Som om Paris låg på vägen mellan Ystad och Köpenhamn

Jag var ett tag lite fundersam över var den här texten egentligen skulle höra hemma. Här på BleuBlancRouge eller på mina danmarksblogg Rödavita rummet? Det går nämligen att argumentera för båda. Men också för att det kanske rentav inte hör hemma på någon av dem. Det här inlägget ska nämligen handla om polisserien Jo, en serie som är en sorts märklig hybrid av flera olika saker. Den är producerad och inspelad i Paris, men med undantag för Jean Reno i huvudrollen med engelska skådespelare och  på engelska. Det är också väldigt tydligt att producenterna förtvivlat gärna vill åka lite snålskjuts på det som kallas för Nordic noir och som har blivit enormt populärt inte minst i Frankrike, det vill säga det som man också kan benämna det nordiska deckarundret. För att få till den där nordiska känslan har man låtit danska regissörer regissera några av avsnitten. Serien har också lite drag av turistbroschyr eftersom vart och ett av de åtta avsnitten centraras kring en av Paris mest berömda och turistiska platser. Resultatet av denna underliga blandning av olika saker blir bitvis spännande men ännu oftare förvirrande. Inte minst känns det synnerligen märkligt, för att inte säga direkt fel, att se Jean Reno med bister uppsyn röra sig i kända parismiljöer och prata bruten engelska.

Trots ett genomgående övervägande svalt mottagande från tv-kritiker har Jo dragit tämligen fina tittarsiffror i de länder där den har visats. Inte tillräckligt fina dock enligt producenterna som valde att lägga ner serien efter denna enda säsong. Detta trots att Jean Reno skrev på för två säsonger direkt.

I centrum för handlingen står den slitne och depressive kommissarien Joachim ”Jo” Saint-Clair, en de verkliga veteranerna på parispolisens mordrotel. Hans privatliv är slaget i spillror och hans hälsa vacklar men hans suveräna intuition är intakt. Tillsammans med sitt team utreder han en serie kniviga mordfall, varje avsnitt är ett avslutat fall, i olika kända parismiljöer. Och det är till viss del just de där parismiljöerna som håller mitt intresse uppe under hela serien. Själva mordgåtorna är nämligen rätt alldagliga och inte särskilt snillrikt konstruerade. Något mer avancerade än random Wallander-rulle men skillnaden är inte enorm. Jean Reno har sin pondus att falla tillbaka på men agerar i ärlighetens namn en aning på autopilot. Kanske orkade han inte mer efter att ha konstarerat att seriens manus ändå var så klichéfyllt att det ändå förmodligen inte skulle gå att göra något riktigt minnesvärt av det.

Det blir aldrig mer än en blek kopia av Brottet på Da Vinci-koden sightseeing av Jo. Vilket är lite synd. För viss potential fanns allt i grundidén och parisbilder går det ju liksom inte att se sig mätt på. Underhållande för stunden är det, men verkligen inte mer.

Klassiker i mellanmjölkversion

Jag glömde bort att skriva om den i samband med att den släpptes på svensk dvd i början av april månad i år men nu tänkte jag ta och rätta till det misstaget. Fast det är klart, en anledning till att jag tappade bort att skriva om den kan så klart ha varit att jag inte tyckte så mycket om den.

Hursomhelst har jag ju ändå som målsättning att skriva om alla frankofona filmer (eller i alla fall så många som möjligt av dem) som på ett eller annat sätt får kommersiell distribution här i Sverige så här kommer mina tankar om kostymdramat Therese D (Thérèse Desqueyroux i original) från i fjol.

Det är en filmatisering av den nobelprisbelönade franske författaren François Mauriacs klassiska roman Thérèse Desqueyroux från 1927. I korta ordalag är det berättelsen om Thérèse, en modern och fritänkande kvinna i det sena 20-talets landsbygdsfrankrike som gifter sig med rikemanssonen Bernard Desqueyroux.

Livet på det gigantiska familjegodset blir dock inte alls som Thérèse tänkt sig. Hon känner sig fängslad av den inrutade tillvaron och plågas av makens bristande förmåga att underhålla henne på ett intellektuellt plan. Det gör att hon alltmer drömmer om ett annat liv någon annanstans och hennes längtan bort får konsekvenser.

Therese D blev den franske regiveteranen Claude Millers sista film, han avled i början av april förra året och filmen valdes ut som avslutningsfilm vid förra årets Cannesfestival. Det är inte utan jag hade önskat Claude Miller en finare sorti för som jag redan har skrivit så tyckte jag inte särskilt mycket om filmen.

Det är inte så att jag tyckte illa om den heller, den bara lämnade mig ganska likgiltig. Det är en sval och ganska distanserad version av Muriacs klassiska berättelse som inte riktigt lyckas få mig att engagera mig i någon av rollfigurerna. Rent hantverksmässigt är det absolut en helt okej film, men egentligen inte mer.

Fotot, klippningen, kläderna och scenografin, alla dessa beståndsdelar fungerar men levererar heller inte i något avseende något extra. Det allra största problemet med filmen är i mina ögon rollbesättningen, framförallt när det gäller de två huvudrollerna. Jag har absolut inget principiellt emot vare sig Audrey Tautou eller Gilles Lellouche, tvärtom faktiskt, men här fungerar de inte alls. Vare sig var för sig eller tillsammans.

Jag vet inte vad det är med Audrey Tautou men visst känns det som hon ganska ofta hamnar i roller som hon inte riktigt passar i? Det började med den katastrofala felcastingen av henne som Sophie Neveu i filmtiseringen av Da Vinci-koden och sedan har det hänt lite för många gånger att hon hamnat snett i sina val av roller. Dålig smak eller dåliga rådgivare? Det går det bara att spekulera i.

I rättvisans namn vill jag dock påpeka att jag tycker att hon under samma tidsperiod också har gjort några riktigt fina rollprestationer också. Inte minst den som Coco Chanel i Anne Fontaines Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009.  Men det är väl det som gör att det känns så tråkigt att se henne kämpa med (ytterligare) en roll som inte riktigt passar henne, vetskapen om hur bra hon kan vara och är när det stämmer.

Therese D är verkligen en film som man både kan ha och mista. Det är naturligtvis bara min åsikt. Någonstans är mitt grundtips egentligen alltid att man ska se så många filmer som möjligt för att själv göra sig en uppfattning om filmerna i fråga. Men det är klart, det finns massor av filmer som jag skulle rekommendera dig att se före den här.

Ju mer vi är tillsammans…

SVT fortsätter med sin nya, goda vana att smyga in franska filmer i tablån. Klockan 22.45 i kväll visar SVT2 filmatiseringen av Anna Gavaldas bästsäljande roman Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c’est tout). Romanen som kom ut i Frankrike 2004 blev en enorm succé, bland annat blev den det årets mest sålda roman efter världsfenomenet Da Vinci-koden och succén smittade av sig även på våra breddgrader.

Den svenska översättningen som kom året efter blev även den en omtyckt och omtalad bästsäljare. Och det är inte svårt att förstå varför. Tillsammans är man mindre ensam är en medryckande och varm tegelstensroman som bjuder på härlig feel good med en del svärta och solklar fransk touch.  Men just för att boken var så bra så var det nog många med mig som nog var lite oroliga för att filmversionen inte skulle leva upp till förväntningarna när beskedet om att en filmatisering var på gång.

Mina värsta farhågor stillades en aning när det stod klart att uppdraget att regissera filmen gått till rutinerade och välmeriterade Claude Berri (med bland annat frankofilfavoriterna Jean de Florette och Manon des sources på sitt CV). Sedan blossade de upp igen när jag fick reda på att huvudrollen skulle göras av Audrey Tautou.

Inget ont om henne, tvärtom, men det var absolut inte henne jag såg framför mig när jag läste boken. Varför hon fick rollen är dock inte så svårt att förstå. Efter att hon blivit Amélie Poulin från Montmartre med en stor del av världens befolkning var hon självklart ett kommersiellt ytterst gångbart namn.

Tillsammans är man mindre ensam fick biopremiär 2007 och det visade sig att det inte fanns någon större anledning till oro. Filmen är naturligtvis inte lika bra som boken, men får ändå skrivas upp på kontot för lyckade filmatiseringar. Claude Berri stod själv för manusbearbetningen och lyckades på ett bra sätt och utan att missa något väsentligt koka ner den tegelstenstjocka romanen till en film på dryga 90 minuter.

Det säger sig självt att filmen inte är lika detaljrik som boken och en del av skeendet får inte den tid det behöver för att utvecklas på ett rakt igenom trovärdigt sätt, vilket främst drabbar karaktärsdjupet, men jag tycker ändå att Claude Berri har lyckats fånga stämningen och kärnan i romanen.

Audrey Tautou visar sig också klara av huvudrollen bra, även om jag alltjämt vidhåller att det hade varit bättre med någon annan i rollen, och hon matchas utmärkt av Guillaume Canet och Laurent Stocker i de övriga två huvudrollerna. Särskilt Canet imponerar och han är den som lyckas ge flest bottnar till sin karaktär.

Allra bäst tror jag att Tillsammans är man mindre ensam hade gjort sig som miniserie för tv men som sagt, det är alls ingen oäven 90 minutersversion av berättelsen om den oväntade vänskapen mellan en ung städerska med konstnärsdrömmar, en bitter och självförbrännande kock och en intellektuell och egensinnig aristokrat som Claude Berri har lyckats knåpa ihop. Filmen är i ännu lite högre grad feelgood än romanen, en del av de vassa kanterna och mörkret i berättelsen har skalats bort, vilket såklart är lite synd men ändå något det går att leva med.