Stiliserade grymheter i skenet från en skoningslös sol

Allhelgonahelgen och Halloween är ju skräckfilmens högtid och traditionen trogen här på BleuBlancRouge tänkte jag ge ett tips på en film från den frankofona världen att se. I år får det bli om en lite annorlunda skräckfilm. Faktum är att det går att diskutera om det överhuvudtaget är en skräckfilm eller kanske egentligen en thriller med skräckfilmsinslag. Eller kanske till och med en western?

Som sagt det är en lite annorlunda film det handlar om. Precis som man har all anledning att förvänta sig av en film av det äkta franskbelgiska filmmakarparet Hélène Cattet och Bruno Forzani. De har gjort sig ett tämligen aktat namn inom genrefilmen via starkt stiliserade och genreöverskridande filmer som Amer och The Strange colour of your bodys tears (L’étrange couleur des larmes de ton corps).

Den här gången ska det handla om deras senaste långfilm Let the corpses tan (Laissez bronzer les cadavres) från 2017, en film som återigen tar avstamp i parets gemensamma kärlek för den italienska giallofilmen och dess hjältar Dario Argento och Lucio Fulci.

Men den här gången är det en annan italiensk filmskapare som är den allra tydligaste influensen i form av Sergio Leone och hans spaghettiwesterns, kryddat med mer än en nypa av Sam Peckinpahs stiliserade våld. För våldsam är Let the corpses tan i allra högsta grad, det ska sägas med en gång.

Filmen är baserad på en en fransk kriminalroman med samma namn från 1971 skriven av en annan duo: Jean-Pierre Bastid och Jean-Patrick Manchette.

Den senare skulle kunna beskrivas som en sorts fransk motsvarighet till Sjöwall/Wahlöö. Hans romaner moderniserade och förändrade den franska kriminalromanen och han vävde ofta in samhällskritik från sitt perspektiv en bit ut på vänsterkanten.

Men det var sannerligen inga Beck-romaner han skrev. Här handlar det mer om hårdkokta , våldsamma och actionladdade noirhistorier.

Berättelsen om ett hänsynslöst rånargäng som attackerar en värdetransport på en rejäl mängd guldtackor och tar sin flykt till en mystisk, kvinnlig konstnär och hennes gäster i den ruinliknande och avlägset belägna byggnad där hon bor lånar en hel del från dåtidens westernfilmer.

Via en del oväntade och våldsamma händelser, bland annat dyker två poliser på jakt efter rånarna upp, splittras gänget upp och byggnaden sätta under någon sorts belägring.

Först under stekande sol och sedan nattens suggestiva mörker.

Cattet och Forzani vrider i sin filmbearbetning det hela ytterligare några varv och tillför ockulta och psykedeliska inslag bildsatt i knivskarpa technicolorskalor och avancerade bildlösningar.

Det är fascinerande, fängslande och lätt hypnotiskt att se.

Romanen gavs alltså ut 1971 och Cattet och Forzani har satsat på att ge filmen en för den tiden typisk känsla, bland att genom att återanvända filmmusik från den tiden, bland annat av mästaren Ennio Morricone. Ett grepp som fungerar utmärkt.

Let the corpses tan är helt enkelt något annorlunda och extra. Våga ta chansen och se om den är något för dig!

Jag är nyfiken giallo

Dags för ännu ett skräckfilmstips i höstmörkret. Den här gången handlar det dock om någonting helt annat än Among The Living (Aux yeux des vivants) som jag tipsade om senast.  The Strange Colour of Your Body’s Tears (L’étrange coleur de ton corps i original) från förra året är en film med en helt andra pretentioner. Precis som Among The Living har den nyligen släppts i svensk dvd-utgåva.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är regisserad av den franska duon Bruno Forzani och Hélène Cattet och det är deras andra långfilm. Den som har sett deras första film Amer  vet vad som väntar, det vill säga en stilsäker och gåtfullt suggestiv nedstigning i det mänskliga psykets mörkare vrår. Med The Strange Colour of Your Body’s Tears fortsätter de helt enkelt att vandra vidare längs den väg de beträdde i debutfilmen. Det är ännu en film djupt influerad av den italienska så kallade giallo-filmens storhetstid på 70- och 80-talen, de använder till och med musik från existerande filmer från den perioden i sina filmer. Men någon tom stilövning eller enkel hyllningsfilm är det heller inte.

Som någon sorts skräckfilmens motsvarigheter till Quentin Tarantino gör de något helt eget av de tydliga influenserna och lånen. Även om estetiken är lånad från giallofilmerna så är Forzanis och Cattets berättande av ett annat slag. The Strange Colour of Your Body’s Tears är förvisso nära på lika blodig och våldsam som de stilmässiga italienska förlagorna, men där giallofilmerna ofta var någon sorts raka deckargåtor drar den tidvis nästan åt konstfilmshållet med sitt komplicerade och lätt abstrakta berättande. När det gäller det psykologiska spelet och att effektivt använda arkitekturen i skapandet av spänning ligger den dessutom närmare Roman Polanskis filmer än något annat.

Arkitekturen har för övrigt en mycket viktig roll i filmen. Den utspelas i Bryssel där Bruno Forzani och Hélène Cattet sedan en tid tillbaka är bosatta. Skådeplatsen är en av stadens många art nouveau-fastigheter. Jag skulle till och med drista mig till att säga att själva byggnaden är så viktig för berättelsen att den närmast kan ses som en huvudrollsinnehavare.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är också på sätt och vis en deckargåta, men den är underordnad filmens huvudsakliga tema: ett undersökande av vad mänsklig identitet egentligen är. Som Bruno Forzani och Hélène Cattet själva sagt i en intervju: giallofilmerna ställde frågan ”vem gjorde det?”, vi ställer frågan ”vem är jag?”. Det intervjusvaret skvallrar om att detta högst förmodligen inte är något för alla smaker. Till och med skräckfilmsfantaster kan säkert bli frustrerade över det långsamma, icke linjära berättandet. Bruno Forzani och Hélène Cattet arbetar effektivt med att skapa stämningar och de har en uttalad ambition att göra filmer för så många sinnen som möjligt. Det finns en sensualism och känslighet i deras filmer som går utöver det vanliga inom genrefilm. Det handlar inte enbart om att skrämmas, även om det är nog så otäckt i bland.

Det här är en febrig mardröm till film. Den handlar om en lite mystisk affärsman som återvänder till Bryssel efter en affärsresa. När han kommer hem till sin lägenhet märker han att hans fru är spårlöst försvunnen. Små ledtrådar får dock honom att tro att hon är kvar i huset. Han följer spåren som leder in i husets labyrintartade innandömen och är snart fången i någon sorts gränsland mellan verklighet och fantasi. Bit för bit läggs pusslet på plats.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är en komplex och fängslande film som definitivt vinner på att ses fler gånger och något av ett storverk i det lilla formatet. Forzani/Cattet leker elegant med olika bildformat och berättartekniker och jag kan tänka mig att det är en ännu häftigare upplevelse att se den här filmen på stor duk.

Amer – en belgiskfransk stilövning helt utan bitter eftersmak

Några ord om en riktigt liten godbit för oss skräckfilmsentusiaster. I förra veckan släpptes äntligen den otroligt stilsäkra och fantastiskt snygga belgiskfranska giallohyllningen Amer (vilket betyder bitter på franska för den som till äventyrs inte vet det och undrar över rubriken på detta inlägg), som faktiskt fick sin urpremiär på Fantastisk filmfestival i Lund, från 2009 på svensk DVD.

Det begåvade regissörsparet Hélène Cattet och Bruno Forzani har uträttat mindre storverk trots en synnerligen begränsad budget. Det man saknade när det gäller finansiell uppbackning uppväger duon med en förbehållslös kärlek till och stor kunskap om klassisk italiensk genrefilm. Amer är framförallt en hyllning till mästare som Dario Argento och Mario Bava, men att enbart kalla den för en ren homage till några av dessa två regissörers verk vore inte enbart att göra det väl enkelt för sig utan också rent felaktigt.

Cattet och Forzani har högre ambitioner än så och Amer är ingen renodlad giallo-film. Utifrån alla lån från och referenser till klassiker inom genren som Suspiria och Deep Red skapar de något eget och personligt.

När det gäller stämningsläge, bildlösningar och inte minst musiken (som är komponerad av giganter som exempelvis Ennio Morricone och Stelvio Cipriani och lånad från klassiska giallofilmer) fullkomligt osar giallo, men det finns saker som skiljer också. Amer är inte särskilt våldsam eller blodig (förutom en speciell sekvens mot slutet av filmen) och är heller inte överspekulativ när det gäller nakenhet.

Den satsar i stället på stämningar och sensualism – och lyckas med det. Det är en i långa stunder helt ordlös film som främst tack vare ett expressivt bildspråk ändå säger massor. Skådespelet håller nöjaktig nivå och Charlotte Eugène Guibbaud, som spelar den tonåriga versionen av filmens huvudperson Ana, har en Beatrice Dalle-aktig kvalitet över sitt erotiskt laddade utspel som förför och fängslar.

Men filmens verkliga stjärna och drivande kraft är Cattet och Forzanis formspråk. Fotot, färg- och ljussättningen och klippningen är utsökt filmen igenom. Att manuset dessutom bjuder på en fin twist när upplösningen närmar sig är en annan sak att sätta upp på pluskontot.

Amer är en gåtfull film. Den beskriver tre olika viktiga händelser i olika tidsåldrar under huvudpersonen Anas liv och rör sig mellan dröm och verklighet, hotfullhet och sensualism. Den inleds med en Suspiria–doftande episod där en Ana som barn smyger runt i hemliga rum i ett spöklikt hus, den andra episoden beskriver någon sort sexuellt uppvaknande för en tonårig Ana, medan avslutningssekvensen utspelas i och kring samma hus som i öppningsepisoden, där en vuxen Ana nu jagas av en mystisk man.

Amer är naturligtvis inte någon film för alla, men om du som jag är uppväxt med skräckfilm och fortfarande har ett gott öga till genrefilm – då får du absolut inte missa denna pärla. Hoppas att Hélène Cattet och Bruno Forzani får chans att göra många fler filmer framöver. Talang har de i överflöd.