Rodeo – adrenalin och visuell lyrik i högoktanig blandning

Det har blivit dags att säga hej och välkommen till ännu en ny och spännande fransk filmröst i forn av regissören Lola Quivoron vars adrenalinstinna långfilmsdebut Rodeo gick upp på svenska biografer häromdagen. Även filmens huvudrollsinnehavare Julie Ledru är en ny bekantskap som högst förmodligen kommer att låta höra från sig framöver.

Rodeo handlar om Julia som lever under knapra förhållanden i en storstadsförort. Hennes stora passion i livet är att åka motorcykel och genom det intresset kommer hon i kontakt med ett gäng killar som ägnar sig åt en form av illegal street-motocross.

Hon blir som uppslukad av det de håller på med och tyr sig snabbt till gänget som blir som en ny familj för henne. Men den starka gemenskapen i gänget har också en destruktiv sida och deras verksamhet finansieras dessutom av en starkt hierarkisk kriminell verksamhet.

Julia gör allt för att uppfattas som en självklar och fullvärdig medlem av den ultramaskulina miljön vilket hon till stor del också lyckas göra, men det för också med sig allt högra grad av risktagande.

Lola Quivorons Rodeo är som en sorts släkting till Julie Ducorneaus Guldpalmsvinnare Titane från häromåret. Den blandar muskulösa actionsekvenser med mer lyriska visuella inslag. Men med den skillnaden att där Ducorneau tycks hämta inspiration från genrefilm och skräck så bottnar Quivoron mer tydligt i socialrealism och dokumentär.

Om Titane är David Cronenberg är Rodeo snarare Andrea Arnold för att dra till med regissörsliknelser.

Andrea Arnold är dock inte den enda regissörsreferens som dyker upp i mitt huvud när jag ser Rodeo. I det där mer lyriska draget som är vackert men också ofta en aning olycksbådande har den i mitt tycke också något David Lynch-likt över sig. En mycket fängslande och fascinerande upplevelse till film är det under alla omständigheter, om du frågar mig.

Idén till spelfilmen Rodeo fick Lola Quivoron när hon gjorde en dokumentär i likande motorcykelmiljöer och den dokumentära bakgrunden märks inte minst i den starka känsla av autenticitet som löper genom filmen, inte minst skådespelarmässigt. Hela den företrädelsevis unga ensemblen imponerar stort.

Manusmässigt finns det dock några saker att hänga upp sig på med Rodeo. Till exempel att aven om jag på ett sätt kan gilla greppet att som Lolo Quivoron gör här kasta oss åskådare rätt in i handlingen och verkligen trampa gaspedalen i botten direkt så tycker jag att filmen lider lite av att vi aldrig ges någon bakgrund eller förklaring till varför de olika rollfigurerna agerar som de gör.

Men i det stora hela tycker jag att Rodeo är en debutfilm som imponerar och ger mersmak. Det ska bli spännande att se vad de inblandade kommer att hitta på härnäst.

Fransk TV på (fortsatt) frammarsch

Jag har redan tidigare varit inne på det (bland annat här): att en medveten satsning från främst Canal+ sida på inhemsk fransk produktion av kvalitativ tv-dramatik har burit frukt. Och den fortsätter att göra det.

Den senaste fullträffen är tv-serien Les Revenants som höll åtminstone mig som fastnaglad framför tv-skärmen i sina 8 avsnitt à ca 50 minuter. Och det allra bästa av allt. Du kan också se den redan nu.

SVT har visat den exklusivt på SVT Play och där finns hela serien tillgänglig i en knapp månad till, fram till den 9 mars. Mitt råd till dig är att kolla in den snarast möjligt. Skulle du av någon anledning inte hinna med det så kommer den att visas på ”vanlig” tv senare under året.

Gengångare, som den svenska titeln har fått bli, är en tv-serie som på samma gång känns totalt unik och bär på starka likheter med andra berömda tv-serier. Skaparen Fabrice Gobert har helt enkelt gjort en Quentin Tarantino. Det vill säga lånat/stulit friskt men gjort något helt eget och fantastiskt av beståndsdelarna.

Och det är inga dussinproduktioner som man i olika hög grad ser spår av i Fabrice Goberts skapelse. Twin Peaks, The Walking Dead och Låt den rätte komma in är tre av de tydligaste influenserna.

De två första är uppenbara inspirationskällor och med tanke på Tomas Alfredsons mästerliga, moderna vampyrfilmsklassiker blev en stor framgång även i Frankrike är det ingen vågad gissning att Fabrice Gobert såg och gillade även den.

Gengångare utspelas i en liten stad vid foten av ett sömnigt litet samhälle i de Savojardiska bergen. Samhället ligger i en dalgång, alldeles intill en enorm damm.

En dag börjar det hända minst sagt märkliga saker. Några av samhällets avlidna börjar utan förklaring en efter en att återvända till sina respektive hem. De avlidna tycks inte komma ihåg vad som hänt dem och de anhöriga vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.

Samtidigt inträffar några brutala mord, mord som till sitt tillvägagångssätt påminner om saker som hänt tidigare i staden. och som om inte det vore nog så börjar vattennivån i dammen oförklarligt att sjunka.

Frågan är naturligtvis vad det är som är på väg att hända och om dessa saker har något samband med varandra. Under de åtta välgjorda och fängslande avsnitten läggs bit för bit till det alltmer fascinerande pusslet.

Gengångare imponerar på så oerhört många plan. Precis som Låt den rätte komma in på sitt sätt revolutionerade vampyfilmsgenren gör Gengångare det med zombiegenren och receptet är detsamma: psykologiskt djup och en minimalistisk och karaktärsdriven berättarstruktur.

Manuset är suveränt välskrivet och aldrig någonsin överlastat när det gäller skräckinslagen. Allt ruggigt väl uppbyggt. Inte minst stämningsmässigt. Som David Lynch och David Frost gjorde i den banbrytande Twin Peaks lyckas Fabrice Gobert i Gengångare bygga upp ett helt eget miniuniversum i den lilla staden och fylla detta med fängslande, mångbottnade och intressanta karaktärer (om inte lika extravaganta och excentriska).

Och för att dra ytterligare en parallell med Twin Peaks så är också Gengångare begåvad med ett briljant utformat soundtrack. Det skotska postrock-bandet Mogwai har skapat ett ljudspår som är lika distinkt eget och perfekt stämningsskapande som Angelo Badalementis klassiska till Twin Peaks.

Lägg därtill ett foto som är lika vackert som ödesmättat och suveränt skådespel över hela linjen och du förstår att det här är något alldeles extra. I mina ögon är Gengångare en omedelbar klassiker.

Glädjande nog är det redan beslutat om en andra säsong. Den ska börja spelas in i maj månad och väntas börja visas på Canal+ i februari i nästa år. Jag längtar redan.

Joyce Carol Oates möter David Lynch och bröderna Coen i de franska Jurabergen

Då var vi där igen med en märklig svensk titel på en fransk film. I morgon är det svensk biopremiär för den skruvade och annorlunda noir-komedin Poupoupidou från förra året. I engelskspråkiga länder har den lanserats under namnet Nobody Else But You, vilket känns som en acceptabel titel eftersom den alluderar till samma Marilyn Monroe-sång (I Wanna Be Loved By You) som den franska originaltiteln.

Här i Sverige har dock filmbolaget fastnat för den tämligen intetsägande titeln Mysteriet i Mouthe. Det lilla samhället Mouthe, beläget i Jurabergen precis intill den Schweiziska gränsen, må vara känt i Frankrike för att inneha nationsrekordet när det gäller den lägsta uppmätta temperaturen någonsin (-41!), men för en svensk publik är det med några få undantag helt okänt. Inget att sälja biobiljetter på med andra ord.

Dessutom måste jag säga att jag tycker att originaltiteln Poupoupidou är slagkraftig nog i sig för att behållas även internationellt. Men Mysteriet i Mouthe fick det bli. Låt dig dock inte luras av den fantasilösa titeln, det här är en egensinnig och allt annat än fantasilös film och det är bara att tacka och ta emot att den den till slut har letat sig hit till våra breddgrader.

Vill man göra det enkelt för sig kan man säga att Mysteriet i Mouthe är en korsning mellan Twin Peaks och Fargo, men med en omisskännlig fransk touch. Det säger sig självt att det är ohyggligt svårt att nå upp till samma nivå som de förebilderna, och det gör heller inte Mysteriet i Mouthe, men friskt vågat hälften vunnet som det brukar heta…

Dessutom är det svårt att helt helt misslyckas om man har både talang och den goda smaken att låta sig influeras av dessa två tidlös mästerverk. Talang har han definitivt, regissören Gérald Hustache-Mathieu. Med hjälp av två utmärkta skådespelare i form av Jean-Paul Rouve och Sophie Quinton i de bärande rollerna, ett galleri av färgstarka karaktärer och ett gnistrande vackert och kargt vinterlandskap som fond berättar han en engagerande, suggestiv och spännande historia kryddad med svart humor.

Jean-Paul Rouve spelar en framgångsrik deckarförfattare som drabbats av tillfällig skrivkramp. Han bilar från Paris till sin hemstad Mouthe för att närvara vid en bodelning efter en släkting. Han råkar anlända precis när den lokala skönhetsdrottningen och fixstjärnans döda kropp hittas i snön just utanför byn.

Polisen avskriver det hela som självmord men författaren anar att det finns en annan historia, kanske lämplig för hans nästa roman, och börjar undersöka det hela. Något som sannerligen inte gläder alla i det frusna samhället. Steg för steg lär han sig mer om vem den unga kvinnan, som trodde sig vara en reinkarnation av Marilyn Monroe, var och vad som egentligen hände henne.

Det finns några skönhetsfläckar här och där, men i det stora hela är det en fängslande, annorlunda och välgjord film. Mysteriet i Mouthe är stämningsfull så det räcker och blir över och innehåller en serie minnesvärda scener kryddade med populärkulturella referenser.

Mysteriet i Mouthe går iland med sin halsbrytande genrecrossover mellan hårdkokt noir, mörk komedi och gripande drama. Berättelsen om den unga skönhetsdrottningens öde är faktiskt gripande, inte utan paralleller till den bild av ikonen Marilyn Monroe som Joyce Carol Oates tecknade i sin briljanta roman Blonde.

Ta chansen att se Mysteriet i Mouthe på stor duk på bio. Gérald Hustache-Mathieu är en visuellt driven herre som ser till att fullt ut använda sig av vidbildsformatet.  Synd bara på det där med den svenska titeln. Poupoupidou hade varit en utmärkt titel även här.