Edmond Rostands pjäs Cyrano de Bergerac, detta ett av den franska dramatikens mest berömda verk, är en verklig hörnsten i min frankofili.
För det var på sätt och vis när jag såg och hörde Gérard Depardieu på sitt samtidigt kraftfulla och sårbara vis framföra texten i Jean-Paul Rappeneaus formidabla filmatisering av pjäsen som jag verkligen förälskade mig i det franska språket. Detta utan att vid den tidpunkten kunna mer än några enstaka ord franska.
Sedan dess har texten och pjäsen varit en trogen följeslagare genom mitt liv, på en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Den i Sverige nu på dvd och vod aktuella filmen Cyrano och jag från i fjol (Edmond i original) påminner mig om varför jag älskar den här pjäsen så mycket.
Cyrano och jag handlar om hur det gick till när Edmond Rostand, som fram till dess var tämligen misslyckad som dramatiker, 1897 fick inspiration till och skrev sin berömda pjäs. Filmen är skriven och regisserad av Alexis Michalik och är i sin tur en filmatisering av en prisbelönt och framgångsrik pjäs av densamme.
Cyrano och jag är en sorts förhållandevis fri fantasi kring verkliga händelser. En hel del stämmer med verkligheten medan annat är dramatiserat. Jag tycker att det är ett bra konstnärligt val, för metanivåerna i berättelsen som för in Rostands kreativa process och egna liv i pjäsen gör att det i viss mening slutar i en annorlunda, men dock ändå, version av själva berättelsen om Cyrano de Bergerac. Om än en lättviktig sådan.
Det vilar en stor lustfullhet över hela filmen och den samlade ensemblen tycks ha haft smittsamt roligt att göra den här filmen. Allra bäst gillar jag Olivier Gourmets jovialiska tolkning av Constant Coquelin, en av dåtidens mest populära teaterskådespelare på de parisiska scenerna, som tror på den unge Rostand, tar honom under sina vingar och pushar honom att skriva sitt mästerstycke -Under kort tidsfrist och inte alldeles lättmanövrerade förutsättningar ska tilläggas. Thomas Solivérès är även han alldeles utmärkt i huvudrollen.
En påkostad produktion men fint återskapade parisiska sekelskiftesmiljöer ger filmen ett drömskt och fint lyster som verkligen talar direkt till Parisromantikern i mitt hjärta.
Cyrano och jag är en lättsamt underhållande film inte olik Shakespeare in Love eller Molière. Huvudsakligen god underhållning för stunden, men också en väg till själva pjäsen. Och om filmen leder till att fler upptäcker den – då har den tjänat ett bra och djupare syfte.
BleuBlancRouge 