Monsieur Chocolat charmar, berör och upprör

Just nu gör den franska Netflix-serien Lupin stor succé världen över. Nya siffror gör gällande att det till och med är streamingjättens näst mest sedda serie någonsin!

Min bestämda uppfattning är att en stark anledning till succén är huvudrollsinnehavaren Omar Sy som välförtjänt har ett mycket starkt varumärke efter filmen En oväntad vänskap (Intouchables) som ju även den blev en global supersuccé.

På SVT Play kan man i en dryg vecka till se en Monsieur Chocolat (Chocolat i original) 2016, ytterligare en mycket sevärd film där den charmerande och medryckande Omar Sy spelar en huvudroll.

Monsieur Chocolat är liksom En oväntad vänskap baserad på verkliga händelser och blandar feelgood med allvar och kritik mot fördomar. I Monsieur Chocolat är dock den allvarliga klangbotten ännu djupare och tragisk.

Det är berättelsen om Rafael Padilla som vid tiden kring det förra sekelskiftet uppträder som kannibal på en liten och lantlig fransk cirkus. Där blir han vän med George Foottit, en tidigare clownstjärna som nu fått se sin karriär gå i stå. Foottit ser potentialen i Padilla och får en idé som kommer att förändra deras liv. Han övertalar Padilla att sadla om till att bli Chocolat, den förste svarta clownen.

Succén för Foottit och Chocolat är omedelbar och snart når ryktet om dem till huvudstaden och direktören för Paris största cirkus ger dem ett lukrativt avtal. Det visar sig vara väl investerade pengar för duon gör dundersuccé även där och blir firade celebriteter under La Belle Epoque.

Men när de står på höjden av berömmelse är det som att verkligheten slår igen sina käftar kring Rafael. Han tappar kontrollen över ett spel- och drogmissbruk som hela tiden legat på lut hos honom och sedan slår den rasistiska fascinationen för honom hos samhället, som är stor grogrund till hans succé, över i något ännu värre. En dramatisk och brutal händelse leder till ett politiskt uppvaknande för honom som omgivningen inte ser med blida ögon på.

Regissören Roschdy Zem har, vilket han varit öppen med, tagit sig många och ganska stora friheter visavi de verkliga händelserna. Men det är i mitt tycke inget som stör.

Framförallt inte eftersom han berättar sin version så flyhänt och snyggt. Hjälpt av en fantastisk scenografi och ett ypperligt fotoarbete lyckas han på ett utmärkt sätt återskapa en Belle Epoque-känsla som åtminstone känns mycket övertygande.

Monsieur Chocolat är överlag en mycket medryckande film, vilket tyvärr lite går ut över filmens allvarliga sekvenser som då inte blir lika drabbande som de borde ha blivit.

Men filmens antirasistiska budskap är trots det tydligt. Och viktigt. För såhär ett drygt sekel senare än när händelserna i filmen utspelar sig har vi förvisso kommit en bit på vägen med att bekämpa rasismen men har också en bra bit kvar att vandra.

Filmens rollista är en stjärnbeströdd sådan. Förutom Omar Sy så medverkar också bland andra Olivier Gourmet , Noémie Lvovsky, Frédéric Pierrot och Clothilde Hesme (som ju spelar mot Omar Sy även i Lupin).

Alla gör mycket bra i från sig. Jag vill dock särskilt lyfta fram James Thierrée i rollen som Foottit. Han vann också en César för sitt fantastiskt fina och känsliga porträtt.

Att han skulle briljera i rollen som cirkusartist och clown var dock kanske inte särskilt överraskande. Han har trots allt en bakrund som akrobat och hans morfar var självaste Charles Chaplin!

Kärlek och choklad i en oemotståndlig blandning

Härligt! De kommande veckorna blir det påfyllning av frankofona intryck på den svenska biorepertoaren. Först ut är en liten pärla. Les émotifs anonymes av Jean-Pierre Améris, eller Franska nerver som den lite fåniga svenska titeln lyder, är en film av det där charmigt aviga slaget som fransk film helt enkelt är bäst i världen på.

Det är en lättsam romantisk komedi, med som alla riktigt bra romantiska komedier måste ha, en allvarlig grundton. Den är väl i ärlighetens namn lite för lättsam och bagatellartad för att kunna sorteras in bland eliten av romantiska komedier, men den är absolut en av det här årets bästa.

Med risk för att ge en helt felaktig bild av vad det är för en film kan jag tänka mig att de som gillade svenska I rymden finns inga känslor eller amerikanska Livet från den ljusa sidan kommer att falla pladask även för Franska nerver. Och om vi ända är inne på namedropping kan jag skicka in även Lasse Hallströms Chocolat i mixen. Utan att för den skull vara någon sorts kopia eller för lik innehåller Franska nerver element från alla dessa tre filmer.

I centrum för handlingen står två blyga och känslostyrda människor. De är det så till den grad att det har blivit ett rejält socialt handikapp för dem båda. Att vara blyga och hämmade inför andra människor är dock inte det enda de har gemensamt. De drivs också av en enorm kärlek till choklad. Och det är inte choklad i allmänhet vi pratar om här utan snarast choklad som konstform.

Jean-René driver en chokladfabrik på ruinens brant. Angélique är chocolatier i mästarklass. Det är bara det att hon är på tok för blyg för att ta på sig äran för sina kunskaper, eller ens erkänna att hon har dem. För att ändå få arbeta med choklad söker hon jobb på Jean-Renés fabrik. Hon får jobbet, mest för att hon är först på plats av de sökande och att Jean-René tycker att det är så jobbigt att genomföra anställningsintervjuer.

Problemet för de båda är att jobbet är som säljare, den säljare i vars händer hela fabrikens framtid vilar. Det är med andra ord upplagt för katastrof. Men ur den besvärliga situationen växer något annat fram. Känslomänniskorna Jean-René och Angélique börjar så smått att dras till varandra. Det är ju bara det att ingen av dem har någon aning om hur de ska bete sig i en sådan situation.

Franska nerver är en varm, lätt bitterljuv film full av härlig situationskomik. Det säger sig självt att kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna är a och o för att den film av detta slag verkligen ska fungera och det slår verkligen gnistor om samspelet mellan Benoît Poelvoorde och Isabelle Carré. Utan dem hade det hela kunnat falla helt platt till marken. När det hela dessutom är kryddat med fina och älskvärda birollskaraktärer är spelet vunnet.

Franska nerver letar sig direkt in i hjärtat. Och till smakcentret. Alla förföriska bilder från chokladtillverkningen  får det onekligen att vattnas i munnen och sätter därmed sin distinkta prägel på filmen. Franska nerver är en som det är mycket lätt att tycka mycket om. Den lyser upp tillvaron nu när höstmörkret lägger sig allt tätare över oss.

Huppert hela veckan

Så är vi framme vid vecka 33. En vecka då, åtminstone på våra breddgrader, sommar obönhörligt i alla fall börjar möta höst. Men just vecka 33 finns en tröst inför den där bitterljuva och inte så lite melankoliska känslan av att ännu en sommar snart flytt. Det är nämligen sedan några år tillbaka SVT:s traditionella franska filmvecka. Detta år är det tema Isabelle Huppert och det är ju ett välkänt faktum för oss frankofiler att hennes blotta närvaro i en film per definition gör den sevärd. Sedan kan filmen i sig ha en del i övrigt att önska, men det är en annan sak.

Eftersom jag verkligen inte har något emot att se om bra film så ser jag alltid fram emot SVT:s franska filmvecka, men det är såklart extra roligt när det rör sig om filmer som jag inte sett förut. Därför ser jag verkligen fram emot den film som ikväll inleder filmveckan, för den har jag faktiskt inte sett. Det rör sig om Hupperts genombrottsfilm Spetsknypplerskan (La Dentellière) från 1977.

De övriga filmerna som står på programmet under Franska filmveckan har jag dock sett. Och jag kan mer eller mindre rekommendera dem allihop. Möjligtvis med undantag av morgondagens Pianisten (La Pianiste) från 2001, Michael Hanekes omskakande och obehagliga filmatisering av Elfriede Jelineks roman. Inte för för att den är dålig, för det är den verkligen inte, men för att det absolut inte är en film för alla. Jag tänkte återkomma till den imorgon och ska då försöka fördjupa mitt resonemang kring den.

Mer lättsamt blir det på onsdag då SVT visar Jag och min syster (Les soeurs fachées) från 2004 . Även om det finns en hel del allvar även i den filmen rör det sig trots allt om en dramakomedi. Isabelle Huppert firar stora triumfer i sin paradroll som stram, kylig och neurotisk medelklasskvinna som påminns om sitt enklare påbrå när den okonstlade systern från landet kommer till stan på besök. Kulturkrock är bara förnamnet.

På torsdag väntar politisk thriller av genrens franska mästare Claude Chabrol. I Maktens rus (L’Ivresse du pouvoir) från 2006 spelar Isabelle Huppert en benhård och samvetslös undersökningsdomare som börjar rota i maktens manliga korridorer på jakt efter att avslöja en korruptionsskandal inom ett stort franskt företag. Filmen är löst baserad på Elf Aquitaine-skandalen och den rollfigur Huppert gör bygger på verklighetens Eva Joly, den i Norge födda kvinna som kandiderar för de grönas räkning till nästa års franska presidentval. Det finns stor anledning att sätta frågetecken kring hur Chabrol på detta indirekta sätt en aning manschauvinistiskt beskriver Eva Joly (hon har själv kommenterat filmen i negativa ordalag), men Maktens rus är i övrigt en ytterst kompetent thriller.

Sedan avslutas filmveckan på lördag med en riktig höjdare, alltid intressanta Claire Denis senaste storverk White Material. Det är en film som tillsammans med den delvis självbiografiska debutfilmen Chocolat från 1988 och den mästerliga Beau travail från 1999 bildar en löst sammansatt trilogi om den franska kolonialismen och post-kolonialismen. Uppväxt i det franska koloniala Afrika som hon är, är det ett ämne hon brinner för och kan en hel del om. Som vanligt när det gäller Denis bjuds vi på en hel del gåtfullhet och bildpoesi, men inga klara svar och färdiga lösningar. Claire Denis konstnärskap, för det är absolut som konstnär man får henne, är av den typen att det tvingar åskådaren att tänka själv och hennes filmer är något man bär med sig länge. Precis som i fallet Pianisten ber jag att få återkomma när det gäller White Material.