Den lilla tjuven som stal mitt filmhjärta

Jag har sedan jag startade denna blogg för fem och ett halvt år sedan ett pågående projekt att försöka spåra mina frankofila rötter genom att se om de filmer som ledde mig in på det spåret och de som fördjupade kärleken. Nu var det ett bra tag sedan det senaste inlägget i ärendet, men när en av de där filmerna nyligen kom ut i en nyutgåva i Frankrike blev det en anledning så god som någon att återuppta det där projektet.

Filmen det handlar om är Den lilla tjuven (La Petite voleuse i original) i regi av Claude Miller från 1989. Jag såg den, fortfarande i början av min bana som filmkritiker,  för första gången i samband med den svenska biopremiären senare samma år och blev mycket förtjust i den.

Den lilla tjuven är baserad på ett manus av ingen mindre än François Truffaut. Mästerregissören arbetade för fullt med projektet när han 1984 avled. Kuriosa i sammanhanget är att filmens huvudperson, titelns lilla tjuv, först var tänkt att finnas med i Truffauts klassiska långfilmsdebut De 400 slagen (Les Quatre Cent Coups) från 1959. Rollfiguren lyftes emellertid ut ut manuset för att så småningom tillägnas ett eget manus. Ett manus som efter Truffauts död blev liggande i några år.

Att det blev just Claude Miller som till slut fick uppdraget att bearbeta och sedermera också filma François Truffauts manus var ingen slump. Truffaut var något av en mentor för Claude Miller under början av dennes karriär och några av Millers tidigaste långfilmer sågs som hyllningar till  Truffaut. Vilket också Den lilla tjuven  kom att bli.

Den lilla tjuven är en coming of age-berättelse som utspelas i en lite fransk stad i början av 1950-talet. I centrum för handlingen finns den 16-åriga flickan Janine (spelad av en lysande Charlotte Gainsbourg). Hennes mamma har övergett henne och hon vet överhuvudtaget inte vem hennes pappa är. I stället bor hon hos släktingar, under knapra förhållanden.

Janine drömmer dock om lyx och kärlek och har utvecklat en fallenhet för att stjäla saker som hon vill ha men inte kan få. Men när hon blir påkommen med en massa stöldgods i hemmet ställer det saker på sin spets. Hennes släktingar börjar lessna på henne och hon slutar skolan, skaffar sig ett jobb och ger sig ut på jakt efter det liv hon drömt om. Problemet är bara att hon har svårt att låta bli det där med att stjäla och att ljuga.

Hur Den lilla tjuven hade blivit om François Truffaut hade fått slutföra den kan man naturligtvis bara spekulera om, men i mitt tycke har Claude Miller gjort en film som känns som något Truffaut kunde ha gjort. Låt vara att den kanske är lite för konventionell för att verkligen ha varit gjord av honom. Under alla omständigheter går det knappast att säga något annat än att det är en film i mästarens anda.

Jag såg om Den lilla tjuven några efter biopremiären, men det var säkert 20 år sedan jag såg den senast så jag var allt lite spänd inför om jag skulle tycka om den lika mycket nu som då. En del filmer som man gillade i yngre år bleknar när man ser om dem och borde därmed ha fått kvarstå som ett trevligt minne.

När det gäller Den lilla tjuven kom mina farhågor på skam. Jag tycker att den håller mer än väl i dag. Det är en atmosfärrik och underhållande film som balanserar mellan humor och allvar. Det märks att Claude Miller känner för rollfigurerna, inte minst Janine, med sina fel och brister. De invändningar jag kan ha mot filmen är att den går lite väl snabbt fram i skeendet i bland, vilket gör att händelseförloppet inte hinner utvecklas på ett fullgott sätt. Resultatet blir att den emellanåt känns en aning rapsodisk.

Den lilla tjuven är en genomgående välagerad film, men det går ändå inte att låta bli att särskilt framhålla Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. Utan hennes finfina insats hade den här filmen förmodligen inte blivit så bra som den blev. Hennes rollinsats stjäl mitt hjärta – den här gången också.

Klassiker i mellanmjölkversion

Jag glömde bort att skriva om den i samband med att den släpptes på svensk dvd i början av april månad i år men nu tänkte jag ta och rätta till det misstaget. Fast det är klart, en anledning till att jag tappade bort att skriva om den kan så klart ha varit att jag inte tyckte så mycket om den.

Hursomhelst har jag ju ändå som målsättning att skriva om alla frankofona filmer (eller i alla fall så många som möjligt av dem) som på ett eller annat sätt får kommersiell distribution här i Sverige så här kommer mina tankar om kostymdramat Therese D (Thérèse Desqueyroux i original) från i fjol.

Det är en filmatisering av den nobelprisbelönade franske författaren François Mauriacs klassiska roman Thérèse Desqueyroux från 1927. I korta ordalag är det berättelsen om Thérèse, en modern och fritänkande kvinna i det sena 20-talets landsbygdsfrankrike som gifter sig med rikemanssonen Bernard Desqueyroux.

Livet på det gigantiska familjegodset blir dock inte alls som Thérèse tänkt sig. Hon känner sig fängslad av den inrutade tillvaron och plågas av makens bristande förmåga att underhålla henne på ett intellektuellt plan. Det gör att hon alltmer drömmer om ett annat liv någon annanstans och hennes längtan bort får konsekvenser.

Therese D blev den franske regiveteranen Claude Millers sista film, han avled i början av april förra året och filmen valdes ut som avslutningsfilm vid förra årets Cannesfestival. Det är inte utan jag hade önskat Claude Miller en finare sorti för som jag redan har skrivit så tyckte jag inte särskilt mycket om filmen.

Det är inte så att jag tyckte illa om den heller, den bara lämnade mig ganska likgiltig. Det är en sval och ganska distanserad version av Muriacs klassiska berättelse som inte riktigt lyckas få mig att engagera mig i någon av rollfigurerna. Rent hantverksmässigt är det absolut en helt okej film, men egentligen inte mer.

Fotot, klippningen, kläderna och scenografin, alla dessa beståndsdelar fungerar men levererar heller inte i något avseende något extra. Det allra största problemet med filmen är i mina ögon rollbesättningen, framförallt när det gäller de två huvudrollerna. Jag har absolut inget principiellt emot vare sig Audrey Tautou eller Gilles Lellouche, tvärtom faktiskt, men här fungerar de inte alls. Vare sig var för sig eller tillsammans.

Jag vet inte vad det är med Audrey Tautou men visst känns det som hon ganska ofta hamnar i roller som hon inte riktigt passar i? Det började med den katastrofala felcastingen av henne som Sophie Neveu i filmtiseringen av Da Vinci-koden och sedan har det hänt lite för många gånger att hon hamnat snett i sina val av roller. Dålig smak eller dåliga rådgivare? Det går det bara att spekulera i.

I rättvisans namn vill jag dock påpeka att jag tycker att hon under samma tidsperiod också har gjort några riktigt fina rollprestationer också. Inte minst den som Coco Chanel i Anne Fontaines Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009.  Men det är väl det som gör att det känns så tråkigt att se henne kämpa med (ytterligare) en roll som inte riktigt passar henne, vetskapen om hur bra hon kan vara och är när det stämmer.

Therese D är verkligen en film som man både kan ha och mista. Det är naturligtvis bara min åsikt. Någonstans är mitt grundtips egentligen alltid att man ska se så många filmer som möjligt för att själv göra sig en uppfattning om filmerna i fråga. Men det är klart, det finns massor av filmer som jag skulle rekommendera dig att se före den här.