Kärlek i krigets skugga

Tidigare i höst hade den biografiska filmen De Gaulle premiär på svenska biografer. I dag tänkte jag ta upp en annan Sverigeaktuell film som kan ses som ett komplement till den.

I örnens skugga (Je ne rêve que de vous i original) åt nämligen också en film om verkliga personer som satte starka avtryck i den franska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget.

Men även om kriget är ständigt och påtagligt närvarande i handlingen så är I örnens skugga i första hand en film om kärlek; närmare bestämt kärlekshistorien mellan Léon Blum och hans blivande hustru Jeanne.

Den socialistiske före detta premiärministern Blum blev genom sitt hårdnackade motstånd mot den franska kapitulationen och de maktbefogenheter som gavs till marskalk Pétian och Vichyregimen en viktig figur för den franska motståndsrörelsen och eftersom han var jude blev han än mer av en måltavla för ockupationsmakten och dess medlöpare.

I örnens skugga är dock i huvudsak Jeannes berättelse. När den franska kapitulationen är ett faktum vägrar hon att följa med sin man och son när de lämnar landet för att sätta sig i säkerhet, allt för att i stället följa Léon Blum som hon har ett passionerat förhållande med.

Långtifrån alla ser med blida ögon på den betydligt yngre Jeannes relation med Blum men inget kan stoppa henne från att följa med vid hans sida. Inte ens att Vichyregimen arresterar, fängslar och åtalar honom.

I örnens skugga, som regisserats av Laurent Heyneman, hade biopremiär hemma i Frankrike hösten 2019. Här går den alltså direkt till dvd/vod. Vilket jag tycker känns rimligt eftersom den i min mening har produktionsvärden och känns som en tv-film.

Den innerliga kärlekshistorien mellan Léon och Jeanne är fin och deras berättelse gripande men Laurent Heyneman lyckas tyvärr inte förvalta materialet till en helgjuten film.

Personregin haltar emellanåt och berättandet drar då och då åt det melodramatiska och en del interiörer och scenografi känns som något överblivet från tv-serien En liten fransk stad (Un village francais).

Men med det sagt tycker jag att det trots allt är en sevärd film, inte minst i kombination med De Gaulle. Tillsammans utgör de ändå en bra inblick (från två olika fronter) av det franska motståndet under den andra världskriget. En dos fransk modern historia med andra ord.

De Gaulle – märkligt oengagerat om den mytomspunne generalen som blev landsfader

Först om främst ska sägas att ingen skugga ska falla över Lambert Wilson som gör en utmärkt och porträttlik insats i titelrollen, men i övrigt är det inte jättemycket som sticker ut i Gabriel Le Bomins biografiska film om general Charles De Gaulle som fick sin svenska biopremiär i helgen som gick.

De Gaulle är helt enkelt ett stycke filmisk mellanmjölk. Snyggt gjord och ambitiös när det gäller de tidstypiska detaljerna men med tanke på ämnet är det underligt sval och oengagerad. Här bjuds inte vare sig något tuggmotstånd eller något karaktärsfördjupande. Gabriel Le Bomin redovisar och skildrar men verkar inte intressera sig för vad som driver de skildrade.

Filmen följer generalen och hans familj från andra världskrigets början och skildrar spelet bakom kulisserna när Charles De Gaulle vägrar rätta sig in i ledet när det övriga militära etablissemanget med marskalken Philippe Pétain driver igenom den franska kapitulationen inför den tekniskt överlägsna tyska krigsmakten.

Något som leder till att han lämnar Frankrike och familjen bakom sig för att bege sig till London och där sedermera bli ledarfiguren för den franska motståndsrörelsen.

Det märks att Gabriel Le Bomin har haft en ambition att visa upp en mer personlig sida av generalen och landsfadern (och sedermera stridbare och omdiskuterade statsmannen) men i det avseendet är filmen inte särskilt lyckad. Vi kommer vare sig honom eller någon annan av de skildrade närmare in på skinnet.

De Gaulle bjuder i stället på ett hantverksmässigt habil och bitvis välagerat stycke dramatiserad fransk och europeisk 1900-talshistoria. Och tack vare Lambert Wilsons insats gnistrar den dessutom till då och då, men i det stora hela är den sevärd men inte mycket mer.