RSS Flöde

Etikettarkiv: Charles Berling

Lekfull och erotisk modern tolkning av Snövit

Postat den

Den i Luxemburg födda filmaren Anne Fontaine har en brokig skara filmer bakom sig och karriären innehåller toppar såväl som dalar. Som en liten illustration till det har jag till exempel här på BleuBlancRouge tidigare skrivit om en lyckad (Coco – Livet före Chanel) och en smärre katastrof (En bohem i Paris).

För några veckor sedan släpptes hennes senaste film Vit som snö (Blanche comme neige i original) på svenska Netflix och den visar fortsatt prov på att hon är en regissör som inte vill stelna i en form. Det är nämligen, som titeln antyder, en tolkning av bröderna Grimms berömda saga om Snövit. En modern, feministisk och erotisk sådan.

I Anne Fontaines version är Snövit en ung kvinna vid namn Claire som arbetar på ett lyxhotell i Schweiz. Hotellet drivs av hennes styvmor Maud och när hon får reda på att hennes partner Bernard är förälskad i Claire vill hon röja sin yngre rival ur vägen. Hon ordnar så att Claire ska försvinna för gott men det bär sig inte bättre för Maud än att Claire lyckas fly från sina tilltänkta baneman och får skydd i ett hus i skogen invid en pittoresk bergsby. Nykomlingen Claire sätter hjärtat i brand för sju olika män i byn och lever tillsammans med dem ut sina begär. Men i vassen lurar alltjämt Maud.

Ramarna från bröderna Grimms berättelse är som ni förstår på min beskrivning intakt men inom dessa tar Anne Fontaine ut svängarna rejält och blandar friskt tonläge och inslag av såväl komedi som thriller och däremellan en hel del erotiska inslag. Resultatet blir en film alls inte utan förtjänster men också en aning splittrad och sökande efter sin identitet.

Lekfullheten blir emellanåt lite väl tilltagen och det går ut över filmen på så vis att det inte alltid är så lätt att ta den på allvar och att vissa scener rentav blir lite löjeväckande.

Men en hel del är som sagt bra också. Fotot håller genomgående hög kvalitet och Anne Fontaine utnyttjar de dramatiska möjligheterna i de hissnande bergsomgivningarna till fullo. Lou de Laâge är charmig och medryckande i rollen som Claire och Isabelle Huppert är…ja, Isabelle Huppert, i rollen som styvmodern. Alltid intressant och bra, men jag kan heller inte helt skaka av mig en viss känsla av hon här är lite type castad och lite grand framstår som en kopia av sig själv.

I mindre roller syns utmärkta och meriterade skådespelare som Charles Berling, Benoît Poelvoorde och Vincent Macaigne. Alla skiner av spelglädje och det märks att alla har roligt i sina rolltolkningar men i bland blir lekfullheten även på den fronten lite väl tilltagen.

Så för att återknyta till det inledande resonemanget kring den skiftande kvaliteten i Anne Fontaines filmografi så placerar sig Vit som snö någonstans i mellanmjölksland. Inte jättebra, men heller inte jättedålig.

Ett tv-tips inför kvällen

Postat den

leprenom

För den som är på jakt efter tips på något att se på tv i kväll vill jag tipsa om att det finns ett franskt alternativ. Med start klockan 21:45 på SVT2 visas nämligen komedin Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) och det är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.

Förutom en fyndig inledning som man kan tänka sig är inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklass-hem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet). Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats.

I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.

På beskrivningen låter det kanske som ett mörkt drama, men det är som sagt en komedi. I mitt tycke en dessutom mycket rolig sådan.

Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här. Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom.

Souvenirs souvenirs

18898063

Torsdagkvällar är bra kvällar på SVT. Då visas det nästan alltid intressanta filmer, inte sällan franska. Som i kväll till exempel. Klockan 22.45 på SVT2 visas Olivier Assayas Sommarminnen (L’heure d’été) från 2008. Assayas, vars senaste film Efter revolutionen (Après mai) sedan i somras finns utgiven på svensk dvd, är måhända lite ojämn men gör aldrig något helt ointressant. Sommarminnen hör i mitt tycke till det bättre han har gjort. Det är en på många sätt genomfransk film, ett pratigt och intellektuellt drama som utspelas i övre medelklass-miljöer. Men den har också ett drag av skandinavisk film över sig, inte minst i form av influenser från Bergman. Pratigt, intellektuellt och Bergmaninspirerat. Det låter som en tung och svår film kanske du tänker, men så är inte fallet. Olivier Assayas har regisserat filmen med lättsam hand och värme. Men visst, den som väntar sig action väntar naturligtvis förgäves.

Sommarminnen handlar om tre syskon, två bröder och en syster. De har var valt att leva helt olika liv och den egentligen enda sammahållande länken mellan dem är mamman, hela släktens matriark. Filmen inleds med en  solvarm sekvens där släkten är på plats i hennes fina hus utanför Paris för att fira hennes födelsedag. Här får vi veta att hon är en hängiven konstälskare och att huset är mer eller mindre fullt av värdefulla föremål. Efter den glada och festliga inledningen gör berättelsen ett hopp framåt i tiden. Modern har avlidit och de tre syskonen sammanstrålar för att göra upp om ägodelarna och bestämma om huset ska säljas eller inte. Mer komplicerad än så är inte handlingen. Men med mycket små medel, och med hjälp av tre utomordentliga skådespelare i de tre huvudrollerna: Charles Berling, Juliette Binoche (har hon någonsin gjort en dålig roll?) och Jérémie Renier, lyckas Olivier Assayas göra det hela till ett finstämt och intressant drama. Han är en utmärkt skildrare av det vardagliga och skådespelarna förvaltar den välskrivna och tonsäkra dialogen alldeles förträffligt. I den där dialogen framträder dessutom att det finns många fler sidor i den här berättelsen än vad dem enkla ramhandlingen kanske ger sken av. Att fotoarbetet och scenografin genomgående håller mycket hög klass gör naturligtvis inte saken sämre.

Sommarminnen är en bitterljuv berättelse som utan pretentioner på ett lågmält sätt tar sig an stora frågor som saker och tings förgänglighet och hur olika värde vi kan sätta på fysiska minnen. Det är också en film om vilket tveeggat svärd nostalgi kan vara. Vi talar inte om något mästerverk här, men Sommarminnen är i all sin enkelhet en riktigt fin och humanistisk film som letar sig in till hjärtroten. Åtminstone gjorde den det på mig. Men så är jag å andra sidan en obotlig nostalgiker också.

Löjets skimmer – en elakt underhållande film på quatorze juillet

Postat den

ridicule1

Trevlig 14 juli önskar jag er alla frankofila vänner var än ni befinner er! För dig som är på jakt efter en lämplig film att se den franska nationaldagen till ära vill jag detta år slå ett slag för den Oscarnominerade Löjets skimmer (Ridicule) från 1996, regisserad av mångsidige favoriten Patrice Leconte.

Året är 1783 och handlingen utspelas vid eller kring kung Ludvig XVI:s dekadenta hov i Versailles. Adelsmannen Grégoire Ponceludon de Malavoy vill få hjälp av kungen att dränera och sanera de smittspridande träskmarker som finns på hans marker och som gör invånarna sjuka.

Han företar sig den långa resan från sina marker i trakten av Lyon till Versailles för att försöka få audiens hos kungen. Väl på plats blir han varse det stentuffa och hänsynslösa maktspelet där alla är beredda att kliva över varandra för att förbättra sin position visavi hovet.

Och det viktigaste vapnet i kampen är en vass tunga, eller esprit som det kallas i de finare salongerna. Frågan är om den lantliga, och lite naiva, adelsmannen har vad som krävs och är hårdhudad nog för att klara spelet.

Patrice Leconte regisserar med sedvanligt lätt handlag och Löjets skimmer är en ständigt skamlöst underhållande film. Det dialogdrivna manuset är sylvasst och sätter strålkastarljuset på uppenbarligen universella och tidlösa beteendemönster i maktens korridorer.

För det är egentligen inte mycket som skiljer elakheterna, positionerandet och ränksmidandet i Löjets skimmer och i exempelvis den nu aktuella amerikanska tv-serien Veep. Och Löjets skimmer drar precis som Veep på ett lustfyllt sätt ner byxorna på just maktens människor och deras beteenden. Elakheterna står som spön i backen, inte bara mellan karaktärerna på filmduken utan också i hur de beskrivs.

Även om Löjets skimmer inte handlar direkt om den franska revolutionen så har den relevans för densamma. Det verklighetsfrånvända, cyniska och högmodsfulla liv som aristokratin ägnar sig åt i filmen var en av de direkta anledningarna till att revolutionen så småningom tog fart.

Kombinationen av materiellt överdåd och totalt ointresse för folkets väl och ve blev till slut en av de tändande lågorna i den revolutionära elden. Nu är förvisso inte Löjets skimmer en film som gör anspråk på att vara historiskt korrekt, men den tecknar ändå en förmodligen trovärdig bild av hur det kunde gå till på den tiden – och hur det i överförd bemärkelse går till än i dag.

Löjets skimmer är en bitvis hejdlöst rolig film. Dessutom synnerligen välspelad. Charles Berling, Fanny Ardant och Jean Rochefort är bara några av de skådespelare som briljerar filmen igenom. Att det därutöver är en enda lång njutning att lyssna till språket och formuleringskonsten i dialogerna är ytterligare en bonus. Det här är egentligen en film för alla dagar, men kanske ändå extra mycket just i dag – i samband med La Fête nationale.