Visuellt storslaget men gubbsjukt och grunt om den store konstnären och hans musa

Andra har redan dragit parallellerna och det är bara att instämma. Gilles Bourdos film Renoir (som gick upp på svenska biografer i går) är i vissa stunder bara som ett avsnitt av den kontroversiella och hårt kritiserade danska tv-serien Blachman förklätt som en finkulturell film.

Det är klart att det inte är helt och hållet omotiverat att visa en naken kvinnokropp i en film som handlar om en konstnär som ofta hade just nakna kvinnor som motiv, men när som här de manliga huvudkaraktärerna ingående och kvasifilosofiskt får kommentera och recensera den, dessutom vid upprepade tillfällen, börjar åtminstone jag att skruva mig av obehag i biofåtöljen.

Saken blir naturligtvis inte bättre av att objektet ifråga ska föreställa 15 och en av själva huvudkaraktären dryga 70. Tyvärr så är detta inte det enda problem som den här filmen lider av utan kanske bara ett symptom av det. Det ska vara en film om den store konstnären och hans musa, men musan blir aldrig annat en just det objekt hon är i scenerna som jag just har beskrivit.

Regissören Gilles Bourdos visar inget egentligt intresse för henne, förutom i eftertexten där han upplyser om att hon dog okänd och bortglömd och antyder att han tycker att det inte borde ha varit så. Synd då att han i de 110 minuter film som föregår eftertexterna inte har gjort särskilt mycket för att lyfta fram henne och hennes roll för de två konstnärliga genierna som är de som står i centrum för Gilles Bourdos uppmärksamhet.

Renoir utspelas 1915 i ett underskönt Cagnes-sur-Mer. Den berömde impressionistmålaren Pierre-August Renoir befinner sig på ålderns höst och i en besvärlig situation. Hans hustru har nyss avlidit och själv är han svårt plågad av artros, så svårt att han nästan inte kan måla längre. Men han kämpar trots det på. Och en dag dyker den 15-åriga flickan Andrée Heuschling upp på hans gård och erbjuder sina tjänster som modell.

Renoir tackar ja till erbjudandet och den unga flickans närvaro tycks ge honom en nytändning. När sedan sonen Jean, som senare skulle bli berömd filmregissör (jag har skrivit om tre av hans filmer, Den stora illusionen, Spelets regler och La Marseillaise , tidigare här på bloggen), återvänder till fäderneshuset efter att ha stridit i det pågående första världskriget men blivit svårt sårad i sitt ena ben inleds en sorts triangeldrama. Han fattar nämligen tycke för den unga Andrée, eller Charlotte som hon sedermera skulle komma att kalla sig.

Det är främst på manus- och reginivå som Renoir brister. I övrigt har den en del förtjänster. Skådespelarna gör vad de kan utifrån de förutsättningar de har haft att jobba och Michel Bouqet och Christa Theret i rollerna som Renoir den äldre respektive Andrée Heuschling är särskilt bra. Men den egentliga huvudrollen i filmen har ljuset och den vidunderligt vackra naturen och landskapet.

Filmen är så fantastiskt vackert fotograferad att man har överseende med en del av bristerna, men inte alla. Jag kan inte sticka under stol med att den överhängande känslan jag har med mig ut ur salongen är den av besvikelse. Det hade kunnat bli en riktigt bra film av den här historien, men i Gilles Bourdos klumpiga regihänder blir det inte mer än förvisso vackert, men gubbsjukt och grunt. Renoir ger ingen fördjupning när det gäller någon av de skildrade personerna.

Avslutningsvis en kul detalj när det gäller arbetet med Renoir. Gilles Bourdos tog hjälp av en dömd konstförfalskare när det gällde att återskapa Renoirs målande i filmen.

Om du vill se en riktigt bra film om förhållandet mellan en konstnär och hans musa så råder jag dig att kolla in Jacques Rivettes på alla vis mästerliga och märkvärdiga fyratimmarsfilm Den sköna satmaran (La belle noiseuse) från 1991.

Nu har amerikanerna gjort det igen…

Att på en frankfilblogg göra ett utfall över hur dåliga amerikanska nyinspelningar av franska filmsuccéer i de allra flesta fallen blir är naturligtvis verkligen att slå in öppna dörrar. Men jag kan inte låta bli. I veckan hade nämligen ett klockrent exempel på hur illa det kan gå premiär på de svenska biograferna.

För trots att de amerikanska producenterna anlitade originalregissören Lisa Azuelos att själv göra den amerikanska versionen av sin film LOL (Laughing Out Loud) från 2008 havererar projektet totalt. Nu var sannerligen inte heller originalfilmen något mästerverk men jag vill ändå slå ett slag för den. Inte minst i skenet av den undermåliga nu aktuella amerikanska versionen. Och helt oäven är inte den franska versionen. Tråkigt nog så har den franska versionen fått vare sig bio- eller dvdpremiär i Sverige. Att den undermåliga amerikanska får det säger en hel del om det svenska bioklimatet.

Om man bortser från den uppenbara skillnaden i skådeplats, Paris har blivit till Chicago, så är det i grund och botten inte jättemycket som skiljer de två versionerna av filmen åt. Lisa Azuelos har till viss del kopierat sin film, scen för scen och skillnaderna i händelseförloppet är mycket små. Ordningen på en del händelser har kastats om men mer än så är det inte. Ändå känns slutresultaten så olika.

Medan den franska versionen känns helt okej så är den amerikanska rent utsagt bedrövlig. Hur kan det bli så? Den enskilt största anledningen till det ligger i mina ögon i rollbesättningen. Filmens absoluta nav är förhållandet mellan den ensamstående mamman och hennes 16-åriga dotter. I det franska originalet görs de rollerna av Sophie Marceau och Christa Theret, bägge två gör mycket fina prestationer och kemin mellan dem är påtaglig.

I den amerikanska versionen görs samma roller av Demi Moore och Miley Cyrus och det fungerar inte. Inte alls. Demi Moore som på något märkligt vis lyckas se yngre och yngre ut för varje år som går känns lika konstlad ut i sitt skådespel som hennes utseende är och Miley Cyrus…ja, hon har ett sätt att agera som är lika enerverande som hennes pappas (den berömde countryartisten Billy Ray Cyrus) största hit Achy Breaky Heart var.

En annan skillnad mellan de två versionerna är en liten, men avgörande, skillnad i ton. Eftersom regissören är densamma så utgår jag från att det är de amerikanska producenterna som har tvingat fram den. Den franska versionen är lite råare och mer opolerad, vilket ger den mer naturlighet. Den tillrättalagda amerikanska versionen förstärker berättelsens stora förutsägbarhet och det faktum att vi faktiskt har sett denna typ av berättelser många, många gånger förr.

I centrum för berättelsen, jag utgår från den franska versionen, står den 16-åriga Lola, ofta kallad putslustigt kallad Lol (SMS-lingo för Laughing Out Loud). Hon bor tillsammans med sin ensamstående mamma Anne och sina två syskon. Filmen utspelas under ett läsår på det fina gymnasium i Paris där Lola går och hennes vardag kretsar kring de vanliga sakerna i en 16-årig flickas liv, det vill säga funderingar kring kärlek och sex, kompisar och strul med en vuxengeneration som inte riktigt förstår att hon inte längre är något barn.

Lolas mamma Anne komplicerar situationen genom att samtidigt som hon behandlar Lola som ett barn själv inte alltid agerar helt ansvarsfullt och moget. Bland annat så har hon i smyg ett förhållande med barnens far som hon under uppslitande former tidigare skilt sig från.

En av de saker som lyfter LOL (Laughing Out Loud) över mängden, trots att det på många sätt även i den franska versionen är en förutsägbar historia, är att den trots att det är en ungdomsfilm också sätter fokus på föräldrarna och ger även deras syn på och sida av det som sker. Det är kanske inget helt originellt grepp, men känns ändå fräscht.

Lisa Azuelos försöker göra samma sak även i den amerikanska versionen, men där blir resultatet alls inte lika lyckat. Av samma anledningar som jag redan tidigare har varit inne på.

Den franska versionen av filmen fick en del kritik för den fördomsfulla och inte särskilt positiva bild av det England och det engelska folket som den ger i samband med den del av berättelsen som utspelas under en skolresa till England. Jag kan hålla med om att den ingrediensen kändes klart onödig, men eftersom Lisa Azuelos gör samma sak mot den Frankrike och det franska folket i motsvarande scener i den amerikanska versionen så kan det kanske sägas jämna ut sig. Även om påhoppet känns lika onödigt för filmen den här gången.

En sista fundering dock: varför kalla en fransk ungdomsfilm för LOL (Laughing Out Loud) när de franska ungdomarna har en helt egen och betydligt oftare använd franskspråkig SMS-förkortning för samma sak? Fast det är klart mdr hade inte varit lika klatschigt som titel och betydligt svårare att anspela på ett egennamn med.