Det finns segrar och så finns det SEGRAR

Trots att ha spelat 10 spelare mot 12 under den sista timmen av matchen lyckades ett heroiskt kämpande Paris Saint-Germain vända underläge med 0-1 och vinna Le Clasique borta mot Marseille med 2-1. Bästa kompisarna Maxwell (som gjorde en närmast exakt kopia av Kennet Anderssons klassiska kvittering mot Rumänien i VM-kvartsfinalen 1994) och Zlatan Ibrahimovic gjorde målen. Detta var PSG:s första seger på fiendemark på Stade Vélodrome sedan 2008 och segerns sötma kunde inte ha varit sötare. Moralen, spelskickligheten och kämpaglöden som laget visade genom att vända matchen och plocka hem de tre poängen till Paris trots att ha varit 10 mot 12 spelare på planen var enorm. Jo, jag raljerar en del här men det kändes verkligen som att domaren Clément Turpin var som en extra motståndare den här kvällen och jag tror till och med att den mest inbitne OM-supporter när krutröken och känslorna lagt sig också kan gå med på att herr Turpin stod för en hel del märkliga beslut i Marseilles favör denna kväll. Den utvisning som drabbade Thiago Motta i samband med den i sig fullt korrekta straffen till Marseille i den första halvleken var inget annat än rent skandalös. Fullt i klass med den famösa utvisning som Thiago Silva drabbades av i matchen mot Valenciennes i våras. Och det var inte det enda märkliga beslutet domare Turpin tog denna kväll. Men trots all denna hjälp från mannen i gult lyckades PSG resa sig efter att ha hamnat i underläge både resultatmässigt och numerärt på planen och vinna. Faktum är att PSG efter utvisningen tog tag i matchen och dominerade den från utvisningen och framåt. Det visar på en hel del av den klass som PSG av modell 2013/14 besitter. Stor cred till coach Laurent Blanc. Det var inte många om ens någon, jag gjorde det definitivt inte, som trodde att han skulle kunna överträffa Carlo Ancelotti i sitt lagbygge men det har han definitivt gjort. Såhär långt i alla fall. PSG under Blanc känns både stabilare och mer underhållande än det under Ancelotti.

Nu går laget till landslagsuppehållet i delad serieledning med Monaco vilket naturligtvis känns ohyggligt bra. Smolket i glädjebägaren denna kväll är utvisningen på Thiago Motta. Den italienske landslagsmannen som varit en sådan viktig pjäs såhär långt denna säsong blir borta ett tag. Rött kort direkt brukar betyda minst två matchers avstängning i Frankrike. Hur felaktigt domarens beslut än må ha varit. Men det tar på intet vis udden ur glädjen över segern mot den bittraste av rivaler. Ici c’est Paris! Rêvons plus grande!

Nu drar det igång igen!

Efter en sommar med först stor turbulens och sedan några riktiga stjärnvärvningar är det nu äntligen dags. I kväll kickar den ny säsong av Ligue 1 igång och det med den ovana situationen att det är Paris Saint-Germain som är titelförsvarare. Efter 19 långa år blev ju laget i mitt hjärta äntligen mästare igen. Försvaret av titeln inleds ikväll med match mot Montpellier på bortaplan. Att påstå att jag är laddad är närmast en underdrift. Att försvara en ligatitel är naturligtvis inte helt lätt och i det här specifika fallet gör en ny aktör på scenen det ännu lite tuffare. Nyrika nykomlingen Monaco har laddat inför återkomsten till Ligue 1 med den ena spektakulära storvärvningen efter den andra och kommer högst förmodligen att bjuda på tufft motstånd. Dessutom kommer självklart inte Marseille, Lyon och Saint-Etienne att ge sig utan säkerligen vilja sätta käppar i hjulen för de två giganterna.

Jag är mycket spänd att se hur nye tränaren Laurent Blanc väljer att formulera sina trupper. Kommer Zlatan Ibrahimovic och nyförvärvet Edinson Cavani att få starta? I så fall är det första matchen de spelar ihop och det blir spännande att se hur deras samspel kommer att fungera. Olyckskorparna har ju kraxat att det inte ska gå att få ett fungerande spel med dem båda samtidigt på planen men jag håller inte med. Det borde absolut gå att formulera ett riktigt vasst anfallspar av dessa storstjärnor och deras respektive spelsätt och kvalitéter känns definitivt kompatibla. Jag kan dessutom fortfarande tycka att laget saknar en riktigt vass spelfördelare på mittfältet, något som bland annat visade sig mot på pappret sämre motstånd i ligan under förra säsongen. PSG hade vid flera tillfällen påfallande svårt att dyrka upp och ta sig genom kompakta och högt pressande försvar. Men det kanske Laurent Blanc, som i grunden är mer offensiv i sitt fotbollstänk än föregångaren Carlo Ancelotti, har lyckats lösa till denna säsong med hjälp av de befintliga spelarna. Kompetens och spelförståelse finns där. Det gäller bara att kunna få ut den också. En nyckel kan definitivt vara att få fart på Javier Pastore. Försäsongsmatcherna har indikerat att något sådant kan vara på gång.

Jag förväntar mig ingen klang och jubel-föreställning i kväll men hoppas naturligtvis att laget inte ska vara lika trögstartat som förra säsongen. Avspark är det 20.30. Som jag längtar. Allez, PSG!

Bienvenido il Matador!

Äntligen bra nyheter på PSG-fronten! Glädjeurladdningen efter att det där första ligaguldet sedan 1994 hade säkrats byttes snabbt, i gammal god PSG-tradition, ut mot fullskaligt kaos och efter att både tränaren Carlo Ancelotti och sedan sportchefen Leonardo båda lämnat skutan fanns det all anledning att känna oro inför klubbens närmsta framtid. Speciellt eftersom lösningen på flera veckors cirkus när det gäller ny tränare blev en nödlösning, klubbens enligt uppgifter åttonde alternativ på listan över tänkbara namn. Laurent Blanc som spelare i all ära, men som tränare på den här nivån har han en del att bevisa. Jag hoppas att jag har fel men min känsla när det stod klart att just han skulle ta över tränarsysslan var inte direkt positiv. Ihärdiga rykten om att både Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva skall vara på väg att lämna klubben har spätt på den där gnagande oroskänslan i kroppen. Nu återstår det naturligtvis att se vad som händer med dessa två herrar men helt klart är att dagens presentation av att den uruguayanske skyttekungen Edinson Cavani nu är helt klar för fem år i Paris Saint-Germain gör att jag kan somna med ett leende på läpparna och en känsla av tillförsikt när det gäller projektet PSG:s vidareutveckling. Att klubben sedan fick betala Napoli en löjligt, för att inte säga absurt, stor summa pengar för att köpa loss honom är en annan diskussion.

Nu önskar jag definitivt inte att Zlatan ska lämna, och jag tror absolut att han och Edinson Cavani kan komplettera varandra bra på planen, men om han skulle göra det så är Edinson Cavani en fullgod ersättare. Att han i PSG dessutom kommer att återförenas med två tidigare klubbkamrater som han fungerat ypperligt i samarbete med i Ezequiel Lavezzi och Javier Pastore gör naturligtvis inte saken sämre. Kanske är Edinson Cavani nyckeln till att laget äntligen ska kunna få ut den fulla potential i Javier Pastore som Carlo Ancelotti aldrig lyckades locka fram med sitt spelsätt.

Allez, PSG! Ici c’est Paris!

 

Enfin!

Efter sju sorger och åtta bedrövelser. Ja, eller åtminstone 3 oavgjorda matcher, så kom till slut säsongens första seger för PSG. Och vilken blytung seger det var. Inte bara för att Lille är en av de allra tuffaste konkurrenterna om ligatiteln utan också för at PSG historiskt sett har haft det ruggigt svårt i just Lille. Jag vill inte påstå att det i kväll gick som en dans eller så,  men efter den fantastiska starten med ett vackert ledningsmål av Zlatan Ibrahimovic redan efter 27 sekunder så kändes det att detta var PSG:s match. Trots den förhållandevis snabba kvitteringen av Lille så var jag aldrig riktigt orolig. Och mycket riktigt så satte Zlatan Ibrahimovic tämligen omgående efter att själv ha brustit i markeringen i samband med kvitteringen dit det som skulle bli segermålet. Visst, Lille hade en hel del bollinnehav och kom  till några vassa avslut, men jag hade ändå hela tiden en känsla av att PSG på något vis skulle reda ut det hela och det hela tiden fanns en extra växel I PSG-maskineriet att sätta in.

Det var inte på något vis en felfri match från PSG:s sida, men för första gången den här säsongen så visade laget under långa sekvenser upp något som i alla fall påminnde om ett spel som dels ska vinna laget sin första ligatitel sedan 1994, dels ta laget laget långt i Champions League. Det här var kvällen då min tro på att det trots att kan leda till något stort redan denna säsong för det här laget återvände. Det finns alltjämt en hel del att jobba med. Christophe Jallet slarvde på tok för mycket och höll på att ställa till det rejält för laget vid upprepade tillfällen, Alex är alldeles för trög för att riktigt längre hålla på den här nivån och Javier Pastore kommer fortrfarande inte till sin rätt. I det senare fallet handlar det nog mest om att tränare Ancelotti ännu inte riktigt hittat rätt roll för Pastore i sitt spelsystem. Men det fanns absolout en hel del att glädja sig åt också. Zlatan var majestätisk under den första halvleken och Mamadou Sakho och Marco Verratti var bitvis fullständigt briljanta.

Nu är det två veckor till nästa match, Toulouse hemma på Parc des Princes. Då är Ezequiel Lavezzi tillbaka från avstängning och förhoppningsvis Thiago Silva redo att debutera i laget efter den skada han ådrog sig när han representerade sitt Brasilien i OS. Med tanke på vad laget uträttade utan dessa herrar i dag så vattnas det i munnen på mig bara vid tanken på hur bra det kan bli med dem.  Paris est magique!

Drömlottning? Kanske det, men för vem?

I går lottades grupperna när det gäller den kommande upplagan av Champions League. För Paris Saint-Germain som gör sitt första framträdande i turneringen sedan säsongen 2004/05 föll lotten på portugisiska Porto, ukrainska Dynamo Kiev och kroatiska Dinamo Zagreb. Genast började snacket om en drömlottning att gå i både fransk och internationell media. Och visst är det med tanke på hur mycket tuffare lottningen hade kunnat bli än fördelaktig lottning som absolut höjer lagets möjligheter att ta sig vidare från gruppspelet. Vilket laget inte mäktade med senast det begav sig. Då blev det bara en seger på de sex matcherna. Den segern togs hemma på Parc des Princes mot Porto, som alltså även den gången hamnade i samma grupp, med 2-0 efter mål av publikfavoriten Pauleta och Charles-Edouard Coridon. Den senare svarade för ett riktigt drömmål.

Skillnaden den här gången är att PSG efter de senaste två säsongernas många spektakulära värvningar går in i gruppen som någon sorts favorit och med en målsättning att gå långt i turneringen. Med all rätt. På pappret. Men fotbollsmatcher avgörs inte på pappret. Det ska liksom spelas om det också och som PSG har spelat i säsongsupptakten så är den här grupplottningen en drömlottning kanske mest för de övriga tre lagen. Det kommer att krävas en ordentlig uppryckning om det ens ska bli någon seger denna gång. Poäng lär det ju bli eftersom PSG inte kunna annat än att spela oavgjort som det verkar på den här säsongsupptakten.

Som tur var så är det några veckor till den 18 september då PSG inleder sitt Champions League-spel med hemmamatch mot Dynamo Kiev. Det finns med andra ord fortfarande lite tid till att få fart på spelet. En riktig värdemätare och vink om formen kanske trots allt är på väg kommer redan på söndag då PSG gästar likaledes Champions League-klara Lille på bortaplan i franska ligan. Lille är ett ställe där PSG mycket sällan vinner. Den här gången känns det som att det är ett måste att det ska bli seger. Om inte för att fiaskosnacket ska svalna en aning och en viss arbetsro för Carlo Ancelotti och hans mannar ska kunna infinna sig.

Den bistra sanningen just nu är att PSG för tillfället inte skrämmer något lag. Så frågan kvarstår när det gäller Champions League-lottningen. Grupp A är en drömgrupp, men för vem?

Bienvenue Zlatan!

Rêvons plus grand. Så lyder Paris Saint-Germains nya klubbmotto. Och visst har de senaste dagarnas händelser kring klubben i mitt hjärta fått det att kännas som att leva i en dröm. En dröm som, och jag kan knappt tro det ens nu när jag skriver det, har blivit sann. Jag får erkänna att jag har tagit allt snack och alla spekultationer kring att Zlatan Ibrahamovic skulle vara på väg att flytta till PSG som just snack och spekulationer. Och egentligen är det först efter att ha sett den nyss avslutade presskonferensen från Parc des Princes som det verkligen har gått upp för mig att Zlatan verkligen kommer att spela i PSG-tröjan de kommande säsongerna (det nyunderskrivna kontraktet är på tre säsonger). Att under en dryg veckas tid fått se världsspelare som Ezequiel Lavezzi, Thiago Silva och nu Zlatan Ibrahimovic ansluta till PSG känns lika fantastiskt som overkligt. Men, som Zlatan påpekade på presskonferensen, nu gäller det för drömlaget att leverera på planen också. Och att inget mästerskap vinner sig av sig självt och på papperet blev smärtsamt tydligt redan förra säsongen då spelet ofta hackade och PSG ”bara” slutade tvåa. Med det nu synnerligen förstärkta laget blir pressen inte direkt mindre. Inte minst på tänaren Carlo Ancelotti som får en grannlaga uppgift att snabbt bygga ett LAG av dessa lysande beståndsdelar, ett område där förra säsongens PSG lämnade en hel del i övrigt att önska och det blev som bekant Montpellier, det lag som spelade särklass bäst ihop som lag, som tog hem ligatiteln – trots en blygsam spelarbudget. Nu tror jag inte att det är Montpellier som blir den största utmanaren om ligatiteln. Det är Lille, som lite i tysthet har värvat oerhört intressanta spelare, som jag ser som den största rivalen. Lyon och Marseille kommer självklart också att vilja blanda sig i kampen om segerpokalen. En sak är dock säker: PSG kommer att bli laget att slå och den kommande säsongen kommer att bli den mest intressanta någonsin i Ligue 1. Det kan liksom inte bli den 11 augusti då PSG begår säsongspremiär hemma mot Lorient fort nog. Allez, PSG! Rêvons plus grand!

Point of no return

Det drar ihop sig. Avgörandets stund närmar sig. Javier Pastore kallar det säsongens viktigaste match medan Nenê drar till med att det till och med är karriärens viktigaste match. Själv säger jag…att det blir en riktigt nervös kväll framför tv-apparaten. Serieledande Montpellier vann sin svåra bortamatch mot Toulouse i fredags, det betyder att det inte finns någon som helst återvändo. Mitt älskade Paris Saint-Germain måste vinna kvällens match mot serietrean och tillika regerande mästaren Lille på bortaplan. Annars är det au revoir, championnat. Åtminstone i praktiken. Att ett stabilt spelande Montpellier skulle tappa ett försprång på fem poäng, som laget har om PSG förlorar i kväll, med bara fyra matcher kvar att spela känns inte särskilt troligt. Så om det är seriesegern man vill åt så är det full fart framåt som gäller för PSG i kväll.

Men läget är egentligen lite mer komplicerat än så. Visst gäller det att gå för seger, men samtidigt handlar det om att inte släppa Lille närmare sig i tabellen. Det handlar också om att säkra upp att hamna som sämst tvåa i tabellen för att knipa en av de två franska direktplatserna till nästa upplaga av Champions league. En eventuell förlust för PSG i kväll skulle göra att avståndet ner till Lille bara är två poäng efter i kampen om andra platsen. Det finns med andra ord en del bryderier för Carlo Ancelotti när det gäller att lägga upp taktiken inför matchen i kväll.

Det som gör mig lite orolig är att det är ett Lille i sorform det handlar om. Laget har vunnit fem av sina sex senaste matcher. PSG å sin sida har inte alls visat upp samma fina form, kanske föll bitarna på plats förra helgen när Sochaux besegrades med hela 6-1 på hemmaplan. Jag hoppas att det var starten på en stark avslutning på serien. Och jag håller med Javier Pastore som i en intervju i tidningen L’Equipe i dag säger att mycket talar för att det blir ligaseger om laget vinner mot Lille i kväll. Fast faktum kvarstår dock att även om det skulle bli seger i kväll och i de resterande matcherna så behövs hjälp från annat håll om PSG ska ta sin första ligatitel sedan 1994. Montpellier har än så länge allt i egna händer.

Nog med spekulationer nu. Dags att fokusera på kvällens match. Den börjar klockan 21.00. Jag känner redan nu hur pulsen börjar stiga… Ici c’est Paris!

 

Alex is the man!

Det var inte vackert, inte övertygande och egentligen inte välförtjänt. Men det spelar liksom ingen roll. Det blev seger med 2-1 för mitt älskade PSG i prestigemötet med Marseille på Parc des Princes. PSG inledde förvisso lysande men efter att Jérémy Ménez redan efter 6 minuter givit laget ledningen med 1-0 så var det som att forceringen kom av sig och Marseille fick ta över, utan att för den skull dominera. Men det var betydligt närmre 1-1 än 2-0 under den första halvleken. Och när Marseille kvitterade en bit in i den andra halvleken kändes det absolut inte oväntat. Den dominerande känslan där och då var en oro över att det hela snart skulle rinna över i gästernas favör. Härligt nog lyckades dock PSG snabbt replikera. Mittbacken Alex nickade bara två minuter efter Marseilles kvittering in det som skulle bli segermålet. Trots några riktigt bra chanser för Marseille mot slutet och ännu en, vet inte vilken i ordningen, onödig utvisning på Momo Sissoko efter vårdslöst spel kunde PSG hålla undan och inkassera tre blytunga poäng i kampen med Montpellier om seriesegern. Efter den här omgången torde det vara helt klart att det kommer att handla om en duell mellan dessa två lag om pokalen. Montpellier leder på bättre målskillnad än PSG, men har å andra sidan en match mindre spelad. Mot Marseille för övrigt. Den spelas på onsdag och det kommer att bli en annorlunda känsla att hålla på Marseille för en gångs skull, för det är naturligtvis så att jag kommer att göra just det.

Även om det inte var någon helgjuten insats från PSG den här gången heller, Javier Pastore var ånyo i stort sett osynlig i matchen, och ingen total revansch för utspelningen på Stade Velodrome i Marseille i höstas så tror jag att det här kan ha varit en vändpunkt. En mental boost som kan räcka riktigt långt i guldstriden. Någon gång måste det trots allt lossna ordentligt med det spelarmaterial som coach Ancelotti har till förfogande. Ici c’est Paris!