Deux-moi – melankolisk feelgood om det moderna livets utmaningar

Efter en ofrivillig paus på grund av den vanligaste av anledningar detta pandemiår är det äntligen dags för ett livstecken igen här på BleuBlancRouge. Och det blir genom att skriva några rader om en film som funnits tillgänglig i Sverige på streaming och vod i några månader och som hade fransk premiär i september 2019.

Deux-moi som den heter även här är den senaste filmen av Cédric Klapisch, en regissör som figurerat flera gånger tidigare på denna blogg. Denna får kategoriseras ,som de flesta av hans filmer, som någon sorts melankolisk feelgood, bara ytterligare ett snäpp melankolisk denna gång.

Det är en film om Rémy och Mélanie, två Parisare i trettioårsåldern, som trots att de i praktiken bor grannar och ofta rör sig i samma närbutiker inte känner till den andras existens. Båda två lever ensamma, har fått sina törnar av livet och känner sig vilsna i den moderna tillvaron. Han lider av svårigheter att sova, hon av att vara orkeslös och mest bara vilja sova.

Båda två längtar de också efter kärleken och någon att dela livet med. Motvilligt gör de som så många andra i samma situation: ger sig ut i nätdejtingens svårmanövrerade djungel. Dessutom bestämmer sig bägge för att ta hjälp för att komma tillrätta med sina sömnproblem och svårigheter att hantera det moderna livet i den stora staden.

Deux-moi är en lågmäld, välagerad och socialrealistisk feelgoodfilm gjord av en man som verkligen behärskar sitt hantverk. Cédric Klapisch har förvisso gjort bättre filmer än den här (till exempel Paris och Förälskad, förvirrad (Les poupées russes) men lugnt och tryggt och utan yttre bländverk eller stora åthävor levererar han i Deux-moi ett mer än sevärt brottstycke ur livet som det ser ut för många människor av idag.

François Civil och Ana Girardot (som bägge hade huvudroller i Klapischs förra film Vår vingård i Bourgogne (Ce qui nous lie) är mycket bra som Rémy respektive Mélanie och så vill jag gärna slå ett slag för favoriten Camille Cottin som gör en inspirerad insats som Mélanies terapeut.

Ett lättsmält och vinmarinerat familjedrama i Bourgogne

Såhär på vårdagjämningen och när solens strålar äntligen börjar kännas så varma att det börjar våras på riktigt kan det kanske vara på sin plats med något varmt, mysigt och glädjespridande. Vår vingård i Bourgogne (Ce qui nous lie i original) från förra året och som nyligen kom ut på svensk dvd levererar just det.

Det tuggmotstånd som krävs för att den här typen av film ska gripa tag ordentligt är det dock tyvärr lite sämre ställt med, men det är utan tvekan en rejält sevärd film som bjuder på frankofilt gemyt så det räcker och blir över. Vår vingård i Bourgogne är gjord av den hantverksskicklige veteranen Cédric Klapisch och hans namn borgar alltid för en snygg och klanderfri produktion, men här tar han inga som helst risker formmässigt.

Storyn är enkel. Den kretsar kring tre syskon och familjens vingård i Bourgogne. Den äldste av dem återvänder hem för första gången på tio år efter att pappan blivit svårt sjuk. Kvar på gården finns hans syster och bror och en hel del outtalat mellan dem alla. Förutom att hitta tillbaka till varandra, och hantera diverse egna relationsproblem, ställs de inför den besvärliga uppgiften att hålla familjegården över vattenytan ekonomiskt.

Fotot är mycket fint och det vackra landskapet kommer verkligen till sin rätt, skådespelarna sköter sig utmärkt och Klapisch är som tidigare sagt en skicklig hantverksman men manuset är rätt grunt och tämligen förutsägbart. Här finns potential till en riktigt bra film men de slarvas bort. I stället får vi nöja oss med god och stabil underhållning för stunden och det behöver ju inte vara helt fel!

För den som vill se starkare filmer av Cédric Klapisch kan jag bland annat rekommendera filmerna Paris, Förälskad, förvirrad och Den spanska lägenheten för att nämna några.

Kan vara läge att se någon av alla dessa filmer just denna dag. Det är ju trots allt den internationella frankofonidagen i dag. Journeé international de la Francophonie uppmärksammas inte bara över hela den frankofona världen utan även på många andra håll, till exempel här i Sverige. Jag kommer att se någon fransk film och äta något trevligt fransk bakverk (det är faktiskt Jour du Macaron också!) Hur uppmärksammar du den här dagen?

Ryssligt mycket bättre än ettan

Är det inte ofta så att mellandelen i en trilogi ofta är den bästa? Jag kan i alla fall på rak arm komma på ett ental exempel på när så är fallet. Ett av dessa exempel är utan tvekan Förälskad, förvirrad (Les Poupées russes) från 2005, del 2 i Cédric Klapischs trilogi om franske Xavier och de vänner för livet som han träffar i Den spanska lägenheten (L’Auberge espagnol) från 2002.

Förälskad, förvirrad är en i alla avseenden bättre film än föregångaren. Cédric Klapisch tar, med gott resultat, ut svängarna betydligt mer rent berättartekniskt och manuset är mycket mer välskrivet. Karaktärerna fördjupas och är denna gång i mindre grad stereotyper. Med manusmässigt mer att arbeta med höjer sig också alla i ensemblen minst ett snäpp skådespelarmässigt. Cédric Klapisch har efter succén med den första filmen fått en mer tilltagen budget att arbeta med och det syns på den färdiga filmen. I motsats till Den spanska lägenheten är Förälskad, förvirrad en riktigt snygg film.

När det gäller själva handlingen utspelas Förälskad, förvirrad några år efter Den spanska lägenheten. Den berättas med bruten kronologi och rör sig över flera handlingsplan. Dels handlar den om Xavier och de vedermödor han tampas med i sin vardag, dels om vad som händer när hela gänget återförenas i Sankt Petersburg för att medverka vid Wendys bror Williams bröllop med en rysk ballerina.

På det vardagliga planet bor Xavier (återigen spelad av Romain Duris) nu i Paris. Han är författare och i väntan på att han ska komma loss med det ”riktiga” skrivandet försörjer han sig på att skriva manus till tv-såpor och att spökskriva självbiografier. Hans bästa vän är ex-flickvännen Martine (Audrey Tautou), som blivit miljöaktivist och lever som ensamstående mamma.  Xaviers kärleksliv är en enda röra och precis som i den första filmen har han en välutvecklad fallenhet för att göra saker och ting extra krångligt för sig på den fronten.

Förälskad, förvirrad är kanske inte heller den något mästerverk, även om den inte är lika ytlig som den första filmen pratar vi inte relationspsykologiskt djup à la Bergman om man säger så. Xaviers eget liv påminner lite väl mycket om det som sker i den billiga såpor han författar manus till. Men så nedsablad av mina svenska kritikerkollegor som den blev i samband med den svenska biopremiären förtjänar den absolut inte att bli. Om jag skulle tvingas sätta ett sifferbetyg på den skulle det hamna på en stark trea. Intrycket när det gäller hela trilogin (den tredje delen återkommer jag till lagom till den svenska biopremiären på fredag) är att helheten är bättre än de enskilda delarna. Men som enskildhet är Förälskad, förvirrad avgjort den starkaste.

The beginning of a beautiful friendship…

Nästa fredag är det svensk biopremiär för den Chinese Puzzle (Casse-tête chinois), den tredje och avslutande delen i Cédric Klapischs trilogi om franske Xavier (spelad av Cédric Klapischs favorit Romain Duris).

Jag återkommer naturligtvis till del tre i samband med premiären men tänkte innan dess skriva lite om de två första delarna (som man definitivt behöver ha sett för att på riktigt få ut något av den tredje delen).

Serien inleddes 2002 med filmen Den spanska lägenheten (L’Auberge espagnole). Den 24-årige  Xavier har ett bra jobb på gång men måste för att få det komplettera sina ekonomistudier med ett års studier i Barcelona inom ramen för EU:s utbildningsprogram Erasmus. Han lämnar sin flickvän Martine (spelad av Audrey Tautou) kvar i Frankrike och reser till Spanien.

Väl där har han problem att hitta något riktigt bar ställe att bo på, till han får möjlighet att hyra ett rum hos ett kollektiv av studenter från ett antal andra länder. Xavier får också kontakt med ett franskt par som redan bor i staden, en neurolog och dennes fru.

Detta är upptakten på ett händelserikt år i Xaviers liv. Livet med de andra studenterna är sannerligen inte alltid så lätt. Intriger, kulturkrockar och konflikter är vardagsmat i lägenheten, men samtidigt har de alla skaffat sig vänner för livet. Xavier ser också till att krångla till tillvaron betänkligt genom att inleda ett förhållande med den franska neurologens hustru.

Den franska lägenheten är ingen oäven film, men jag har samtidigt lite svårt att se varför den blev en så stor succé som den blev. Den är förvisso charmig och underhållande, men också tämligen lättviktig. Det är först i den andra och tredje delen som karaktärerna utvecklas och fördjupas. Rent hantverksmässigt finns det också ett och annat att önska. Den franska lägenheten är ingen särskilt snygg film utan det doftar en del skolfilm om den.

Det positiva med Den franska lägenheten är den ungdomliga entusiasm del skildrar och sprider. Det är inte utan att den emellanåt känns som en Breakfast Club fast i europeisk universitetsmiljö. Det är kul och intressant att följa de sinsemellan olika individerna, även om de ibland tenderar att bli lite väl mycket symboler och stereotyper för invånarna i respektive land. Och som helhet är trilogin minst sagt värd att se.

Det är lite med den här som med Richard Linklaters trilogi om amerikanen Jesse och fransyskan Céline, det är häftigt att få följa med samma karaktärer i flera filmer över längre tid. Det är inte lika långt mellan filmerna i Klapischs trilogi och rent manusmässigt är Linklater vassare när det gäller relationspsykologin, men känslan och upplägget är liknande.

Robert Altman-light i Cédric Klapischs Paris som visas på tv i kväll

För den som till äventyrs inte är så intresserad av fotbolls-VM, hur man ni inte skulle kunna vara det ;), finns det faktiskt en finfin fransk film att njuta av på SVT i kväll. Mitt grundtips är annars att titta på fotbollen och spela in filmen för att titta på vid senare tillfälle, lite som att båda äta kakan och ha den kvar. Programmera med andra ord inspelningsapparaturen på SVT 2 klockan 21:45. Då börjar nämligen Cédric Klapischs stjärnbeströdda film Paris från 2008.

Paris är den där typen av film som amerikanen Robert Altman var en mästare på att göra, det vill säga en på sätt och vis episodisk film som väver samman ett myller av karaktärer och deras liv. Altmans Nashville och Short Cuts är i min bok de absoluta mästerverken och de milstolpar som alla andra filmer med likande ambitioner alltid tvingas jämföras med. Cédric Klapisch är ingen Robert Altman, det ska sägas direkt, men han är en begåvad berättare och observatör. Det som främst saknas i jämförelse med Altmans filmkonst är karaktärsdjupet och den psykologiska skärpan.

Paris binder på ett finurligt sätt samman ett antal livsöden med staden Paris som en förförande och alldeles förtjusande fond men det går heller inte att komma runt att det känns en aning ytligt emellanåt. Här finns lite av varje: sorg och glädje, förälskelse och sjukdom, vänlighet och oaktsamhet. Cédric Klapisch rör sig lätt mellan samhällsklasser och socioekonomiska skikt. Här finns med andra ord inte bara den neurotiska medelklass, som dominerar i de flesta franska filmer som når hit till Sverige, representerad.

Det är med en melankolisk och lätt sorgsen blick Cédric Klapisch betraktar sina rollfigurer och det övergripande känsloläget i filmen är, i alla fall i mina ögon, ensamhet. Trots att manuset emellanåt drar lite åt det banala är Paris en livfull film. En huvudanledning till det går att hitta i rollbesättningsledet, för Paris är rena stjärnparaden av idel ädel fransk skådespelaradel.

Romain Duris, Juliette Binoche, Fabrice Luchini, François Cluzet, Albert Dupontel, Karin Viard, Julie Ferrer, Gilles Lellouche och Mélanie Laurent. Alla syns i den här filmen och dessa duktiga skådespelare ser till att göra trovärdiga människor lätta att tycka om och engagera sig i av sina respektive rollfigurer. Hade manuset bara gett dem ytterligare lite att arbeta med hade det kunnat bli hur bra som helst.