Still C.R.A.Z.Y. after all these years

Med anledning av den fransk-kanadensiske regissören Jean-Marc Vallées bortgång vill jag lyfta fram en lite bortglömd pärla i hans filmografi.

Det handlar om hans genombrottsfilm C.R.A.Z.Y. från 2005, en film som blev en enorm framgång hemma i Quebec och ledde till att han 2009 fick chansen att göra sin första internationella produktion Young Victoria.

C.R.A.Z.Y. är en visuellt påhittig och gripande coming of age-film med ett fantastiskt soundtrack om Zac, en homosexuell fransk-kanadensisk kille som växer upp i en stormig familj med fyra bröder.

Berättelsen spänner från Zacs födelsedag på julafton 1960 till skarven mellan 70- och 80-talet. Den handlar om hans konfliktfyllda uppväxt i en familj som präglas av traditionella och konservativa värderingar.

Den främsta konfliktytan finns mellan Zac och den dominanta pappan som inte vill se något annat en traditionellt manligt beteende från sina söner, något som får Zac att hamna i någon sorts krig med pappan och sig själv eftersom han samtidigt som han vill vara sig själv också vill passa in.

C.R.A.Z.Y. är en gripande men också i sina stunder väldigt rolig film. Jean-Marc Vallée kryddar berättelsen med en medryckande och lite drastisk humor.

Fotot är fantastiskt med kreativa och infallsrika bildlösningar och skådespelarna i den finfina rollbesättningen är samtliga mycket bra.

Med de större budgetar han senare i karriären fick i ryggen gjorde han ännu snyggare produktioner, inte minst tv-serien Sharp Objects, men i min värld är ändå C.R.A.Z.Y. den av hans skapelser jag håller närmast hjärtat.

Den har ett bultande hjärta och en livfullhet som han enligt min mening aldrig överträffade.

En sann visionär har gått ur tiden

Jag har sedan lång tid tillbaka ett extra gott öga till fransk-kanadensisk film. I dag kom det sorgliga beskedet att en av de främsta anledningarna till det, regissören Jean-Marc Vallée, avlidit.

Den blott 58-årige filmskaparen var mest känd för sina amerikanska produktioner som oscarsbelönade Dallas Buyers Club och tv-serierna Big little lies och Sharp objects.

Starka upplevelser allihop men allra starkast intryck på mig gjorde hans kanadensiska genombrottsfilm C.R.A.Z.Y från 2005. En film som är inte på långt när så omtalad och känd som den förtjänar.

Även hans film Café de Flore från 2011 förtjänar att lyftas fram mer än vad den gjort.

Tillsammans med Denis Villeneuve, även han på senare år mycket framgångsrik inom den amerikanska filmen med Arrival, Dune och Blade Runner 2049 på meritlistan, och Xavier Dolan utgjorde han en sorts visionär och mycket spännande fransk-kanadensisk filmskapartrojka som var med och förde filmkonsten framåt.

De andra två kommer säkerligen att fortsätta göra det men Jean-Marc Vallées filmröst kommer att vara saknad och jag kan denna dag inte låta bli att tänka på alla filmiska upplevelser som han säkert hade inom sig men som nu aldrig kommer att bli verklighet.

En tragedi i sig men allra mest är det såklart en tragedi på ett mänskligt plan och för hans nära och kära.

Vila i frid, Jean-Marc Vallée och tack för de upplevelser du hann ge oss!

Lita inte alltid på det första intrycket

En del filmer behöver lite tid på sig för att att upplevelsen av dem riktigt ska sjunka in och mogna.

Det rör sig om filmer som man ofta helt enkelt behöver se flera gånger för att de riktigt ska framstå som så bra som de verkligen är.

Den kanadensiske regissören Jean-Marc Vallées senaste film Café de Flore var en sådan film för mig.

Jag såg den för första gången vid förra årets filmfestival i Göteborg och blev inte särskilt imponerad. Och då var jag ändå rejält peppad över att få se den.

Inte minst för att just Jean-Marc Vallée tidigare gjort filmen C.R.A.Z.Y som var en av mina starkaste filmupplevelser under hela 00-talet. Eller så var det kanske just därför som Café de Flore initialt blev en besvikelse för mig, för att jag hade så stora förväntningar på den.

Hursomhelst släpptes Café de Flore på svensk dvd för några veckor sedan. Jag beslutade mig för att ge den en ny chans och voilà – den här gången tyckte jag mycket mer om den. Fortfarande inte i nivå med C.R.A.Z.Y förvisso, men en riktigt bra film.

Café de Flore är en långsamt berättad och suggestiv, men också aningen pretentiös, film som berättar två parallella historier på två olika tidsplan. Den ena i ett nutida Montreal och den andra tar sin början i Paris 1969.

Den nutida berättelsen handlar om Antoine, en mycket framgångrik discjockey på väg in i medelåldern. Han har efter en uppslitande separation lämnat sin fru och lever med sin nya kärlek, den flera år yngre Rose.

Antoines ex Carole har dock fortsatt mycket svårt att acceptera det hela och tror stenhårt på att hon och Antoine är tvillingsjälar förutbestämda att leva tillsammans. En uppfattning som Antoines föräldrar också tycks ha.

Det skapar en svår situation för Antoine som trots att han lever med en kvinna som har är djupt förälskad i samidigt framstår som djupt olycklig.

Den andra berättelsen kretsar kring den ensamstående mamman Jacqueline (spelad av en lysande Vanessa Paradis för övrigt) och hennes 7-åriga son Laurent.

Laurents far lämnade Jacqueline strax efter det att Laurent fötts och det visat sig att han har Downs syndrom. Jacqueline vägrar dock att lämna ifrån sig sin son utan vill till varje pris ta hand om honom själv.

Även här kommer en kärlek så stark att den nästan tangerar besatthet in i bilden och den drabbar Laurent när han träffar den jämnåriga Véronique, även hon med Downs syndrom, på skolan där han går. De två blir snabbt helt oskiljaktiga, dock inte till glädje för alla inblandade.

Jean-Marc Vallée korsklipper filmen igenom mellan de två berättelserna och börjar ganska snabbt också att visa på hur mycket de liknar varandra och på sätt och vis också hakar i varandra.

Det är en film som resonerar och filosoferar kring begrepp som kärlek och lycka, men också ödesbestämdhet och den fria viljan.

På så vis har den en hel del gemensamt med filmer som Krzysztof Kieslowskis Veronikas dubbelliv (Le double vie de Véronique) från 1991, det är förmodligen inte någon slump att Jean-Marc Vallée har gett Laurents kärlek just namnet Véronique, och stämningen i Café de Flore är emellanåt nästan lika melankolisk som den i Kieslowskis mästerverk.

Innan jag seglar iväg totalt och får det att låta som att vi skulle ha med någon ny Veronikas dubbelliv att göra här så är det säkrast att jag skruvar ner det snacket några snäpp.

Även om Jean-Marc Vallée gjort en tänkvärd och gripande film med ett fantastiskt vackert foto och ett suggestivt använt soundtrack så är filmen egentligen inte ens i närheten av bildpoesin och den hjärtskärande skönheten i Veronikas dubbelliv.

Men då jämför vi som sagt också med ett kraftfullt mästerverk och det är i ärlighetens namn inte särskilt rättvist.

Café de Flore är en utmanande film. Tempot i filmen är förvisso ganska lågt men korsklippningen mellan berättelserna är samtidigt en aning snårig. Den balanserar dessutom på något märkligt sätt mellan att vara övertydlig och subtil.

Något som kanske låter som en brist och något som skulle ge ett splittrat intryck, vilket det också gjorde första gången jag såg den. Men när jag nu såg den för andra gången föll liksom bitarna på plats och de motstridiga signalerna som filmen ger skapade istället  en intrikat och suggestiv väv.

En del kan säkert störa sig på de inslag av mysticism och new age som förekommer i filmen, men jag tycker att Jean-Marc Vallée håller det hela i schack och på en nivå som bara gör det spännande och suggestivt.