RSS Flöde

Etikettarkiv: Carla Bruni. La Zizanie

En kärleksförklaring

Postat den

I dag tänkte jag skriva om ett av de album som jag har lyssnat på allra flest gånger de senaste åren. Det är ett album som jag har flera speciellt trevliga minnen kopplade till. Det släpptes i februari 2007, mitt under en intensivkurs i franska i Aix-en-Provence som jag hade haft den stora turen och förmånen att få ett stipendium för att delta i. Det var en tuff kurs och jag brukade använda just detta album som dagens bloggtext ska handla om som avkoppling efter de långa och krävande studiedagarna.

Jag lyssnade så mycket på den skivan att den för alltid har blivit soundtracket till Aix-en-Provence, en stad som jag för övrigt tyckte väldigt mycket om, för mig. Under den efterföljande turnén senare samma år, en smått magisk oktoberkväll på Forest National i Bryssel, kom nästa häftiga upplevelse förknippad med detta album. Då fick jag mig ett av mitt livs starkaste konsertupplevelser.

Albumet i fråga: Totem av Zazie, eller Isabelle Marie Anne de Truchis de Varennes som hon en gång döptes till. Smeknamnet Zazie, naturligtvis hämtat från Raymond Queneaus klassiska 50-talsroman Zazie dans le Métro, fick hon redan i ung ålder och det behöll hon som artistnamn.

Hon växte upp i ett konstnärligt hem, mamman var musiklärare och pappan arkitekt, och började tidigt att uttrycka sig i ord och musik, men det var i en helt annan bransch hon först nådde berömmelse – som fotomodell. Modellkarriären varade i tio år, men sedan blev lockelsen från musiken allt för stark.

Albumdebuten skedde 1992 med Je, tu, ils och även om det inte blev någon dundersuccé direkt, blev det tillräckligt framgångsrikt för att skivbolaget skulle skriva ett längre kontrakt med henne. Och på den vägen är det. Självklart hjälpte det att hon 1993 fick priset som bästa nya kvinnliga popartist vid Victoires de la musique, den franska motsvarigheten till Grammisgalan.

Zazies texter, som hon redan från början nästan uteslutande har skrivit helt själv, är ofta väldigt fyndiga saker, fyllda av homofoner (på den fronten är ju det franska språket rena guldgruvan, allitterationer och dubbla meningar. Hennes texter har med tiden gått från att vara rena ordlekar till att samtidigt ta upp allvarliga ämnen och hon har också blivit alltmer personlig i sitt uttryckssätt.

I motsats till vissa andra före detta modeller som blivit artister (den franska musikhistorien innehåller flera sådana) har Zazie hållit på sin konstnärliga integritet och hela tiden ökat sitt renommé. Till skillnad från exempelvis Carla Bruni som efter att ha slagit många med häpnad med sina melankoliska och fint utmejslade små melodier på det hyllade debutalbumet Quelqu’un m’a dit mer eller mindre i ett huj kastade all sin trovärdighet och sitt musikaliska anseende överbord genom att gifta sig med en viss herr Sarkozy. Lagom till sitt andra album befann hon sig plötsligt på samma artistiska trovärdighetsnivå som prinsessan Stéphanie av Monaco – och skivan blev mycket riktigt en försäljningsmässig flopp.

Zazie var ingen ny bekantskap för mig när Totem släpptes, men det var med det albumet hon positionerade sig som en av mina absoluta favoritartister. Jag upptäckte henne ungefär samtidigt som den stora breda franska massan, det vill säga i och med albumet La Zizanie som släpptes i oktober 2001. Efter att ha hört låten Rue de la paix var jag fast. Det efterföljande albumet Rodéo från 2004 befäste mitt intryck av henne som en synnerligen spännande artist, så jag hade så att säga henne under uppsikt och visste att hennes nya album skulle släppas under min vistelse i Aix-en-Provence.

Det var med spänning och förväntan jag efter avverkad skoldag jag knatade iväg till den lilla skivaffären i staden och sedan lade mig till rätta i sängen på hotellrummet, hakade på mig hörlurarna och tryckte på play på den portabla cd-spelaren. Det nästan osannolikt catchiga öppningsspåret Des rails hade jag redan hört eftersom det var det första singelsläppet från skivan så att det skulle börja bra var ingen överraskning, men det som sedan följde närmast knockade mig.

Vilka låtar! Och vilken variation! Från den majestätiskt uppbyggda Je suis un homme, via den känsliga Paulo Nutini-duetten Duo och de undersköna melodierna i 60-talsinfluerade Flower Power till den självreflekterande och intensiva J’étais là i vilken hon funderade över sitt eget och andra artisters sociala och politiska ansvar. Totem innehåller också hennes kanske allra mest personliga komposition: den innerliga L’ange blessé som handlar om hennes uppbrott från ett långt förhållande.

Att lyssna minst ett varv på Totem blev en återkommande kvällsritual under min vistelse i Aix-en-Provence. Och så kom då den där konsertkvällen i Bryssel. Mitt livs första konsert med en franskspråkig artist och en bättre premiär kunde jag knappast ha önskat mig. De på förhand mycket högt uppskruvade förväntningarna inte bara infriades utan överträffades. Zazie och hennes drivna band gav låtarna från Totem – och ett pärlband av hennes tidigare hits – nya dimensioner. Där och då säkrade Zazie för alltid en plats i mitt hjärta. Jag kommer garanterat att skriva en hel del mer om hennes musik här på bloggen. För nu avrundar jag dock med en länk till den fantastiska videon till Je suis un homme, regisserad av skådespelaren och regissören Yvan Attal.

http://youtu.be/anp4zcjFrAE