RSS Flöde

Etikettarkiv: Cannes

Let’s dance!

Mimi_Grigris4

Efter en tid oplanerad inaktivitet här på bloggen har jag återigen skaffat mig en del att skriva ikapp mig om. Min ambition är att jag ska göra just det den närmsta tiden. Till att börja med tänkte jag skriva några rader om de två frankofona filmer som hade svensk biopremiär för två veckor sedan: François Ozons Isabelle (Jeune et jolie i original) och Mimi & Grigris (Grigris i original) av Mahamat-Saleh Haroun. Eller ja, egentligen blir det bara Mimi & Grigris jag kommer att skriva om här. Isabelle skrev jag nämligen om redan i januari då det fortfarande inte var bestämt om den skulle få svensk biopremiär. Här kan du läsa det inlägget.

Mimi & Grigris visades inom tävlan vid förra årets Cannesfestival och fick och är alltså regisserad av den tchadiskfranske regissören Mahamat-Saleh Haroun som också gjorde filmen En man som skriker (Un homme qui crie) som vann juryns pris vid Cannesfestivalen 2010 och första pris vid Cinemafricafestivalen i Stockholm 2011 och som sedan också fick svensk biodistribution.

Grundstoryn i Mimi & Grigris är enkel. Grigris är en 25-årig man med ett förlamat ben och bor i Tchads huvudstad N’Djamena. Trots sitt handikapp är han en riktigt vass dansare och han drömmer om att kunna försörja sig som en sådan. Han kommer från fattiga förhållanden och drar in sina pengar till brödfödan via diverse småjobb, bland annat som assistent åt sin styvfar som har en fotoateljé. Det är där han första gången träffar Mimi, en prostituerad kvinna som vill bli modell och ber Grigris om hjälp att ta foton som hon kan ha med sig när hon söker modelljobb. Grigris blir förtjust i Mimi och hans intresse tycks inte obesvarat.

Men samtidigt som de första stegen mot en potentiellt vacker kärlekshistoria tas mörknar tillvaron för Grigris. Hans älskade svärfar blir svårt sjuk och hamnar på sjukhus. För att kunna betala sjukhusräkningen tvingas Grigris se sig om efter ett nytt jobb. Men med sitt handikapp är han inte direkt högvilt på arbetsmarknaden. Det slutar med att han ger sig i lag med den lokale gangstern Moussa som erbjuder honom jobb som bensinsmugglare. Inte heller Mimi har det särskilt lätt. Men trots dessa motgångar och ideliga törnar i livet fortsätter Mimi och Grigris oförtrutet att kämpa på.

Mimi & Grigris är en sällsam och helt egen filmupplevelse, inte minst tack vare det hänförande titelrollsparet Anaïs Monory och Souleymane Démé. De är verkligen fantastiska bägge två. Rent visuellt är det även en totalt uppslukande och fängslande upplevelse. Mahamat-Saleh Harouns berättar ordfattigt och minimalistiskt men med ett poetiskt och färgstarkt bildspråk.

Han kategoriserar själv det hela som en kärleksfilm, vilket det i grund och botten också är, men riktigt så enkelt att sätta en etikett på Mimi & Grigris är det inte. Den har inslag av gangsterfilm och här finns scener från de ljusskygga verksamheter som Grigris tvingas in i som bjuder rent nagelbitande spänning.

Sedan är det naturligtvis spännande att se film som utspelas i miljöer som inte så ofta syns på film. Tchad är fortfarande ungt som filmland, Mahamat-Saleh Haroun gjorde själv 1999 den första långfilmen någonsin i landet. Förhoppningsvis får han med tiden många efterföljare. Med Mimi & Grigris befäster Mahamat Saleh-Haroun sin position som en av de mer intressanta rösterna i filmvärlden på senare år.

Wall Street 3?

Postat den

LeCapital

Just nu pågår årets filmfestival i Cannes för fullt och nästa helg får vi veta vilka vinnarna i huvudklassen Guldpalmen blir. En tidigare vinnare av Guldpalmen är den grekiskfranske regissören Costa-Gavras film Försvunnen. Den vann priset 1982 och Försvunnen (som handlar om händelser efter militärkuppen i Chile 1973) kan sägas ha varit kulmen i den politiskt engagerade regissörens karriär. Efter det har hans filmer på sin höjd enbart rönt begränsad uppmärksamhet. Men bara för att hans namn inte nämns särskilt ofta och att hans karriärs konstnärliga och popularitetsmässiga zenit sedan länge passerats betyder det inte att han helt förvunnit från den filmiska scenen. Så sent som för ett och ett halvt år sedan sedan hade hans senaste långfilm Le Capital premiär. I Sverige gick filmen direkt till dvd och släpptes här för knappt två månader sedan under den rakt översatta titeln Kapitalet.

Costa-Gavras må ha fyllt 81 år i februari i år men han har sannerligen inte tappat något av sin politiska glöd på senare år. Kapitalet är en rasande uppgörelse med det Costa-Gavras kallar för den amerikanska rovkapitalismen som enligt honom är den huvudsakliga orsaken till de senaste årens djupa ekonomiska kris i Europa. Det Costa-Gavras däremot kan sägas ha tappat på ålderns höst är fingertoppskänslan i sitt berättande. Den här gången har han inte riktigt lägga band på sig själv och kanalisera den där ilskan han uppenbart känner över saker och tings tillstånd på något helt och hållet bra sätt.

Det finns inga som helst nyanser i berättandet i den här filmen och övertydligheten är besvärande. Den samhällskritik Costa-Gavras framför tappar onekligen i styrka när det onda i filmen är så oerhört och utstuderat ont att det närmast blir skrattretande. Här finns några scener där jag börjar treva efter skämskudden i tv-soffan. Costa-Gavras skickar rallarsvingar i stället för att analysera och kritisera på något djupare plan.

Kapitalet handlar om Marc Tourneuil, en påläggskalv i toppen av en internationell Frankrikebaserad bank. När chefen för banken plötsligt drabbas av hjärtbesvär och tvingas lämna sin post väljer styrelsen och aktieägarna att ge Marc jobbet, i tron att han bara ska bli en nickedocka och bara genomföra det han blir tillsagd att göra. En som verkligen tror att han har Marc som i sin ficka är Dittmar Rigule, den mäktige hedgefondmäklare som representerar den största aktieägaren i banken.

Den skrupefrie Dittmar Rigule har en helt egen agenda och försöker i skuggorna manövrera banken i sin egen riktning och ser Marc Tourneuil som ett perfekt redskap att nå dit han vill. Marc visar sig dock ha en egen vilja och vara betydligt starkare än vad vissa tror. Men hur långt räcker det när han attackeras från alla möjliga håll? Och vilken agenda har han själv?

Costa-Gavras tycks ha haft ambitioner att göra en sorts Wall Street för 2010-talet men lyckas inte. Inte för att Oliver Stone skulle vara känd för att vara minimalistisk och nyanserad som filmskapare men jämfört med Kapitalet är Wall Street ett under av eftertänksamhet och återhållsamhet.

Om något påminner Kapitalet i så fall mer om Oliver Stones misslyckade uppföljare till Wall Street från 2010. Jag har också lite problem med rollbesättningen. Valet att ge komikern Gad Elmaleh rollen som Marc Tourneuil är förvisso modigt men inte helt lyckat och Gabriel Byrne tillåts spela över rejält i den redan på manusstadiet illa skrivna rollen som Dittmar Rigule.

Nå har jag kanske fått det att framstå som att jag tycker att Kapitalet är en riktigt dålig film men det är inte hela sanningen. Costa-Gavras är trots allt en välmeriterad herre och håller hyfsat hög lägsta nivå. En del av de där rallarsvingarna som jag var inne på tidigare träffar också sitt mål men som en analys av det kapitaliska systemet är den på tok för grund och ensidig för att mana till eftertanke och det kan ju knappast ha varit Costa-Gavras avsikt? Vad han tycker om kapitalismen kan det dock knappast råda något som helst tvivel om.

Sommarhetta och mörk passion i hyllad thriller

Postat den

främlingvidvatten

Innan jag fortsätter mitt arbete med att täta till de luckor i mitt självpåtagna uppdrag att skriva om alla de franska eller franskrelaterade filmer som får någon form av kommersiell premiär i Sverige vill jag slå ett slag för något som jag faktiskt redan har skrivit om med som får svensk premiär i kväll. Jag pratar om The Tunnel, den franskengelska nyinspelningen av den svenskdanska succéserien Bron. Det är SVT:s webb-baserade tjänst SVT Flow som kommer att visa serien. Efter kvällens premiäravsnitt kommer de övriga avsnitten att visas på måndagar. Här kan du läsa vad jag skrev om The Tunnel.

Huvudämnet för den här texten blir annars den utmärkta thrillern Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) från förra året. Den av Alain Guiraudie regisserade filmen vann det relativt nyinstiftade priset Queerpalmen och regipriset i underkategorin Un certain regard vid förra årets filmfestival i Cannes och låg i toppskiktet av många årsbästalistor i fransk kulturpress förra året. Av någon märklig anledning blev det aldrig av att jag skrev om den i samband med den svenska biopremiären i februari med tar chansen att rätta till det misstaget genom att skriva om den nu när den just släppts på svensk dvd.

Främling vid vatten är en tät, spännande och närgången film som utspelas under några gassande varma sommardagar vid en liten insjö i södra Frankrike. Sjön är en cruisingplats för homosexuella män och dit kommer en dag Franck. Han verkar egentligen mer intresserad av en känsla av gemenskap än någon tillfällig sexuell förbindelse som knyts i skogen och buskagen i sjön. Franck träffar snabbt Henri, en man som nyss blivit lämnad av sin fru och håller sig lite för sig själv vid sjön. Franck och Henri blir vänner och samtalar med varandra om både det ena och det andra. Efter ett tag dyker dock den mystiske med spännande Michel upp och Franck blir förälskad i honom. Trots att han en kväll av en slump får se Michel utföra en våldsam handling kan han inte låta bli att dras till honom och de inleder ett förhållande. Michels mörka sidor fascinerar och attraherar Franck men känslan av att han ger sig in på något farligt blir allt mer påtaglig.

Regissören Alain Guiraudies stora idol är Alfred Hitchcock och det märks i filmen. Men två andra, egentligen tydligare,  influenser jag tycker mig se i den täta, avskalade och (både bildligt och bokstavligt) nakna filmen är Michale Haneke och Roman Polanski. Det psykologiska spelet är synnerligen utvecklat i Främling vid vatten och Alain Guiraudie jobbar skickligt med återhållna och små medel att stadigt skruva upp spänningen. Filmen har både Hanekes iskalla betraktande och Polanskis klaustrofobiska obehag över sig.

Det bör påpekas att Främling vid vatten innehåller både synnerligen explicita sexscener och våldsskildringar, så om du vet med dig att du är känslig för sådant kanske det är bäst att titta efter något annat. Men jag skulle samtidigt vilja påstå att det är en så bra film att det definitivt kan vara värt att utmana sin egna eventuella gränser på den punkten.

Främling vid vatten är en oerhört effektivt berättad och spännande film. Alain Guiraudie använder sig inte av någon filmmusik utan använder sig på ett briljant sätt av de miljöljud som står till buds för att understryka de känslor han vill förmedla. Fotot är på samma gång nervigt närgånget och suggestivt och poetiskt. Det är också en föredömligt oförutsägbar film. Skådespelarna sköter sig genomgående riktigt bra och Pierre Deladonchamps som spelar Franck vann priset för bästa manliga nykomling vid årets Césargala. Det var det enda priset Främling vid vatten vann vid galan, men den var nominerad i hela åtta kategorier och hade nog förtjänat att vinna något pris till.

Främling vid vatten känns realistisk och ger enligt många en trovärdig bild av hur det kan gå till på raggningsställen som den i filmen. Och det är klart att det finns en poäng att filmen utspelas bland homosexuella män (det behövs onekligen fler skildringar som bryter mot det förhärskande heteronormativa i populärkulturen) men Främling vid vatten är samtidigt en fullständigt allmängiltig film om passionens kraft och pris.

Han(nibal) talar franska!

Postat den

Michael Kohlhaas

Jag fortsätter mitt projekt med att skriva ikapp mig om de franska filmer som nått den svenska marknaden den senaste tiden genom att den här gången ta mig an en film som visades inom tävlan i huvudklassen vid förra årets filmfestival i Cannes. Michael Kohlhaas som den heter vann inget pris där men på Césargalan tidigare i år var den nominerad till inte mindre än sex priser och vann två. Bland nomineringarna kan noteras en till danske Mads Mikkelsen för bästa manliga huvudroll. Mads Mikkelsen fick se sig besegrad av Césargalans verklige kung Guillaume Gallienne för den senares insats i den egenskrivna och egenregisserade filmen Les garçons et Guillaume, à table!

Michael Kohlhaas, eller Laglös som den fått heta här i Sverige, vann till slut priserna för bästa ljud och bästa musik. Vilket kan ses som lite märkligt eftersom det är en kärv och tämligen ordfattig historia, men som blir mer begripligt om man betänker att ljudmixningen och musikanvändandet blir desto viktigare i en film där det inte sägs så mycket. Laglös är en synnerligen väl ljudsatt film och det sparsmakade användandet av musik välavvägt. Nu så här ett knappt år efter premiärvisningen i Cannes får filmen sin svenska premiär, direkt på dvd.

Laglös är den tredje filmatiseringen av Heinrich von Kleists novell Michael Kohlhaas från det tidiga 1800-talet. De tidigare filmatiseringarna var Volker Schlöndorffs Michael Kohlhaas – der Rebell från 1969 och John Badhams tv-film The Jack Bull från 1999. Den senare var en tämligen fri tolkning av berättelsen medan Volker Schlöndorffs film (som faktiskt även den tävlade i Cannes på sin tid) är mer trogen den litterära förlagan. Det är också denna nya, av Arnaud des Pallières regisserade, version. även om den flyttat handlingen från Tyskland till Frankrike.

Laglös utspelas på 1500-talet och handlar om den rättrogne och principfaste hästhandlaren Michael Kohlhaas. Han lever ett fredligt och lugnt liv med sin familj till dess att han blir fräckt bestulen på två prima hästar av en mindre nogräknad adelsman. När Michael Kohlhaas vänder sig dels till kyrkan, dels till rättsmakten står det snabbt klart att de står på adelsmannens sida. När herr Kohlhaas fortsatta kamp för att få tillbaka sin rättmätiga egendom möts med våld hårdnar situationen betänkligt och han ger sig tvekar inte att ge sig ut i blodig strid för att få rätt. Eftersom han lyckats få ett stort antal mannar med sig i sin kamp riskerar det hela att bli en synnerligen blodig konflikt och ett reellt hot mot överheten.

Det är en bister historia som berättas vackert fotograferad i karga miljöer. En hel del av den litterära förlagans filosofiska och existentiella undertext kring etik, moral och den konsekvensneutrala strävan efter rättvisa har dock gått förlorad i filmen. Arnaud des Pallières lyckas inte riktigt tränga in under ytan på berättelsen. Skådespelandet är det dock inget fel på. Mads Mikkelsen är (som vanligt) riktigt bra och klarar sig förbluffande bra i sin första franskspråkiga talroll (enligt egen utsago förstod han knappt ett ord av det han säger i filmen) och Césarnomineringen för bästa manliga huvudroll känns helt i sin ordning.

Tack vare de fina skådespelarinsatserna och det vackra och känsliga fotot blir Laglös trots viss psykologisk grundhet i manuset till en känslostark och engagerande film som utan tvekan är värd att se. Jag använder mig som bekant inte några betyg här på bloggen men om jag hade det så hade Laglös varit en klockren trea på en femgradig skala.

Tahar Rahim och Léa Seydoux glänser var för sig i Grand central

Postat den

grandcentral

Som jag skrev i mitt senaste inlägg ligger jag lite efter när det gäller mitt mål att skriva om alla franska filmer som når till svensk distribution. Grand Central av Rebecca Zlutowski som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan är en av de filmer som jag är er skyldig en text om. Den premiärvisades vid förra årets filmfestival i Cannes där den visades i undersektionen Un certain regard och faktiskt vann ett pris. Detta faktum samt att de två huvudrollerna i filmen spelas av två av de mest talangfulla franska skådespelarna i sin generation, nämligen Tahar Rahim och Léa Seydoux, och att den belgiske Dardenne-favoriten Olivier Gourmet också finns med i rollistan bidrog till att skruva upp mina förväntningar på filmen rejält. Tyvärr infriades inte riktigt mina förväntningar.

Grand Central är alls ingen dålig film, inte alls. Det är en intressant och tankeväckande berättelse med starka kopplingar till samtidens stora ekonomiska kris i Europa, men trots det känns det som att det aldrig rikitgt bränner till. Exakt vad som saknas har jag svårt att sätta fingret på, men något är det.

På sätt och vis är detta två filmer i en. Den ena är en politiskt laddad och socialrealistisk skildring av en ung, lågutbildad man i samhällets utkanter och den andra är en kärlekshistoria. Gary den unge mannen heter letar med ljus och lykta efter ett jobb. Något som inte är helt lätt i ett av arbetslöshet hårt drabbat Frankrike. Inte blir det bättre av att som Gary ha ett kriminellt förflutet och sakna egentliga kvalifikationer. Till slut får han arbete på ett på ett kärnkraftverk utanför Lyon. Det är ett tufft och riskfyllt jobb. Han och hans kollegor arbetar med att sanera reaktorerna och risken att utsättas för potentiellt dödliga doser radioaktiv strålning finns trots noggranna säkerhetsföreskrifter hela tiden där. Rebecca Zlutowski skruvar med små medel skickligt upp en stämningen av spänning och obehag i scenerna inifrån kärnkraftverket.

Gary gör sannerligen inte situationen och livet lättare för sig genom att inleda en förhållande med Karole som redan är förlovad med en av hans närmsta kollegor. Det finns något skirt och vackert över skildringen av Garys och Karoles spirande känslor för varandra men även där finns en tydlig känsla av obehag och en annalkande möjlig katastrof.

Grand Central övertygar mer i socialrealismen och samhällskritiken än som kärlekshistoria. Varför sig klarar sig Tahar Rahim och Léa Seydoux bra i rollerna som Gary respektive Karole men spelet mellan dem fungerar inte fullt ut. Kemin mellan dem finns i mina ögon inte riktigt där.

Årets mest orättvist förbisedda film?

Postat den

Det_f-rflutna

OS och en del annat har kommit i vägen men nu ska jag infria mitt löfte att skriva om den iranske regissören Asghar Farhadis franska film Det förfluta (Le Passé). Filmen som hade premiär och visades inom tävlan under förra årets filmfestival i Cannes och som hade svensk biopremiär för fyra veckor sedan är Asghar Farhadis uppföljare till det Oscarbelönade mästerverket Nader och Siminen separation. Att följa upp en Oscarvinnare kan säkert vara en källa till viss prestationsångest men om Farhadi nu kände någon sådan märks det sannerligen inte på den färdiga filmen. Det förflutna är i mina ögon en i det närmaste lika bra film som Nader och Simin –  en separation. Den fick förvisso ett välförtjänt skådespelarpris (Bérénice Bejo för bästa skådespelerska) i Cannes men sedan har den överlag blivit förbisedd när det gäller flmvärldens större priser.Trots flera nomineringar fick de lämna årets Césargala lottlös och än märkligare känns att den inte ens nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Den var inte ens med bland de tio filmer som förhandsnominerades till priset. Mycket märkligt, till och med en aning skandalöst om du frågar mig.

Det förflutna utspelas i Frankrike och inleds med att den iranske mannen Ahmad anländer till en flygplats. Han hämtas av sin franska hustru Marie. Vi får dock snabbt veta att de två är separerade sedan ett antal år och att Ahmad nu kommit till Frankrike för att deras skilsmässa ska kunna slutföras, inte minst för att Marie ska kunna gifta om sig med sin nye man Samir. En ren formalitet mellan två vuxna människor som redan gått vidare i sina liv skulle man kunna tro men sanningen visar sig vara en annan. Redan i bilfärden från flygplatsen börjar man ana att det finns en hel del obearbetat mellan Ahmad och Marie och bilden kompliceras sedan än mer av att Samir har en hustru som sedan lång tid tillbaka ligger i koma efter ett självmordsförsök som det finns en del frågetecken kring. Utöver det finns en annan viktig och långtifrån okomplicerad beståndsdel; barnen. Såväl Ahmads och Maries som Samirs och hans hustrus. De hamnar rejält i kläm i skeendet och en av den synnerligen gripande och välagerade filmens verkligt stora styrkor år barnperspektivet.

Den naturlistiska och alltigenom trovärdiga tonen är densamma i Det förflutna som i Nader och Simin – en separation. Asghar Farhadi berättar med små medel och rikt på undertext om saker med stor allmängiltighet och allmänmänsklighet. Han är en fantastisk personinstruktör och får alla inblandade att prestera på toppen av sin förmåga, vilket inte säger lite när vi talar om erkänt duktiga skådespelare som exempelvis Bérénice Bejo (mest känd för den kvinnliga huvudrollen i The Artist) och Tahar Rahim (som slog igenom i Jacques Audiards mästerliga fängelsedrama En profet). Bägge är väl värda allt beröm de kan få.

På sätt och vis än mer imponerande är de yngre och mer oprövade korten och då tänker jag främst på barnen och Pauline Burlet som spelar Ahmads och Maries tonåriga dotter Lucie. Barnskådespelarna är debutanter medan Pauline Burlet hunnit med några roller tidigare. Bland annat spelade hon den tioåriga Edith Piaf i Olivier Dahans hyllade biografi om den stora lilla sångerskan La vie en rose (La Môme) från 2007. Det här borde bli hennes rikigt stora genombrott.

Det förflutna är välskriven, välagerad och gripande film. Här bjuds inga enkla svar eller förklaringsmodeller och den psykolkogiska komplexiteten är betydande. Det är en fint fotograferad och rytmiskt klippt film som varsamt för oss väldigt nära rollfigurerna som skildras. Många har dragit paralleller mellan Farhadi och Ingmar Bergman och dessa är befogade. Det är en hel del Bergman över Farhadis sätt att ta sig in under ytan på äktenskapet och familjen som institution och social konstruktion. Farhadis litar precis som Bergman också på den råa styrkan i sitt berättande och är synnerligen sparsam med förstärkande effekter som musik. I stället driver han sin både dialog- och karaktärsdrivna film stadigt framåt genom ett bit för bit lägga pusslet över vad som skett i det förflutna och som lett fram till dit rollfigurerna är nu.

Det förflutna är ett drygt två timmar långt, känslostarkt och gripande kraftpaket till film.

Mellan väggarna – engagerande och viktig Guldpalmvinnare

mellan väggarna

Det kom som något av en överraskning när den av Sean Penn ledda juryn vid 2008 års filmfestival i Cannes tillkännagav att man enhälligt valt att tilldela det årets Guldpalm till Laurent Cantets närmast dokumentära Mellan väggarna (Entre les murs).

Överraskande men absolut inte oförtjänt. Inte minst med tanke på att det bara är att konstatera att filmen, som sedan också nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, så här sex år senare känns lika engagerande och brännande aktuell som då.

Segern för Mellan väggarna var också en synnerligen välkommen framgång för den inhemska filmen vid Cannesfestivlen. Det var nämligen den första (hel)franska film som tog hem Guldpalmen sedan Maurice Pialats Sous le soleil du Satan vann priset 1987. Då räknar jag bort Roman Polanskis polskfranska produktion The Pianist som vann 2002.

Mellan väggarna tangerar alltså det dokumentära men är fiktion. Den bygger på en bok av läraren Francois Bégaudeau, som själv spelar huvudrollen i filmen. Filmen utspelas till stor del i ett klassrum och följer en lärare i franska och hans skolklass på ett högstadieskola i ett multietniskt innerstadsområde i Paris 20:e arrondisment.

Laurent Cantet och Francois Bégaudeau ägnade lång tid att tillsammans med de ungdomar som spelar elever arbeta fram såväl karaktärerna och dialogen och de har gjort ett fenomenalt jobb. Tonträffen är naturlig och i alla avseenden trovärdig och det är något av en prestation att göra en film som egentligen bara består av dialog och ingen egentlig handling så spännande och engagerande.

En starkt bidragande orsak till den starka äkthetskänslan är säkerligen att Laurent Cantet valt att arbeta enbart med amatörer, jag är osäker på om reultatet hade blivit lika lyckat med ”riktiga” skådespelare i rollerna.

Ramberättelsen i Mellan väggarna är alltså synnerligen enkel men under ytan finns massor av undertext. Det som sker in klassrummet och i lärarrummet säger så otroligt mycket om samhällsordning och sociala strukturer. Det handlar alltså om det franska skolsystemet och situationen där men de gemensamma beröringspunkterna med läget i den svenska skolan är flera.

Att Laurent Cantet känner för de elever han skildrar framstår klart och tydligt men annars förhåller sig närmast som en betraktare och registrerar skeendet utan några tydliga pekpinnar om vad han tycker är rätt eller fel. Allt är nyanserat och alla inblandade har både positiva och negativa sidor. Som i livet självt med andra ord.

Kompromisslösheten har ett pris – Guldpalmen

laviedadele

Kompromisslöshet är något av ett kännetecken för den tunisiskfranske regissören Abdellatif Kechiche. Det är en kompromisslöshet som har gjort honom till ett både aktat och fruktat namn. Tillskyndarna älskar den där kompromisslösheten medan kritikerna menar att den ofta går över i en hänsynslöshet. Och med kritiker menar jag i det här fallet många av de filmarbetare och skådespelare som han arbetat med.

Talande nog så är det en väldigt liten skala som har valt att arbeta med honom igen efter att de en gång har gjort det. Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux som spelar huvudrollerna i Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle –  Chapitres 1 & 2 i original) och som efter ett historiskt beslut av juryn fick dela Guldpalmen vid årets Cannesfestival med Abdellatif Kechiche har sagt att de aldrig kommer att göra det igen.

Den bittra striden mellan regissören och hans två huvudrollsinnehavare utspelades inför öppen ridå i den franska kulturpressen och lade stor sordin över glädjeyran kring att filmen plockade hem detta ett av filmvärldens allra finaste priser och ligger lite som en våt filt över det triumftåg som den borde vara ute på välden över. För låt mig bara säga det: wow, vilken film detta är!

Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux var långtifrån de enda inblandade som var kritiska till hur det gick till i samband med inspelningen av Blå är den varmaste färgen. Några av filmarbetarna gick ut i öppet brev och ord som slavdrivare och tyrann nämndes som beskrivning av Abdellatif Kechiches arbetsmetoder. Och lika konfrontativ, orädd och, just det, kompromisslös som han är i sitt filmskapande var han i att bemöta kritiken. Bland annat kallade han Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux för bortskämda.

Det må vara hur det vill med huruvida han är en tyrann på inspelningsplatsen eller inte om det förelåg några konflikter redan under inspelningarna så märks det sannerligen inte på den färdiga filmen. Eller så är det kanske just det det gör. Kanske är det ett lyckat kanaliserande av frustrationer och ilska som ligger bakom Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs känsloladdade, intensiva och rakt igenom fantastiska skådespel.

Det är också lätt att tänka sig att Abdellatif Kechiches ovanliga och oortodoxa sätt att göra film frustrerade den skolade skådespelerskan Léa Seydoux. När Kechiche filmar existerar inga storyboards eller färdigarbetade scenlösningar. De som jobbat med honom uttrycker det i termer av att han sällan ens verkar veta vad han vill. Han har naturligtvis ett manus och en ramhistoria att förhålla sig till men ger utöver det skådespelarna stort improvisationsutrymme och tillsammans med dem prövar han sig fram tills han är nöjd.

Resultatet blir otaliga omtagningar, Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux berättar båda om att det tog en hel dag bara att spela in den scen där deras karaktärer går förbi varandra på en gata och ser varandra för första gången, och ohyggliga mängder inspelad film. Det är först i klipprummet, med dessa oerhörda mängder inspelade variationer på lösningar av varje enskild scen, som Kechiche börjar arbeta med att strukturera upp sina filmer. Vilket naturligtvis är ett hänsynslöst sätt att arbetar även för honom själv. Men resultatet blir alltid bra. Och i fallet med Blå är den varmaste färgen exceptionellt bra.

Men det är inte bara en intern kritikstorm som Abdellatif Kechiche har haft att hantera efter den där triumfen i Cannes i maj. Filmen användes även som ett slagträ i den i Frankrike hätska debatten kring den lag om samkönade äktenskap som drevs igenom tidigare i år. Motståndarna till lagen såg utnämningen av Blå är den varmaste färgen som vinnare av Guldpalmen som ett politiskt beslut och insinuerade att det var den franska regeringen som ”beställt” att den skulle prisas. Andra gav sig på filmen och främst då dess långa, närgångna och explicita lesbiska sexscener och menade att dessa bara var ett uttryck för regissören Abdellatif Kechiches manschauvinistsiska och patriarkala fantasier kring unga kvinnokroppar och lesbiskt sex.

Så långt om kontroverserna. Nu till själva filmen. Den tre timmar långa Blå är den varmaste färgen hade svensk biopremiär förra helgen och är baserad på Julie Marohs grafiska roman Le bleu est une couleur chaude. I långa stunder följer den serieförlagan tämligen väl medan den i andra skeden skiljer sig rejält. Men eftersom det som skiljer allra mest är av spoilerkaraktär så tar jag naturligtvis inte upp det här.

Filmen utspelas i nordfranska Lille och handlar ytterst om tonårsflickan Adèle. I boken heter hon Clémentine men Abdellatif Kechiche blev så förtjust i Adèle Exarchopoulos provspel för rollen att han ändrade namnet på karaktären till Adèle. Det är på många sätt en typisk coming of age-historia om en flickas väg in i vuxenvärlden, men Blå är den varmaste färgen liknar ändå inget annat som setts på vita duken.

Abdellatif Kechiche viker inte en millimeter i sin jakt på äkthet och realism i sin skildring av kärlekshistorien mellan den 17-åriga gymnasisten Adèle och den några år äldre konstnären Emma och de explicita och närgångna sexscenerna är vid det här laget (ö)kända. Den första pågår i över sju minuter och kameran håller sig nära, nära de två.

Det hade kunnat bli sliskigt, voyeuristiskt och bara helt fel men det finns inget som helst pornografiskt över de här scenerna. Filmen är så skickligt uppbyggd fram till dessa scener, som dyker upp först halvvägs in i filmen, att det bara känns naturligt, känsligt och fullt följdriktigt i den historia som Kechiche berättar. Men det ska sägas: lämna eventuell prydhet utanför biosalongen.

Och den här filmen är så mycket mer än de omtalade sexscenerna. Trots att den är tre timmar lång och till största delen består av långa tagningar där kameran dröjer sig kvar vid skådespelarnas ansikten blir Blå är den varmaste färgen aldrig tråkig. Inte ens nära. Här finns inte en sekund som jag uppfattade som överflödig. De där tre timmarna verkligen flög förbi. Det är en intensiv och ömsom skirt vacker, ömsom djupt gripande film. Skådespelandet är fantastiskt, inte bara från Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs sida utan ner i minsta biroll.

Abdellatif Kechiches arbetsmetoder må ha nästan knäckt de inblandade men det har gett resultat i form av en tre timmar lång film utan en enda falsk ton i sig. Allt är fullständigt trovärdigt, djupt allmänmänskligt och oerhört fängslande.

Det finns naturligtvis flera andra bottnar än bara kärlekshistorien mellan Adèle och Emma i den här filmen. Abdellatif Kechiche vore inte Abdellatif Kechiche om han inte blandade in klassperspektivet i det hela också. Här åskådliggjort genom Adèles och Emmas helt olika bakgrunder. Även i den aspekten imponerar Blå är den varmaste färgen. Det är helt enkelt ett mästerverk vi pratar om. Årets i särklass bästa film om du frågar mig. Jag lämnade biografen omtumlad och helt utpumpad. Men med ett stort leende på läpparna.

Suverän retrokänsla men bitvis banalt manus i kvällens franska film på SVT

Les liens du sang

Av affischen ovan vore det lätt att tro att filmen Les liens du sang, eller Rivalerna som den fått heta när SVT2 visar den i kväll med start 22.45, är en tämligen typisk actionfilm med retrokänsla. Det där med retrokänslan stämmer förvisso men någon traditionell actionfilm är det definitivt inte. Regissören Jacques Maillots film från 2008 är nämligen mer av ett sorts familjedrama med inslag av actionelement. Den utspelas i det sena 70-talets Lyon och handlingen kretsar kring två bröder på olika sidor av lagen. Den äldre brodern Gabriel (spelad av François Cluzet) är just på väg att släppas efter att suttit i fängelse efter att ha skjutit en annan kriminell till döds, medan den yngre brodern François (spelad av Guillaume Canet) har valt en annan väg i livet och jobbar som polis. Även om François vill brodern allt väl och önskar att han ska få ordning på sitt liv inser han att han samtidigt måste hålla ett öga på honom å arbetets vägnar. För att hjälpa Gabriel låter François honom bo i sin lägenhet i väntan på att han ska finna ett jobb och hitta något eget. Men det är inte särskilt lätt för en förhärdad brottsling att återanpassa sig till samhället utanför fängelsemurarna och spänningarna mellan Gabriel och François blir bara fler och fler. Trots att de är bröder så är de samtidigt varandras motståndare.

Rivalerna är en med tanke på ämnet förhållandevis stillsam och karaktärsdriven film. Jacques Maillots främsta fokus i berättelsen ligger på att skildra förhållandet, rivaliteten och samspelet mellan bröderna och hur de övriga familjemedlemmarna hanterar det hela. Han lägger också väldigt mycket krut på återskapandet av 70-talsmiljöerna och de är onekligen omsorgsfullt och detaljrikt skildrade. Det är kanske också i just stämningarna och den stora autenticiteten i retrokänslan som är den filmens allra största styrka. Själva berättelsen har vi sett förr i liknande utföranden och den tangerar emellanåt det banala. Men med så duktiga skådespelare som François Cluzet och Guillaume Canet i huvudrollerna och Clotilde Hesme och Carole Franck i några av birollerna blir det naturlitvis aldrig ointressant. Men allra mest förtjust är jag som den stora entusiast av 70-talets filmestetik, framförallt den som den så kallade New Hollywood-filmen stod för, i hur väl och kärleksfullt Jacques Maillot försökt efterlikna den i sitt berättande.

Les Liens du sang fick aldrig premiär på vare sig bio eller dvd i Sverige. Det återstår att se om Blood Ties, Guillaume Canets årsfärska amerikanska nyinspelning av den får det. Än så länge har den bara fått begränsad kommersiell premiär, i Frankrike har den till exempel premiär först i nästa vecka, men den visades på de stora filmfestivalerna i Cannes och Toronto. Där blev dock mottagandet långtifrån himlastormande.

Ett viktigt och mänskligt modernt franskt mästerverk aktuellt igen på svensk dvd

image_portrait_w858

Den här veckan släpptes inte mindre än fyra filmer av frankofont intresse på svensk dvd. Tre som tidigare i år visats på bio här i Sverige och en som har några år på nacken och som nu kommer i nyutgåva på dvd.

De nyare, Foxfire, Krigets barn och Not Dead, har jag redan skrivit om här på bloggen men den lite äldre, Gudar och människor (Des hommes et des Diuex i original), har jag inte tagit upp tidigare och vill därför nu när den är aktuell igen ta tillfället i akt att göra det. För det rör sig om en film väl värd all uppmärksamhet.

Gudar och människor i regi av Xavier Beauvois premiärvisades inom tävlan vid 2010 års Cannesfestival och gjorde stor succé och belönades med Juryns stora pris, det efter Guldpalmen näst finaste priset i Cannes.

Framgångarna i Cannes var en smula oväntade men inte tillnärmelsevis lika överraskande som att filmen sedan också blev en stor publiksuccé, den toppade listan över sålda biobiljetter i flera veckor och blev till slut en av de mest sedda filmerna 2010, hemma i Frankrike.

Vi talar trots allt om en mestadels stillsam, introspektiv och ultrarealistisk film om åtta medelålders eller äldre trappistmunkar i ett kloster i Nordafrika. Inte direkt de ingredienser som brukar känneteckna en publikmagnet. Men det visade sig alltså att Xavier Beauvois mänskliga och fina film om några av livets stora frågor slog an något hos såväl kritikerna som de stora massorna.

Naturligtvis blev filmen hjälpt av att den är löst baserad på verkliga händelser som blev mycket uppmärksammade i Frankrike. Dessa verkliga händelser utspelades 1996 i Algeriet, under det där då rasande inbördeskriget. Sju franska munkar kidnappades från ett kloster och hittades senare avrättade. Än i dag råder det stor osäkerhet kring vad som egentligen hände och vilka som låg bakom det brutala dådet.

Med tanke på denna bakgrund är det lätt att tänka sig en spekulativ och brutal film men Gudar och människor är allt annat än just det. Den är som sagt löst baserad på de verkliga händelserna och försöker inte ens ge sken av att komma med den slutgiltiga lösningen på gåtan om vad som egentligen hände.

Xavier Beauvois är betydligt mer intresserad av att skildra den inre strid som de åtta munkarna förmodligen tvingades utkämpa. Det är en inkännande och synnerligen gripande film om tro och tvivel, medmänsklighet och försoning.

Stor del av filmen ägnas åt att långsamt och metodiskt skildra de fromma munkarnas asketiska vardag i klostret i Atlasbergen. Det handlar också om munkarnas fredliga tillvaro med invånarna i den närliggande algeriska byn och den viktiga del de spelade i deras vardag.

Men de i inbördeskriget framryckande islamistiska styrkorna sätter såväl invånarnas som munkarnas tillvaro under hot. Allt pekar mot en brutal uppgörelse och munkarna tvingas ta ställning till om de ska stanna eller fly. Och det är naturligtvis här de stora existentiella frågorna kommer in i spelet.

Xavier Beauvois skildring av munkarna är filmiskt lika asketisk som det liv munkarna levde. Det ekar en hel del av Robert Bresson i berättartempot och bildsättningen. Och precis som Bresson så ofta gjorde lyckas Beauvois med dessa små medel och uttryck mejsla fram ett religiöst laddat men allmänmänskligt och synnerligen känslostarkt drama.

Här finns scener så starka att det krävs ett hjärta av sten för att inte beröras på djupet. Gudar och människor är i all sin enkelhet en oerhört vacker film, fotot av Caroline Champetier är genomgående fantastiskt, och den rutinerade skådespelarensemblen med Lambert Wilson och Michael Lonsdale som kanske mest framträdande namn uträttar stordåd.

Förutom de två priserna i Cannes, den vann också den ekumeniska juryns pris, vann Gudar och människor bland annat priset för bästa film, bästa foto och bästa manliga biroll (Michael Lonsdale) vid 2011 år Césargala och vann och nominerades till flera andra fina filmpriser världen över. Den var Frankrikes bidrag till Oscargalan 2011 men nominerades, skandalöst och märkligt nog, inte ens.

Det redan kända slutet är brutalt men sensmoralen och andemeningen i Gudar och människor är en helt annan. Det är precis den här typen av film som den här världen med sin religiöst och etniskt grundande allt större polarisering behöver. I det avseendet är Gudar och människor inte bara en stark, vacker och mästerlig film utan också en synnerligen viktig sådan. Det är en film som alla verkligen borde se.