The Artist blev som bekant den stora vinnaren vid årets Oscarsgala och fransk films i särklass mest framgångsrika film i de sammanhangen. I kölvattnet av de enorma framgångar som The Artist fick är det lätt att glömma bort att det inte gick så bra för den film som var Frankrikes officiella Oscarsbidrag.
La guerre est déclarée som den heter blev inte ens nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Vilket det förvisso är tveksamt om den hade förtjänat, om du frågar mig. Nu kan du med lätthet själv avgöra vilken din inställning i frågan är. I fredags hade den svensk biopremiär under titeln Slåss för livet. Jag skrev om den redan i samband med att den visades vid årets filmfestival i Göteborg men lovade då att återkomma med ett utvecklat resonemang kring den. Ett löfte som jag nu infriar.
Slåss för livet är något så märkligt som en uppsluppen och livsbejakande film om ett så becksvart och allvarligt ämne som barncancer. Det är en på många sätt mycket modig film. Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm har skrivit manuset utifrån sina egna personliga erfarenheter när deras eget barn blev allvarligt sjukt och spelar huvudrollerna. Dessutom har Valérie regisserat. Så det är inte tu tal om att det är en personlig film med stora känslor investerade i sig. Vilket gör det lite märkligt att den färdiga filmen känns en aning distanserad.
Det börjar som en ordinär pojke möter flicka-historia med tragisk ansats. Talande nog har huvudkaraktärerna till och med fått namnen Roméo och Juliette. Allt går väldigt snabbt. De träffas, tycke uppstår och de flyttar ihop. Snart kommer också barnet som ett brev på posten och hela situationen har ett rosa skimmer över sig. Tills det att de får det chockartade beskedet att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör.
Naturligtvis vänder det upp och ner på hela deras tillvaro. De försöker att tackla det hela med en känsla av optimism och kampvilja och väljer att försöka hålla livsglädjen på så hög nivå som möjligt, men den utsatta situation de lever i börja så smått att tära på förhållandet. Den där känslan av distansering kommer sig av den form som Valérie Donzelli har valt att ge sin film. Slåss för livet är en film som är rejält vag i konturerna och blandar ganska frisk mellan stilar och genrer.
I sina bästa stunder är det en modern nouvelle vague-film med ekon av såväl klassikermakare som François Truffaut och Jacques Demy som nutida Christophe Honoré. Men där Honoré lyckas fullt ut i exempelvis I skuggan av Paris (Dans Paris) från 2006 så klarar Valérie Donzelli inte riktigt av att hålla samman sin film. Där Honoré rör sig ledigt och lätt mellan genrerna känns Donzellis övergångar mellan genrerna ibland en aning konstruerade och sökta. Och när formen och stilistiken får ta över blir karaktärsdjupet lidande.
Dessutom är tempot i lite för högt uppskruvat vilket gör att en del av händelseförloppet känns hastigt och underutvecklat. Men i sina bästa stunder är det en rejält gripande film, så helhetsintrycket blir att Slåss för livet är väl värd att se. Men det är förmodligen inte en film som jag personligen kommer att återvända till och se om.
BleuBlancRouge 