Efter den i mitt tycke inte helt lyckade utflykten till romanformatet i Därunder ett helvete (Dessous, c’est l’enfer) är Claire Castillon nu tillbaka i det element som passar henne bäst: novellen. Fast novell och novell förresten. Tämligen nyutgivna boken Bubblor (Les Bulles) består av något som snarare kan kallas korta texter.
På de 180 sidorna lyckas Castillon klämma in nästan 40 texter. Många av dem bara någon sida lång. Alla i form av smått febriga inre monologer. En liten uppmaning i all välmening är redan nu på sin plats. Sträckläs inte den här boken. Även om Castillons drivna och eleganta språk och texternas begränsade omfång inbjuder till det.
Det blir lätt en kakafoni av röster som är svår att hålla isär av det hela. Tro mig, jag föll i fällan att bara läsa på och fick efter en stund ta en paus och sedan hoppa tillbaka ett antal sidor. Jag tror att det bästa sättet att avnjuta den här boken är att läsa en eller två av texterna och sedan lägga boken åt sidan och kanske läsa något annat mellan varven.
När jag läser Bubblor kommer jag att tänka på en fin scen ur Wim Wenders film Himmel över Berlin. Nu är det förvisso säkert 15 år sedan jag såg den sist så jag kanske inte återger den helt korrekt, men jag tror ändå du förstår vad jag menar. Scenen jag tänker på är den där ängeln Damiel, som har förmågan att kunna lyssna på människors tankar, sakta går genom mittgången på ett flygplan (eller är det en buss eller en spårvagn, jag litar inte helt på mitt minne här) och på ljudspåret hörs tankarna hos de människor han passerar. Att läsa Bubblor är som att ikläda sig Damiels roll och skrida genom ett flygplan (eller buss eller spårvagn då) fyllt med typiskt skruvade karaktärer ur Castillons universum.
För precis som vanligt hos Claire Castillon är det rejält skruvat. Persongalleriet i Bubblor bjuder på ännu en provkarta över mänskliga fel och brister. Men det är å andra sidan just därför som Claire Castillon oftst är så intressant att läsa. Att hon aldrig stryker medhårs och att hennes författarskap i så stor utsräckning handlar om den mänsklig naturens mörkare skrymsen. Att fela är mänskligt heter det som bekant och enligt den devisen är Castillons personer djupt mänskliga.
Det hade naturligtvis kunnat vara oerhört svårsmält och tung läsning, men Claire Castillon är beväpnad med en typ av torr och drastisk men ändå fullständigt avväpnande humor. Den humorn, i kombination med hennes stilistiska lekfulhet, gör hennes texter ofta mycket underhållande att läsa. Det finns ett distinkt driv i hennes skrivande som är svårt att värja sig emot.
I bland känns det dock som att stilistiken och konstruktionen av texten får ta överhanden, vilket drar ner mitt helhetsintryck av boken. Bubblor är inte Claire Castillons främsta stund. Jag håller de båda novellsamlingarna Insekt (Insect) och Man kan inte hindra ett hjärta från att älska (On n’empêche pas un petiti coeur d’aimer), utgivna på svenska 2007 respektive 2008, som vassare, men Bubblor är ännu en bra bok av en synnerligen personlig och omisskänligt egen litterär röst.
Förvänta dig bara inte feel good. Claire Castillons franska universum är ungefär så långt ifrån Amélie från Montmartre man kan komma. Om det nu är den typen av franskhet du vill komma åt.
BleuBlancRouge 