Det där med förväntningar kan vara ett lite lurigt kapitel. Emellanåt stjälper de mer än hjälper. Som för min del i fallet med den franska filmen La Délicatesse från förra året. Sedan då jag först hörde talas om den har mina förväntningar på den stadigt byggts på. Jag menar en fransk film som bland annat leker med fördomar kring det svenska dessutom med den alltid förtjusande Audrey Tautou i huvudrollen, vad i detta skulle kunna gå fel? I går hade Nathalie, som filmen heter här i Sverige, premiär och tyvärr så kom en hel del av mina förväntningar på den på skam.
Nathalie är ingen direkt dålig film, men ganska tam, ljummen och framförallt så känns det som att de långfilmsdebuterande regissörsbröderna Stéphane och David Foenkinos inte riktigt har haft klart för sig vilken typ av film de velat göra. Det spretar minst sagt en hel del. Jag har ännu inte läst den hyllade boken, skriven av David Foenkinos, som filmen är baserad på (den ges ut på svenska under titeln Nathalie – en delikat historia om en dryg månad och då tänkte jag så snabbt som möjligt åtgärda det) men jag utgår från att den på ett bättre sätt tar vara på de intressanta frågeställningar kring utseende, skönhet, omgivningens förväntningar och de informella spelregler på området som samhället satt upp som man tyvärr bara snuddar vid i filmversionen.
En stor del av problemet med Nathalie ligger på det skådespelarmässiga planet. Varken Audrey Tautou eller François Damiens lyckas fullt ut göra sina rollfigurer riktigt trovärdiga och kemin mellan dem uteblir. De är lite som hela filmen, inte dålig men heller inte övertygande. Det tuffar på men lyfter aldrig riktigt. Sedan vet jag inte riktigt vilken typ av hjälp bröderna Foenkinos eventuellt hade för att göra scenerna på svenska trovärdiga, men helt klart är att de hade behövt mer hjälp. Mycket mer.
De kanske framstod som fungerande för en fransk publik men för en svensk publik blir de mer av en Hötorgskonstversion av Roy Andersson. Dessutom en dålig sådan. Lite knepigt känns det allt att man låter en sådan sak passera, samtidigt som man känner sig tvingade att förklara François Damiens belgiska accent.
Titelpersonen Nathalie är en kvinna som tycks ha allt ordnat för sig. Hon ser bra ut, är lyckligt gift, har en jobbkarriär som pekar rakt uppåt och hon lever i en sorts parisisk idyllvärld. Men så händer det förskräckliga. Hennes man råkar ut för en olycka och avlider hastigt. Förkrossad av sorg går hon under de nästkommande åren fullständigt upp i sitt arbete (på en svensk firma i Paris). Hennes självsäkre och flirtige chef är minst sagt förtjust i henne och gör vad han kan för att få henne på fall, men den som till slut får henne att tina upp lite är den alldaglige och försynte arbetskamraten Markus Lundell. Utan att hon egentligen vet varför eller ens kan förklara det kysser hon plötsligt honom. På ytan kunde de knappast ha varit mer olika, inte minst i omgivningens ögon, men mot alla odds är den där slumpmässiga kyssen början på något mer. Något som sakta och trevande rör sig framåt men också växer.
Till Nathalies fördel kan sägas att det trots allt är en romantisk komedi, som förvisso drar en hel del åt dramahållet, som skiljer sig från de mesta som översvämmar den strömlinjeformade och förutsägbara genren. Nathalie är vare sig så sentimental eller smetig som majoriteten av filmerna i genren är, men å andra sidan som jag redan har varit inne på ganska ljummen och avslagen. Jag har som sagt ännu inte läst boken men utgår från att den är betydligt bättre och tror mig därmed trots allt kunna påstå att någon annan och mer rutinerad regissör förmodligen hade kunnat göra något mycket bättre av materialet. I den här utförandet är Nathalie helt okej, men inte mycket mer. Tyvärr. Jag hade som sagt förväntat mig mer. Det enda delikatesslika med filmen är Emelie Simons elektroniska musik, men den är å andra sidan lysande.
BleuBlancRouge 