Som traditionen bjuder här på bloggen tipsar jag den franska nationaldagen den 14 juli till ära om en film som utspelas kring tiden för den franska revolutionen. I år handlar det om Eric Rohmers L’Anglaise et le duc från 2001. Men först några rader om Cédric Klapischs Casse-tête chinois som ju skulle ha haft svensk biopremiär i fredags och som jag laddat upp inför. Av någon anledning blev det inte så, filmbolaget ändrade sig i sista stund, och nu blir det premiär i slutet av oktober, direkt till dvd, för Chinese Puzzle som den kommer att heta här i Sverige i stället. Jag återkommer med min recension i samband med det.
Så till huvudämnet för dagen: Eric Rohmers L’Anglaise et le duc. Den handlar om den skotska adelskvinnan Grace Elliott och hennes vänskap med hertigen Filip av Orléans (eller Philippe Egalité som han ändrade namn till i samband med revolutionen). Filmen utspelas efter stormningen av Bastiljen och handlar huvudsakligen om den så kallade skräckväldestiden under ledning av Robespierre och jakobinerna. Det är lika mycket en skildring av det politiska skeendet som relationerna mellan de personer det handlar om.
L’Anglaise et le duc är på samma gång en tämligen typisk men också ovanlig film i Eric Rohmers filmografi. Sin vana trogen skildrar han till det yttre dramatiska skeenden huvudsakligen genom dialoger, det pratas med andra ord nästan hela tiden, men formmässigt är den en udda Rohmerfågel. För första fången använde han digital teknik för att filma och exteriörerna från det dåtida Paris är filmat mot green screen och med målade dekorer. Interiörerna är också noggrant återskapade och tidstypiska. Det är klart att det ger ett lite udda och säreget intryck att se personerna röra sig genom vad som egentligen är tavlor, men när man vant sig vid det lite konstlade utseendet är det bara fängslande.
Dialogerna är på typiskt Rohmervis vindlande, ordrika och resonerande. Den filosofiska aspekten är som alltid närvarande. Det yttre händelseförloppet är nog så spännande och det finns scener i L’Anglaise et le duc som är så nära en regelrätt thriller som Rohmer någonsin kom. Filmen ger en bild av en mörk tid i den franska historien, en tid av förtryck och med ständigt hot om våld och repressalier. Men så kallades tiden ju också för skräckväldet. Den här bilden togs inte emot med glädje av alla utan filmen fick utstå en hel del kritik från vissa håll. En del kallade den till och med för rojalistisk propaganda.
För egen del ser jag L’Anglaise et le duc som ett fängslande kvinnoporträtt och en intressant skildring av hur det kan ha gått till under ett dramatiskt och omtumlande politiskt skede i världshistorien. Hur det ligger till med sanningshalten får andra, mer insatta bedöma. Jag nöjer mig med att konstatera att jag gillade filmen och att jag tycker att den passar alldeles utmärkt att se såhär på quatorze juillet.
Trevlig fête nationale, mina frankofila vänner!
BleuBlancRouge 