Paris est héroïque!

Bragd. Det är ett på många sätt vid det här laget utslitet och därmed en aning värdedevalverat ord, men ibland sker saker som verkligen gör användandet av ordet befogat. PSG:s fantastiska insats i matchen mot Chelsea i kväll är i min mening en sådan sak. Den här kvällen på Stamford Bridge i London skapades hjältar. Det här var en match som det kommer att talas om länge, länge bland alla oss som håller PSG nära hjärtat.

Trots numerärt underläge i, som det skulle visa sig 90 minuter, och målmässigt underläge två gånger om var laget aldrig nära att vika ner sig. Man lyckades hela tiden kämpa sig tillbaka och nå det oavgjorda resultat 2-2 som gjorde att det denna säsong var PSG som gick vidare efter totalt 3-3 och fler mål gjorda på bortaplan.

Jag känner en extra stor glädje över att det var just det ofta ifrågasatta och ibland hårt kritiserade mittbacksparet David Luiz och Thiago Silva som fick göra målen som tog PSG vidare mot nya utmaningar i den största av klubblagsturneringar i fotboll.

Jag har en känsla av att den här laginsatsen kan komma att betyda oerhört mycket för hela den återstående säsongen för PSG. Den sammanhållning och vilja att kämpa för varandra som man visade i kväll skvallrar om exakt den harmoni i truppen som elaka tungor menat saknats i PSG och ett PSG som visar den här viljan blir svårt att tas med.

Oavsett om det handlar om det fortsatta Champions League-slutspelet, slutspurten av Ligue 1, den franska cupen eller den franska ligacupen. PSG är fortsatt med i striden på alla dessa fyra fronter. Det blir naturligtvis galet tufft att gå i land med det, men det känns som att det här laget skulle kunna göra det. Vägen dit är lång. Mycket lång. Första steget på den vägen är ligamatch mot Bordeaux på söndag.

Och så ska det naturligtvis bli spännande att få se vilket lag PSG så småningom kommer att lottas mot i den kommande kvartsfinalen i Champions League. Det blir tufft oavsett vilket lag det blir, men efter i kväll känner jag mig som en Gunde Svan som med självklarhet utbrister i ett: ingenting är omöjligt! Allez, Paris!

Vågar man inget, vinner man inget…

Det var matchen då Edinson Cavani slutgiltigt skulle kliva ut ur den store Ibrahimovics skugga, men han tog inte chansen. Det är förvisso smått löjligt att ens tänka i de banorna, att en världsklassanfallare som Cavani skulle ha något att bevisa men likafullt hade jag känslan av att det var så. Att han efter att i en tidningsintervju för några veckor sedan uttryckt frustration över att inte få spela på sin mest naturliga position som central anfallare faktiskt hade något att bevisa, att han i Zlatans skadefrånvaro skulle visa att han kan leda laget. Det gjorde han inte. 0-2 borta mot Chelsea gör att PSG för andra säsongen i rad blev utslaget på fler bortamål i kvartsfinalspelet i Champions League. Det är naturligtvis hela laget som förlorar och ingen enskild spelare som ska lastas mer än någon annan men jag kan liksom inte riktigt sluta tänka på den jättechans Cavani brände bara minuter innan Chelseas förödande 2-o-mål föll. Om Cavani gjort mål där hade förmodligen (sådant kan man naturligtvis inte helt säkert veta) utfallet blivit ett helt annat och min känsla nu varit den av eufori i stället för bitterhet och frustration.

Edinson Cavani gjorde överlag inget starkare intryck i match med grundförutsättningar som borde ha passat honom, men till hans försvar kan definitivt en alldeles för ängslig och defensiv taktik och matchplan från Laurent Blanc anföras. PSG var överlag alldeles för passivt och inriktat på att försvara den ledning man hade med sig från mötet i Paris och gav tidigt bort initiativet till Chelsea och hade det inte varit för att trävirket i målburen bakom Salvatore Sirigu inte mindre än två gånger på bara någon minut räddat laget hade den här matchen kunnat glidit laget ur händerna ännu tidigare. Sett över två matcher var det i mina ögon helt jämnt mellan lagen, men i kväll var det inget snack. Chelsea var det bättre laget. PSG:s som lag bristande rutin av att spela den här typen av matcher sken smärtsamt tydligt igenom. Men det är naturligtvis bara genom att spela den här typen av matcher och göra den här typen av erfarenheter som den rutinen införskaffas. Man får inte glömma att det är ett ungt projekt (som det heter på nutida fotbollsspråk) och att detta bara var den andra Champions League-säsongen i modern tid för klubben. Att nå ända till kvartsfinal och dessutom förlora dessa med knappast möjliga marginal båda dessa säsonger är riktigt starkt gjort. Med tanke på att spelet denna säsong tagit stora kliv framåt finns det i bedrövelsen all anledning att känna stolthet över vad laget åstadkommit och stor tillförsikt inför framtiden. Den tillhör PSG det är jag helt övertygad om. PSG har tagit plats i den europeiska fotbollens finrum för att stanna.

Nu gäller det för laget att slicka såren och ladda om inför den viktiga ligamatchen borta mot Lyon på söndag. Två segrar till krävs för att säkra andra raka ligatiteln. Hoppas att den första av dem kommer redan på söndag. Lyon står för övrigt för motståndet i de kommande två matcherna för i påskhelgen är det ligacupfinal mellan PSG och Lyon på Stade de France. Då hoppas jag att kapten Thiago Silva för höja segerbucklan mot skyn.

Trots den bittra förlusten i kväll är det med stor stolthet jag utbrister i ett Paris est magique, ici c’est Paris! För ett PSG-fan finns ingen tradition av att vara medgångssupporter. Det tänker jag inte bryta mot nu heller.