RSS Flöde

Etikettarkiv: Dagen gryr

Gabin, Carné och Arletty – och en air av Paris

Postat den

Den 17 maj på BleuBlancRouge är som bekant Jean Gabin-dagen, av den enkla anledningen att det var på denna dag som denna en av mina verkliga skådespelarfavoriter en gång i tiden föddes.

Varje år på denna dag skriver jag om någon av de drygt 100 filmer som denna gigant inom fransk film hann medverka i under sin långa karriär.

I år blir det om en lite mindre känd film, nämligen L’air de Paris från 1954. Men även om filmen i sig är mindre känd så saknar den sannerligen inte stjärnglans. Den regisserades av mästaren Marcel Carné och i en av de övriga ledande rollerna syns Arletty.

De tre hade samarbetat med stor framgång redan 1939 i klassikern Dagen gryr (Le jour se lève) och förhoppningen var såklart att denna film skulle upprepa den succén.

Så blev det dock inte riktigt. Kanske mest för att en viktig fjärde pusselbit saknades. Carnés långa och mycket framgångsrika sammarbete med manusförfattaren Jacques Prévert var över och utan Préverts manus saknades någonting i Carnés filmer, så också i L’air de Paris.

Men trots att Carné aldrig lyckades hitta en lika bra manusförfattare att jobba med så blev hans filmer aldrig ointressanta, även det applicerbart på L’air de Paris. För han hade ju hela tiden sin varma humanism i berättandet och sitt vackra bildspråk att falla tillbaka på.

Det senare är en av de främsta anledningarna till att se L’air de Paris, för här finns en hel del fantastiskt filmade sekvenser och synnerligen vackra bilder från ett svunnet Paris. Sedan går det ju inte gärna att  misslyckas med så duktiga skådespelare som Jean Gabin och Arletty att tillgå heller.

Här spelar de ett lätt bedagat par. Han är gammal boxare som drömmer om att som tränare hitta ett guldkorn som han kan träna upp till mästare och på så vis komma tillbaka till de egna glansdagarna igen, medan hon vill att han ska dra sig tillbaka och att de ska lämna Paris och flytta hem till hennes hemtrakter på rivieran.

När så det där möjliga guldkornet dyker upp i form av en fattig och lite impulsiv järnvägsarbetare växer hans hopp, men hon försöker sätta käppar i julen så att han ska misslyckas och de ska kunna dra sig tillbaka. Och den unga potentiella stjärnan lockas å andra sidan av vad storstaden har att erbjuda i form av den stora kärleken.

L’air de Paris har några riktigt starka stunder men brister på manussidan. Jacques Sigurd, som skrivit manuset denna gång, är inte i närheten av sin namne Prévert kvalitetsmässigt och som helhet har filmen svårt att riktitgt gripa tag. Det känns lite som att Sigurd inte riktigt vet vad han vill berätta och manusmässigt flyter det liksom ut i kanterna.

Men även om L’air de Paris kvalitetsmässigt skuggas rejält av exempelvis Dagen gryr och Dimmornas kaj (Le quai des brumes) så är den klart sevärd. Marcel Carné var som sagt en mästare och han höll en synnerligen hög lägstanivå i sitt filmande. Och den är intressant att se ur ett filmhistoriskt perspektiv som en sorts brygga mellan den poetiska realismen och den nouvelle vague som skulle komma, det vill säga mellan den franska filmens två kanske enskilt största epoker.

En ypperlig chans att stifta bekantskap med en av Frankrikes filmiska giganter

le-jour-se-leve

Nu är det klassikerdags här på bloggen. I början av förra månaden släpptes en box ägnad åt Jean Gabin, en av mina favoritskådespelare genom alla tider, på svensk dvd och det är verkligen inga dussinfilmer som boxen innehåller utan en trippel franska toppfilmer. Två av dem, Den stora illusionen och Dimmornas kaj, har jag redan skrivit om så det här inlägget kommer att handla om den tredje filmen.

Dagen gryr (Le jour se lève i original) i regi av Marcel Carné anses vara ett av den så kallade poetiska realismens verkliga portalverk. Den släpptes i juni 1939 och var stämningsmässigt synnerligen influerad av världsläget med Andra världskriget bara några månader bort. Vissa har velat kategorisera den som en romantisk tragedi och det ligger absolut något i den rubriceringen.

Handlingen är enkel. En man anklagas för att ha mördat en annan man och har barrikaderat sig i en lägenhet en bit upp i ett flervåningshus. Utanför finns polisen som grunnar på hur de ska lyckas ta sig in i lägenheten.  I tillbakablickar  får vi sedan se vad som lett fram till den uppkomna situationen. Ramberättelsen i sig är med andra ord inte särskilt märkvärdig, men filmen är Dagen gryr just det. Märkvärdig.

En av anledningarna till det är att manuset, bland annat skrivet av Jacques Prévert, är så välskrivet att handlingen inte är så enkel som det först verkar. En annan anledning är Marcel Carnés känsliga regi och iscensättning. Skådespelarinsatserna, med legendarerna Jean Gabin och Arletty i spetsen, är dessutom toppklassiga. Det är helt enkelt ett av den franska filmens verkliga storverk.

Det hade dock mycket väl kunnat vara så att den här filmen varit förlorad. 1940 totalförbjöds Dagen gryr av Vichyregimen bara för att göra ett triumfartat återtag efter krigets slut. Men ytterligare något år senare var den hotad igen. Då köpte nämligen ett amerikanskt bolag upp rättigheterna för en amerikansk remake och köpte i samma veva in alla kopior av originalfilmen man kunde hitta för att sedan förstöra dem.

Under några år såg det ut som att de hade lyckats, men en bit in på 50-talet hittades några överblivna kopior och sedan dess har den funnits där som en självklar och hyllad bit av den franska filmhistorien. Den utgåva som nu är aktuell dvd-aktuell är dessutom nyrestaurerad och håller finfin bildkvalitet.

Om du är intresserad av fransk filmhistoria. Tja, om du är intresserad av filmhistoria överhuvudtaget. Då är den här boxen definitivt något för dig.

Det är då som det stora vemodet rullar in…

Postat den

LE-QUAI-DES-BRUMES-1938_portrait_w858

Klassikerdags på SVT. I anslutning till den fjärde delen av den för övrigt smått briljanta och i allra högsta grad sevärda dokumentärserien The Story of film visar SVT 2 Marcel Carnés Dimmornas kaj (Le quai des brumes) från 1938. Filmen startar klockan 22.15 och får absolut inte missas av den som är frankofilt lagd och har det minsta intresse för fransk filmhistoria.

Dimmornas kaj är ett av de stora verken från den så kallade poetiska realismen, en filmisk inriktning som tillsammans med den tyska expressionismen banade väg för den amerikanska film noir som firade stora triumfer under 40- och 50-talen. I Dimmornas kaj finns det absolut en hel del att gotta sig åt för den som, liksom jag, är förtjust i just film noir. Det svartvita fotot med sitt användande av skarpa skuggor, den ödesmättade tonen och inslag av gangsterelement. Dessutom agerar filmens huvudperson i vissa skeenden precis som de tuffa privatdetektiverna i de klassiska amerikanska filmerna.

Dimmornas kaj var det andra av flera framgångsrika samarbeten mellan regissören Marcel Carné och manusförfattaren och poeten Jacques Prévert. Bland de övriga återfinns andra klassiker (och faktiskt ännu starkare filmer än Dimmornas kaj) som Dagen gryr (Le Jour se lève) och Paradisets barn (Les Enfants du paradis), men mer om dem vid ett annat tillfälle.

Dimmornas kaj handlar om desertören Jean (spelad med sedvanlig skärpa av Jean Gabin). Han anländer, märkt av krigsupplevelser i franska Indokina, till ett av dimmor insvept och dystert Le Havre. Där hamnar han tillslut på en liten bar belägen på en kaj vid hamnen. Där träffar han den unga kvinnan Nelly (spelad av Michèle Morgan) som han blir blixtförälskad i, men också några andra bedagade existenser.

Den föräldralösa Nelly tas om hand av butiksägaren Zabel, en man inblandad i mystiska affärer och som inte drar sig för att använda sig av utpressning och dra nytta av uppkomna situationer. Zabel ser snabbt Jean som en bitter rival om Nellys gunst. Dessutom gör sig Jean ovän med stadens lokala gangsters, som för övrigt också är i luven på Zabel. Ska Jeans och Nellys spirande kärlekshistoria ha någon som helst chans att gro trots dessa omständigheter?

Dimmornas kaj är ingen munter film, det vilar något olycksbådande över den från första stund. Men ett genomgripande drag inom den poetiska realismen är att filmerna samtidigt hittar något vackert och just poetiskt i de dystra omständigheterna. Att filmerna från den här tiden var ganska dystra var naturligtvis också en spegling av vad som var på väg att ske i Europa vid den här tiden. Det andra världskriget var ju bara ett år bort.

Att filmen var så mörk gjorde att producenterna egentligen inte trodde särskilt mycket på den, det var på många sätt stjärnan Jean Gabins förtjänst att den blev gjord eftersom han däremot trodde väldigt mycket på den. Det visade sig att Jean Gabins känsla var rätt. Publiken älskade den. Och dess klassikerstatus är odiskutabel.

Stora texter i det korta formatet

I morgon är det äntligen dags för det som har kommit att bli en av årets verkliga höjdpunkter för mig. Då drar nämligen Bokmässan i Göteborg igång och årets mässa blir min elfte raka. Nog för att jag egentligen alltid har gillat att läsa, men innan jag 2001 besökte mässan för första gången kunde jag inte riktigt förstå nöjet i att under ett antal timmar trängas med tusentals människor på en förhållandevis liten yta. Mer eller mindre direkt när jag först satte min fot inne i de stora lokalerna förstod jag vad jag hade gått miste om. Det bara kändes helt rätt.

Lagom till årets mässa har jag lyckats läsa ut en (skönlitterär) bok igen. Du som följer bloggen vet att läsandet är en ständig källa till dåligt samvete för mig. Tiden tycks helt enkelt inte räcka till mer än läsande av ofta jobbrelaterad facklitteratur. Missförstå mig inte nu, att läsa facklitteratur kan vara nog så tillfredsställande, men jag hade gärna sett att jag hade tid, eller kanske tagit mig tid, att ägna mig åt mer av det där lustfyllda och helt självvalda läsandet.

Hursomhelst så har jag nu en ny bokupplevelse att berätta om: En spik, en ros (Sept nouvelles och Sous le Pont Mirabeau i original) av Madeleine Bourdouxhe.  Det är en samlingsvolym av noveller som den belgiska författarinnan skrev under olika delar av sin livstid. Det är ingen lång bok, de åtta berättelserna tar bara 156 sidor i anspråk, men den tog ändå sin tid att läsa för mig. Inte för att den var dålig, tvärtom. Den här boken hade jag inte velat sträckläsa, om jag så hade tyckt mig ha tid till det.

Det kändes efter varje enskild novell helt naturligt att lägga boken åt sidan och låta texten riktigt sjunka in. Novellerna liksom kräver eftertanke. Madeleine Bourdhouxes språkbehandling är en aning besynnerlig. Å ena sidan kärv, korthuggen och koncentrerad, men samtidigt också vacker och poetisk. För att tala filmspråk, vilket jag om bekant gärna gör, skulle man kunna likna hennes språk vid en litterär variant av den poetiska realism som firade stora triumfer i fransk 30-talsfilm. Tänk Dagen gryr (Le jour se lève), Dimmornas kaj (Le Quai des brumes) och Människans lägre jag (La bête humaine). Det går till och med så långt att jag nästan ser Jean Gabins och Arlettys ansikten framför mig när jag läser novellerna!

En spik, en ros består av en serie starka och gripande kvinnoporträtt. De poetiskt realistiska (för att fortsätta att använda den filmiska referensen) texterna är karga, vackra, samhällskritiska och gåtfulla – allt på samma gång. Slutprodukten är lite krävande, men å andra sidan rikligt belönande. Madeleine Bourdhouxhe hade en i sanning originell berättarröst och En spik, en ros är en bok att läsa och bära med sig i tanken länge efteråt.