns scener som jag för alltid kommer att bära med mig. Jacques Audiard visar prov på enorm känslighet i sättet att berätta Alis och Stéphanies historia på.

Balansen mellan det skira och vackra å ena sidan och det stenhårda och brutala å den andra är perfekt utförd. Det är en film som griper tag direkt och som sedan aldrig släpper det. Det fantastiska fotot, den ypperliga rytmen i klippningen och Jacques Audiard personregi är tre av filmens trumfkort. Ett fjärde är Matthias Schoenaerts och Marion Cotillard i huvudrollerna. Jag har svårt att sätta ord på hur ruskigt bra de är och nöjer mig med att konstatera att det inte finns en falsk ton i deras samspel och att deras respektive rollinsatser andas fullständig autenticitet.

Rust and bone är en film som känns och med tanke på de många våldsinslagen är det inte alltid en lätt film att titta på, men även i de mest brutala ögonblicken hittar Jacques Audiard någon form av poesi så låt dig inte skrämmas bort av dem.