Livspusslet à la Dardenne light

Det är hög tid för den här bloggen att återigen bli vad den en gång var och alltid var tänkt att bli: en guide till populär- och finkultur från den frankofona världen. Dags att ta sikte på och förhoppningsvis närma mig det självpåtagna målet att skriva om de filmer från den sfären som tar sig hit till Sverige.

Denna omstart för BleuBlancRouge sker med den prisbelönta belgiska filmen När livet vänder (Nos batailles i original) som gick upp på svenska biografer i går den 3 maj. Den visades inom tävlan i en av undersektionerna vid förra årets filmfestival i Cannes och tog tidigare i år flera tunga priser (däribland bästa film och bästa regi) vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen.

När livet vänder är en film som är lätt att tycka om eftersom den genomsyras av en stor värme gentemot alla människor som skildras i den. I centrum av handlingen står lagerarbetaren Olivier (fenomenalt spelad av en en nedtonad Romain Duris). Hans arbetsdagar blir allt som oftast långa och slitsamma eftersom han är såväl förman som fackligt engagerad och övertidstimmarna blir många.

På hemmaplan kämpar hans fru Laura med att hålla ordning på vardagssysslorna och deras två barn, 6 och 9 år gamla. Tills det att hon utan ett ord försvinner. Hon lämnar ingen förklaring och heller inga spår efter sig. Vilket såklart vänder upp och ner på såväl Oliviers som barnens liv. Samtidigt som de naturligtvis är oroliga och funderar på vad som hänt Laura och om och när hon kommer att komma tillbaka så måste de såklart också hitta ett sätt för det vardagliga att fungera.

När livet vänder är den belgiske regissören Guillaume Senez andra långfilm och den ekar av influenser från landsmännen bröderna Dardenne, de regerande världsmästarna av socialrealistiska skildringar. Riktigt så hårtslående som Dardennebrödernas filmer är den inte, Senez målar med mer ljusare nyanser från sin palett, men den berör verkligen ändå. Inte minst tack vare en fantastiskt fin tonträff i såväl regi som skådespel.

Hela ensemblen glänser men jag vill ända slå ett extra slag för oerhört duktiga stjärnskottet Laetitia Dosch som spelar Oliviers syster Betty och som har alla möjligheter att bli en av sin generations allra främsta skådespelare.

Guillaume Senez berättar med små uttrycksmedel, litar på sina skådespelare och sin publik. Här finns inga pekpinnar hur vi ska känna eller tolka det som skildras. Han berättar sin historia utan och fördöma någon (även om det ligger en del samhällskritik mellan raderna) eller för den delen ge några egentliga förklaringar. När livet vänder är helt enkelt en skildring av livet som det kan se ut under dessa specifika förhållanden. En riktigt bra skildring dessutom!

Stark som bara Dardenne

Det är bara att konstatera att de har gjort det igen, kungarna av europeisk socialrealism. Två dagar, en natt (Deux jours, une nuit i original) är ännu en stark film av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne. Sedan förra helgen går den att se på svenska biografer.

Två dagar, en natt hade premiär vid årets Cannesfestival och även om det inte blev någon guldpalm för bröderna denna gång (de har redan två) togs den emot med övervägande positiva ordalag.

Brödernas förra film Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo) från 2012 var en för dem ovanligt ljus film. Den nya filmen saknar inte heller den glimtar av ljus i berättelsen men är i högre grad en typisk Dardenne-rulle.

Två dagar, en natt utspelas i ett nutida Belgien, hårt drabbat av den ekonomiska krisen. Berättelsen är enkel. Huvudpersonen Sandra (spelad av en absolut lysande Marion Cotillard) har just tagit sig tillbaka från en lång sjukskrivning på grund av depression. Precis när hon står i begrepp att återgå till sitt jobb får hon veta att hon blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren har gett hennes medarbetare ett val att rösta om: en person, Sandra, måste sägas upp annars blir det ingen bonus på 1000 euro. Majoriteten röstar för bonusen.

Sandra och hennes bästa väninna på jobbet lyckas övertala chefen att omröstningen ska göras om. Nu har Sandra helgen på sig att övertyga kollegorna om att  de när de kommer tillbaka till jobbet på måndagen ska rösta för att de ska avstå bonusen och hon få vara kvar. Hon blir skjutsad runt av sin make Manu för att söka upp arbetskamraterna och prata med dem en och en.

Två dagar, en natt är klassisk Dardenne. Handhållet och nervigt foto i naturlig färgskala, ingen pålagd musik och absolut gehör när det gäller dialogen. Med sedvanligt små medel och inga som helst yviga gester mejslar de fram ett starkt och gripande stycke film som känns.

En film stark som en Belgian Blue

Glädjande nog för oss Sverigebaserade frankofiler bjuder inledningen av bioåret 2012 på frankofon fägring. Ännu mer glädjande är att den första franskspråkiga film att gå upp på de svenska biograferna, vilket den gjorde i fredags, detta nya år är är en riktig höjdare. Ja,  jag skulle till och med vilja drista mig till att säga att det är ett mästerverk.

Pojken med cykeln (Le gamin au vélo) som den heter är de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes senaste film. Filmen visades inom tävlan under förra årets Cannesfestival och det gick som det brukar när det gäller brödernas filmer. De kunde återvända hem med ännu ett fint (och välförtjänt pris).

Två gånger tidigare har de vunnit Guldpalmen, för Rosetta och Barnet (L’enfant), men den här gången fick de nöja sig med festivalens stora pris, det näst mest prestigefyllda som delas ut under festivalen. För min del hade de gärna fått vinna Guldpalmen en tredje gång. För mig är Pojken med cykeln en klart bättre film än Terrence Malicks aningen tålamodsprövande The Tree of Life (som ju som bekant var den film som fick priset), men det handlar så klart om tycke och smak. Och att vinna Grand prix är definitivt inte fy skam det heller.

Jag har alltid haft ett gott öga till Dardennebrödernas filmer, inte minst beundrar jag den konsekvens och stringens de hållit genom hela sitt konstnärskap. Helt oberoende av rådande filmtrender och hur dessa ständigt förändras fortsätter de att göra sina avskalade, nakna och minimalistiska socialrealistiska dramer. Det går inte att ta miste på att det är just en Dardennefilm man ser. De har självklart sina influenser, men har likafullt mutat in sin helt egna och personliga plats i filmhistorien.

Pojken med cykeln är ännu en typisk Dardennefilm, men den här gången har det dock hänt något. De har valt att släppa in lite ljus i berättelsen. Det rör sig fortfarande om en djupt gripande berättelse från samhällets skuggsida och den där klumpen i magen som är en ständig kompanjon till Dardennebrödernas filmer gör sig återigen påmind, men det livsbejakande stråk som tidigare bara kunnat anas i deras filmer får här ta flera steg fram i klangbottnen. Vi pratar fortfarande inte om något sprittande lyckopiller till film direkt (det nytillsatta ljuset till trots är de fortsatt totalt osentimentala), men Pojken med cykeln är utan tvekan brödernas mest lättillgängliga film.

Pojken med cykeln handlar om den snart 12-årige pojken Cyril. Hans pappa har lämnat honom på ett barnhem och någon mamma ses inte till på hela filmen. Filmen inleds med en hjärtskärande scen där Cyril försöker få tag på pappan och den cykel som han fått av honom. Cyril vägrar att gå med på att pappan har lämnat honom för gott och dessutom sålt cykeln. Av en slump möter Cyril den godhjärtade hårfrisörskan Samantha. Hon grips av den lilla pojkens öde och beslutar sig för att ta honom under sina vingar och hjälpa honom.

Som vilken annan liten pojke eller flicka i samma situation som Cyril har han byggt upp ett hårt och kantigt skal mot omgivningen och har svårt att riktigt släppa Samantha in på livet. Men den omtänksamhets- och kärlekstörstande pojken längtar samtidigt efter tillhörighet och någon att ty sig till, vilket gör honom till ett lätt byte för mer ljusskygga existenser är Samantha.

Pojken med cykeln är en skildring av samhällets skuggsida av idag, men den känns samtidigt helt tidlös. Parallellerna till Vittorio De Sicas neorealistiska mästerverk Cykeltjuven från 1958 är oundvikliga. Själva cykeln har ungefär samma (och lika starkt) symbolvärde nu som då. Precis som i De Sicas film är känslan i Dardennefilmerna närmast dokumentär, vilket förstärks av brödernas vana att använda sig av amatörer i många av rollerna.

Pojken med cykeln är inget undantag. Skådespelandet är genomgående suveränt och naturligt och tonträffen klingar inte någon enda gång falskt. Återkommande Dardennemedarbetare som Olivier Gourmet och Jérémie Renier glänser i sina, den här gången, mindre roller och synnerligen mångsidiga Cécile de France är mycket bra i sin Dardennedebut. Men allra bäst är unge Thomas Doret. Han är inget annat än ett mindre mirakel i rollen som Cyril. Den suveräna uttrycksfullhet han visar i sitt spel kommer jag att bära med mig länge. Det här är en av de mest imponerande insatser av en barnskådespelare som jag någonsin har sett.

I motsats till exempelvis den synnerligen starka och gripande Rosetta är det inte med en känsla av obehag man lämnar biografen efter att ha sett Pojken med cykeln, utan med en känsla av hopp. Pojken med cykeln är förvisso även den hjärtskärande och känslomässigt obehaglig i sina stunder, men samtidigt hoppfull och humanistisk. Dardennebröderna har gjort imponerande starka filmer förr, men det nya ljus som de tillfört sitt berättande i Pojken med cykeln tar dem till ännu högre höjder. Missa för allt i världen inte denna film!