Playground – starkt och känsligt om barns utsatthet

Den socialrealistiska traditionen inom belgisk film är urstark, det vet vi sedan tidigare. Bröderna Dardenne är givetvis något av de okrönta kungarna och de internationellt mest kända, men under dem finns närmast en uppsjö av spännande namn.

Nu kan vi lägga ytterligare ett till denna lista: Laura Wandel. I helgen har den 38-åriga från Bryssel bördiga regissörens långfilmsdebut Playground (Un monde i original) från förra året svensk biopremiär.

Playground är en på många sätt anmärkningsvärd film, närmast sensationell som debutfilm betraktad. Belöningen har också redan kommit i form av kritikerberöm och ett flertal fina priser vid filmfestivaler världen över, bland annat i Cannes och Göteborg, och dessutom en nominering till en Oscar för bästa internationella film.

Den utspelas med skolgården som huvudsaklig skådeplats och i blickfånget står främst sjuåriga Nora som just börjat i förstaklass. En livsomvälvande upplevelse som naturligtvis i sig kan vara nog så skrämmande. Så är det för Nora. När hon dessutom blir hon vittne till hur hennes storebror Abel utsätts för mobbing läggs ytterligare en svår upplevelse till listan av jobbiga saker att behöva hantera.

Playground har en speltid som klockar in på blott strax under en timme och en kvart, men den känns längre. På ett bra sätt. För den känslomässiga laddning, totala autenticitet och vibrerande närvaro som Laura Wandel fyller sin film med gör att det känns som att vi fått följa med rollfigurerna under betydligt längre tid än så.

Den där autenticiteten kan till stor det tacka den fantastiska ensemblen, med fyndet Maya Vanderbeque i spetsen. Hon är inget mindre än självlysande fantastisk i rollen som Nora. En annan avgörande faktor är Laura Wandels tillvägagångssätt i sin personregi.

Inom ramen för handlingen lät hon nämligen skådespelarna till stor del improvisera fram såväl repliker som hur handlingen skulle fortskrida. Resultatet ger en tonträff som klingar osedvanligt äkta och trovärdig.

Ett annat genidrag från Wandel är att så tydligt välja barnets perspektiv i alla delar av filmen. Fotot, med för socialrealistisk belgisk film typiskt nervig, nära och registrerande handkamera, hålls hela tiden i barnets ögonhöjd vilket ytterligare spär på närvaron och identifikationen med de verkliga huvudpersonerna.

Playground är gripande och närmast gastkramande intensiv, men också med strålar av ljus. Laura Wandel beskriver den ibland brutala och grymma interaktionen barnen emellan på ett sätt som känns ända in i benmärgen, men hela tiden på ett nyanserat sätt.

Playground är ett mindre mästerstycke och högst förmodligen något av det starkaste man kommer att kunna se på svenska biografer i år.

Melankoli och en magnifik Poelvoorde

Efter en lång tid av lågintensiv verksamhet här på bloggen känner jag att det är dags för en nystart. För att ytterligare understryka att det är en nystart det handlar om så får från och med i dag BleuBlancRouge dessutom nytt utseende.

En fördel med att jag av olika anledningar inte på långa vägar kunnat hålla den publiceringstakt som jag önskat är att jag nu har massor av material att skriva om. Ur högen av filmer som jag sett, men ännu inte behandlat här på bloggen, hämtar jag den franska regissören Fabienne Godets Une place sur terre från 2012. Sedan förra veckan finns den utgiven på svensk dvd med titeln En plats på jorden.

Filmen utspelas huvudsakligen i Bryssel och handlar om Antoine. Han är en medelålders fotograf, tydligt märkt av livets hårda törnar, och hans enda egentliga vän är den 7-årige grannpojken Matéo. Av en slump råkar han en dag höra hur en ung kvinna i en lägenhet mitt emot hans egen spela ett stycke av Chopin på ett piano.

Han blir instinktivt fängslad av henne. I smyg börjar hon fotografera henne så ofta han kan. Hon verkar lika sorgsen och desillusionerad som han. En nyårsaftonskväll sker dock något som förändrar situationen och som sammantvinar deras öden.

Det här är en nedtonad, melankolisk och lite sorgsen historia, men grundklangen är trots det tämligen ljus och hela anrättningen strålar av mänsklig värme.

En plats på jorden är en variation på en typ av film som det trots allt redan finns en hel del av och själva manuset är i ärlighetens namn inte särdeles unikt. Men det finns inredienser i filmen som gör att den trots allt lyfter. Fabienne Godet berättar långsamt och inkännande med ett fint bildspråk och fotot är bitvis oerhört vackert.

Filmens enskilt största tillgång är dock den lite säregne belgiske skådespelaren Benoît Poelvoorde som verkligen briljerar i rollen som Antoine. Helt i sin ordning fick han förra året priset för bästa manliga huvudroll vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggegalan, för sin insats.

Jag är nyfiken giallo

Dags för ännu ett skräckfilmstips i höstmörkret. Den här gången handlar det dock om någonting helt annat än Among The Living (Aux yeux des vivants) som jag tipsade om senast.  The Strange Colour of Your Body’s Tears (L’étrange coleur de ton corps i original) från förra året är en film med en helt andra pretentioner. Precis som Among The Living har den nyligen släppts i svensk dvd-utgåva.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är regisserad av den franska duon Bruno Forzani och Hélène Cattet och det är deras andra långfilm. Den som har sett deras första film Amer  vet vad som väntar, det vill säga en stilsäker och gåtfullt suggestiv nedstigning i det mänskliga psykets mörkare vrår. Med The Strange Colour of Your Body’s Tears fortsätter de helt enkelt att vandra vidare längs den väg de beträdde i debutfilmen. Det är ännu en film djupt influerad av den italienska så kallade giallo-filmens storhetstid på 70- och 80-talen, de använder till och med musik från existerande filmer från den perioden i sina filmer. Men någon tom stilövning eller enkel hyllningsfilm är det heller inte.

Som någon sorts skräckfilmens motsvarigheter till Quentin Tarantino gör de något helt eget av de tydliga influenserna och lånen. Även om estetiken är lånad från giallofilmerna så är Forzanis och Cattets berättande av ett annat slag. The Strange Colour of Your Body’s Tears är förvisso nära på lika blodig och våldsam som de stilmässiga italienska förlagorna, men där giallofilmerna ofta var någon sorts raka deckargåtor drar den tidvis nästan åt konstfilmshållet med sitt komplicerade och lätt abstrakta berättande. När det gäller det psykologiska spelet och att effektivt använda arkitekturen i skapandet av spänning ligger den dessutom närmare Roman Polanskis filmer än något annat.

Arkitekturen har för övrigt en mycket viktig roll i filmen. Den utspelas i Bryssel där Bruno Forzani och Hélène Cattet sedan en tid tillbaka är bosatta. Skådeplatsen är en av stadens många art nouveau-fastigheter. Jag skulle till och med drista mig till att säga att själva byggnaden är så viktig för berättelsen att den närmast kan ses som en huvudrollsinnehavare.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är också på sätt och vis en deckargåta, men den är underordnad filmens huvudsakliga tema: ett undersökande av vad mänsklig identitet egentligen är. Som Bruno Forzani och Hélène Cattet själva sagt i en intervju: giallofilmerna ställde frågan ”vem gjorde det?”, vi ställer frågan ”vem är jag?”. Det intervjusvaret skvallrar om att detta högst förmodligen inte är något för alla smaker. Till och med skräckfilmsfantaster kan säkert bli frustrerade över det långsamma, icke linjära berättandet. Bruno Forzani och Hélène Cattet arbetar effektivt med att skapa stämningar och de har en uttalad ambition att göra filmer för så många sinnen som möjligt. Det finns en sensualism och känslighet i deras filmer som går utöver det vanliga inom genrefilm. Det handlar inte enbart om att skrämmas, även om det är nog så otäckt i bland.

Det här är en febrig mardröm till film. Den handlar om en lite mystisk affärsman som återvänder till Bryssel efter en affärsresa. När han kommer hem till sin lägenhet märker han att hans fru är spårlöst försvunnen. Små ledtrådar får dock honom att tro att hon är kvar i huset. Han följer spåren som leder in i husets labyrintartade innandömen och är snart fången i någon sorts gränsland mellan verklighet och fantasi. Bit för bit läggs pusslet på plats.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är en komplex och fängslande film som definitivt vinner på att ses fler gånger och något av ett storverk i det lilla formatet. Forzani/Cattet leker elegant med olika bildformat och berättartekniker och jag kan tänka mig att det är en ännu häftigare upplevelse att se den här filmen på stor duk.

Hjärtvärmande Victor och Josefine flerfaldigt prisbelönad

De nationella filmgalorna genomförs en efter en under denna filmgalornas högsäsong. I går kväll var det dags för det frankofona Belgiens gala Les Magrittes du Cinéma att delas ut i Bryssel. Magritte är ett tämligen nyinstiftat pris, årets gala var blott den fjärde, men nog är det redan ett eftertraktat pris i Belgien.

Kvällens vinnare blev fina Victor och Josefine (Ernest et Célestine i original) som bland annat tog hem du tunga priserna för bästa film och bästa regi. Benoît Poelvoorde vann sin första Magritte för bästa manliga huvudroll för Une place sur la terre och priset för bästa kvinnliga huvudroll gick till Pauline Etienne för La Religieuse.

Noterbart från galan var också att Blå är den varmaste färgen vann priset för bästa medproducerade utländska film.

Victor och Josefine har som jag har skrivit om tidigare chans på ett annat fint pris eftersom den är nominerad till en Oscar för bästa animerade långfilm.

Ett senkommet tv-tips inför kvällen

Det är verkligen i senaste laget, jag vet, men jag vill ändå slå ett slag för den belgiskfranska filmen Baronerna (Les Barons) från 2009 som visas på SVT2 i kväll men start 22.45. Inte för att det är någon totalt omistlig film för det är det inte, men den har onekligen något lite extra som gör att den trots allt sticker ut från mängden.

Detta något lilla extra fick dessutom belgarna att en masse bege sig till biograferna för att se filmen och det ledde till att den slog publikrekord på hemmaplan. I övriga världen har det dock varit tråkigt tyst om den. Här i Sverige har den visats på tv en gång tidigare och i kväll ges alltså chansen att se den igen.

Baronerna utspelas i ett nutida Bryssel. I centrum för berättelsen står tre unga män med nordafrikanskt ursprung. De är bästa vänner ända sedan barndomen och det kallar sig själv för baronerna. Deras livsfilosofi är enkel: de vill göra så lite som möjligt och helt bara sitta still och fundera och filosofera. De har nämligen en teori om att livet består av ett begränsat antal steg, alltså rent fysiska fotsteg, och de vill hushålla på sina för att därför få längre liv.

Fast det där med att de inte vill göra något alls är en sanning med modifikation. Filmens centralgestalt Hassan drömmer om att bli komiker, men vågar inte säga något om det till sin traditionalistiska pappa, och är dessutom hemligt kär i en av de bästa polarnas syster Malika som är firad nyhetsuppläsare på tv, något som han heller inte vågar prata högt om. Två saker som naturligtvis komplicerar vardagen för Hassan. Och så är det naturligtvis det där med livet självt. Det har ju en tendens att komplicera saker och ting och tvinga fram ändrade planer. Och det gör det även för baronerna.

Baronerna har massor av charm och en skön sådan där typisk independentstämpel över sig. Regissören Nabil Ben Yadir imponerar med ett härligt och infallsrikt bildspråk och filmen är full av snygga och coola bildlösningar med drag av såväl Quentin Tarantino och Guy Ritchie.

Kanske mer av den senare när jag tänker efter. Berättartempot är rappt och manuset bjuder på en hel del svart och milt ironisk komik. Samtidigt som det också finns ett stråk av allvar i det hela. Men i huvudsak är det en underhållningsfilm. Och underhållande är Baronerna. Den är absolut inte fläckfri, men tillräckligt bra för att lägga halvannan timme av ditt liv på.

Ett avigt småsyskon till Mannen från Le Havre

För andra veckan i rad kan vi njuta av franskspråkig film bland premiärerna på utvalda svenska biografer. Veckans premiär heter Den goda fen (La Fée i original) och är en synnerligen originell historia. Vilket säkert inte kommer som någon överraskning för den som har sett någon av trion Dominique Abel, Fiona Gordon och Bruno Romys två tidigare filmer L’Iceberg (2005) och Rumba (2008), ingen av dem tyvärr kommersiellt biovisad i Sverige.

Den goda fen fortsätter i samma stil. Skillnaden är att trions retrostil nu har gått och blivit ganska inne. Inte för att den egentligen på något vis liknar vare sig The Artist eller Hugo Cabret så tangerar den trots allt dessa två framgångsrika filmer genom att också bland in element av stumfilmsberättande. Skillnaden är den att Den goda fen inte stannar där. Rent Buster Keaton-aktiga och välkoreograferade slapstickscener blandas med 50-talsdoftande och lätt Pina Bausch-liknande dansnummer och en ton av samhällskritik som känns svidande aktuell. Den goda fen är kort sagt en film som spretar och om sticker ut i filmtablån.

Inte bara för att den också utspelas i ett luggslitet och retroaktigt Le Havre påminner Den goda fen om Aki Kaurismäkis underbara Mannen från Le Havre. Den goda fen är inte fullt lika stiliserad och framförallt inte lika stringent hållen som Kaurismäkis film och i ärlighetens namn inte alls lika bra.

Men som en pendang, eller kanske ännu hellre ett småsyskon, till Mannen från Le Havre fungerar den utmärkt. Dess naivistiska ton och anspråkslösa hållning är en frisk och fräsch fläkt och det är skönt att någon gång få se något som är genuint annorlunda och särskiljer sig totalt mot det företrädelsevis amerikanskproducerade skräpet i populärkulturens mittfåra som dominerar det svenska bioutbudet och som en stackars filmkritiker tvingas 😉 utstå.

Belgiskfödde Dominique Abel, australienfödda kanadensiskan Fiona Gordon och franskfödde Bruno Romy arbetar med Bryssel som bas och de tre inte bara regisserar sina filmer utan skriver också manus och spelar huvudrollerna. I Den goda fen spelar Dominique Abel nattportieren Dom. En natt dyker en kvinna vid namn Fiona, spelad av Fiona Gordon, upp på det slitna hotell där Dominique jobbar. Hon presenterar sig som en god fe och erbjuder Dom tre önskningar. Han kommer på två saker, men innan han hinner tänka ut en tredje är Fiona försvunnen från hotellet. Dom ger sig iväg för att försöka hitta henne för att få sin tredje önskning uppfylld. Frågan är bara om hon verkligen är en god fe eller om hon bara är en förvirrad kvinna.

Jag har redan namedroppat flera referenser men måste ändå klämma in en till självklar: Jacques Tati. Den goda fen är en uppsluppen och lekfull film, charmig och med ett stort bultande hjärta. Den hade kanske mått bra av att trimmas ner en aning i längd och den spretar kanske lite väl mycket ibland, men bristerna uppvägs definitivt av förtjänsterna. Vill du få dig en rejält annorlunda bioupplevelse såhär i påsktid då är Den goda fen filmen att välja.