RSS Flöde

Etikettarkiv: Bröderna Dardenne

Pissa i motvind – två starka filmer i en

2022 års kulturella höjdpunkter har redan så smått summerats då såhär verkligen i elfte timmen en kandidat till epitetet årets starkaste filmupplevelse anmäler sig.

Jag pratar om den franska filmen Pissa i motvind (Les pires i original) som fick svensk biopremiär på juldagen.

Filmen som vann första pris i undersektionen Un certain regard (dit särskilt nyskapande och djärva filmer väljs ut) vid årets filmfestival i Cannes är regisserad av Lise Akoka och Romane Gueret och följer i den starka tradition av socialrealism med på gränsen till dokumentär känsla som den frankofona filmen har.

Men det är faktiskt inte de belgiska bröderna Dardenne som det är lätt att först komma att tänka på när frankofon socialrealism kommer på tal som Akoka och Gueret nämner som främsta inspirationskälla utan brittiska Andrea Arnold.

Och visst går det att se hennes avtryck i Pissa i motvind. Kanske framförallt i regin av de unga och orutinerade skådespelarna i de ledande rollerna. De är samtliga fantastiskt duktiga.

Pissa i motvind handlar om en filminspelning och inleds med en serie provspelningar. En belgisk regissör ska göra en film i Picasso, en sliten förort till nordfranska Boulogne-sur-Mer, och han vill använda några av områdets ungdomar i de ledande rollerna.

Många förhoppningsfulla söker rollerna som till slut ges till fyra ungdomar som av invånarna ses som områdets värstingar, originaltitelns les pires. Ett beslut som rör upp känslor bland invånarna som ser filmen som en möjlighet att förbättra områdets rykte.

Nyfikenheten över filminspelningen är dock stor och det visar sig snabbt att regissören är beredd att gå långt för att förverkliga sin vision av ett drama om sin egen uppväxt.

Pissa i motvind är på sätt och vis två filmer i en. Dels en om filmskapandet i sig, dels en om trasiga ungdomar i en nedgången förort. Bägge delar inkännande skildrade med värme och intresse för för samtliga rollfigurer. Men som också ställer skarpa och relevanta frågor, inte minst kring skapandeprocess och fördomar. Var går gränsen mellan engagemang och exploatering?

Lise Akoka och Romane Gueret imponerar stort med sin regi och håller den varsamt men bestämt sin film långt från genrens klichéer och fallgropar. Manuset är välskrivet och Pissa i motvind innehåller såväl humor och värme som genuint gripande och starka scener.

Tonträffen känns äkta och fullständigt trovärdig från start till mål, mycket tack vare de fantastiska ungdomarna i de ledande rollerna. Det är mycket möjligt att vi här fått se några kommande stjärnor tändas.

Bröderna Dardenne slår till igen

Det skulle möjligtvis vara britterna Mike Leigh och Ken Loach som också skulle kunna göra anspråk på titeln men frågan är om ändå inte de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne är och förblir de okrönta kungarna av modern socialrealism på film. Deras nya film Unge Ahmed (Le jeune Ahmed i original) som har svensk biopremiär i dag och som plockade hem regipriset vid årets filmfestival i Cannes bara understryker detta.

Unge Ahmed är en stark film om en av samtidens mest brännande frågor, radikaliseringen av unga i religionens namn. Titelpersonen är en belgisk tonåring med arabiska rötter. I sin jakt på tillhörighet och sammanhang i tillvaron sätter han all sin tilltro till en lokal imam med radikala tolkningar. Präglad av imamens ord planerar Ahmed att döda sin skolfröken.

Sin vana trogen tar sig bröderna Dardenne an sitt ämne med realism, humanism och utan pekpinnar eller andra sätt att försöka styra hur vi som åskådare ska känna. Bildspråket är lika avskalat och nervigt nära som vanligt och brödernas personregi får skådespelarna att uträtta stordåd med mycket små medel. Unge Ahmed är en återhållen, men under ytan mycket intensiv film som håller åskådaren i ett fast grepp under hela sin blott 80 minuter långa speltid – och via sitt öppna slut även efter att eftertexterna slutat rulla.

Livspusslet à la Dardenne light

Postat den

Det är hög tid för den här bloggen att återigen bli vad den en gång var och alltid var tänkt att bli: en guide till populär- och finkultur från den frankofona världen. Dags att ta sikte på och förhoppningsvis närma mig det självpåtagna målet att skriva om de filmer från den sfären som tar sig hit till Sverige.

Denna omstart för BleuBlancRouge sker med den prisbelönta belgiska filmen När livet vänder (Nos batailles i original) som gick upp på svenska biografer i går den 3 maj. Den visades inom tävlan i en av undersektionerna vid förra årets filmfestival i Cannes och tog tidigare i år flera tunga priser (däribland bästa film och bästa regi) vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen.

När livet vänder är en film som är lätt att tycka om eftersom den genomsyras av en stor värme gentemot alla människor som skildras i den. I centrum av handlingen står lagerarbetaren Olivier (fenomenalt spelad av en en nedtonad Romain Duris). Hans arbetsdagar blir allt som oftast långa och slitsamma eftersom han är såväl förman som fackligt engagerad och övertidstimmarna blir många.

På hemmaplan kämpar hans fru Laura med att hålla ordning på vardagssysslorna och deras två barn, 6 och 9 år gamla. Tills det att hon utan ett ord försvinner. Hon lämnar ingen förklaring och heller inga spår efter sig. Vilket såklart vänder upp och ner på såväl Oliviers som barnens liv. Samtidigt som de naturligtvis är oroliga och funderar på vad som hänt Laura och om och när hon kommer att komma tillbaka så måste de såklart också hitta ett sätt för det vardagliga att fungera.

När livet vänder är den belgiske regissören Guillaume Senez andra långfilm och den ekar av influenser från landsmännen bröderna Dardenne, de regerande världsmästarna av socialrealistiska skildringar. Riktigt så hårtslående som Dardennebrödernas filmer är den inte, Senez målar med mer ljusare nyanser från sin palett, men den berör verkligen ändå. Inte minst tack vare en fantastiskt fin tonträff i såväl regi som skådespel.

Hela ensemblen glänser men jag vill ända slå ett extra slag för oerhört duktiga stjärnskottet Laetitia Dosch som spelar Oliviers syster Betty och som har alla möjligheter att bli en av sin generations allra främsta skådespelare.

Guillaume Senez berättar med små uttrycksmedel, litar på sina skådespelare och sin publik. Här finns inga pekpinnar hur vi ska känna eller tolka det som skildras. Han berättar sin historia utan och fördöma någon (även om det ligger en del samhällskritik mellan raderna) eller för den delen ge några egentliga förklaringar. När livet vänder är helt enkelt en skildring av livet som det kan se ut under dessa specifika förhållanden. En riktigt bra skildring dessutom!

Mästerlig socialrealism på tv, absurdistisk romantisk komedi på bio

le gamin au velo

 

Sakta med säkert känner jag att orken och inspirationen att sätta fart på bloggandet börjar fyllas på. Förhoppningsvis ska den tid av bara sporadisk aktivitet som varit förhärskande här på bloggen den senaste månaden snart vara till ända. Jag har under denna tid samlat på mig en hel del att skriva om och dessa saker tänkte jag ta och börja pytsa ut inom kort.

Här och nu blir det dock tips om två filmer som jag har skrivit om tidigare. De är bägge högaktuella i dag. En visas på tv och en har Sverigepremiär på bio. Biofilmen är Albert Dupontels burleska komedi Kärlek och brott (9 mois ferme i original). Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Mitt huvudsakliga tips för dagen är dock att för allt i världen inte missa de belgiska bröderna Dardennes mästerliga Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo). Den visas på SVT2 i kväll. Starttiden är 21:45. Här är den text som jag skrev om filmen i samband med den svenska biopremiären.

À très bientôt, j’espère!

 

Stark som bara Dardenne

två dagar en natt

Det är bara att konstatera att de har gjort det igen, kungarna av europeisk socialrealism. Två dagar, en natt (Deux jours, une nuit i original) är ännu en stark film av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne. Sedan förra helgen går den att se på svenska biografer.

Två dagar, en natt hade premiär vid årets Cannesfestival och även om det inte blev någon guldpalm för bröderna denna gång (de har redan två) togs den emot med övervägande positiva ordalag.

Brödernas förra film Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo) från 2012 var en för dem ovanligt ljus film. Den nya filmen saknar inte heller den glimtar av ljus i berättelsen men är i högre grad en typisk Dardenne-rulle.

Två dagar, en natt utspelas i ett nutida Belgien, hårt drabbat av den ekonomiska krisen. Berättelsen är enkel. Huvudpersonen Sandra (spelad av en absolut lysande Marion Cotillard) har just tagit sig tillbaka från en lång sjukskrivning på grund av depression. Precis när hon står i begrepp att återgå till sitt jobb får hon veta att hon blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren har gett hennes medarbetare ett val att rösta om: en person, Sandra, måste sägas upp annars blir det ingen bonus på 1000 euro. Majoriteten röstar för bonusen.

Sandra och hennes bästa väninna på jobbet lyckas övertala chefen att omröstningen ska göras om. Nu har Sandra helgen på sig att övertyga kollegorna om att  de när de kommer tillbaka till jobbet på måndagen ska rösta för att de ska avstå bonusen och hon få vara kvar. Hon blir skjutsad runt av sin make Manu för att söka upp arbetskamraterna och prata med dem en och en.

Två dagar, en natt är klassisk Dardenne. Handhållet och nervigt foto i naturlig färgskala, ingen pålagd musik och absolut gehör när det gäller dialogen. Med sedvanligt små medel och inga som helst yviga gester mejslar de fram ett starkt och gripande stycke film som känns.

Rapport från himmelriket

Dags för en första rapport från filmfestivalen i Göteborg. Efter att för egen del i fredags ha mjukstartat festivalen med bara två filmer såg dag 2 mer ut som mina dagar på festivalen brukar se ut. Fyra filmer blev det, varav tre frankofona. Eller ja, två frankofona. Den tredje, The Artist, är ju även om det är en fransk film faktiskt i den lilla mån det pratas i filmen på engelska.

Jag skrev ju i mitt inlägg på väg till festivalens första dag att The Artist var den film jag såg fram emot mest att få se och när jag nu fick göra det i går blev jag sannerligen inte besviken. Att den den under veckan som gått befunnit sig i ett veritabelt regn av nomineringar till fina filmpriser (nomineringarna inför såväl amerikanska Oscar– och franska Césargalan tillkännagavs som bekant i tisdags respektive fredags) och den förtjänar varendaste en av nomineringarna.

Vilken underbar, charmig och häftig upplevelse det var. Det är en film som det är komplett omöjligt att värna sig mot och att inte tycka om. Åtminstone inte om man är cineast. Skådespelarna, den stilsäkra regin, musiken, fotot och den hjärtknipande berättelsen…uppräkningen kan göras lång. Jag kommer att skriva mer om den och utveckla mitt resonemang i samband med att den har svensk biopremiär i början av mars. Men så mycket kan jag redan nu säga att det här är en film som du inte får missa!

En film av ett helt annat slag (att hoppa mellan olika genrer och uttryckssätt är lite av knepet för att klara av att hålla isär alla intryck när man ser så många filmer under en och samma dag) är den belgiska filmen Les Géants. Att det skulle visa sig vara en annorlunda och lite udda film kom sannerligen inte som en överraskning.

Det är nämligen den synnerligen egensinnige belgiske regissören och skådespelaren Bouli Lanners tredje långfilm. Mitt första möte med hans regissörskap kom häromåret så jag vid ett besök i Bryssel på vinst och förlust köpte han förra film Eldorado på dvd.

Jag hade aldrig hört talas om filmen, men tyckte att verkade intressant. Och det var den. Eldorado är den märkliga berättelsen om en man som när han finner en inbrottstjuv i sitt hem bestämmer sig för att istället för att anmäla honom eller ta honom till polisen ge honom skjuts hem till sina föräldrar som bor i en stad en bra bit därifrån. Det blir en märklig färd genom ett sällan skildrat Belgien där de två egensinniga huvudpersonerna hamnar i den ena konstiga  situationen efter den andra och träffar på ett antal andra egensinniga personer.

Les Géants har samma känsla av egensinnighet över sig. I presentationstexten i filmfestivalens katalog dras paralleller mellan den och den mästerliga svenska filmen Flickan (Un été suédois för dig som vill ha tag på den i Frankrike) och det är en bra jämförelse. Det finns absolut flera gemensamma beröringspunkter och stämningen i de båda filmerna påminner definitivt om varandra.

Skillnaden är att Les Géants, antar jag i alla fall, utspelar sig i nutid och att det här är tre pojkar som för sommaren har övergivits av sina föräldrar. Handlingen i filmen är enkel. Vi får följa med när de tre killarna drar runt och för att ha något att göra hittar på otyg. Precis som i Eldorado utspelar sig handlingen rent geografiskt i ett område av Belgien och miljöer som sällan hamnar i blickfånget.

Bouli Lanners utnyttjar de överraskande lummiga och gröna miljöerna perfekt. Les Géants är mycket fint fotograferad, bitvis rör det sig om rena bildpoesin. Vilket såklart kontrasterar totalt med den socialt engagerade och nog så allvarsamma undertonen i det som berättas. För det är klart att det i grund och botten är en tragisk berättelse om hur barn- och ungdomlig oskyldighet krockar med på tok för hastigt påtvingad vuxenhet. Men trots att det kanske låter så på min beskrivning så är det ingen mörk film.

Visst finns det en hel del samhällskritik här men Bouli Lanners använder sig av en nedtonad och subtil humor och det hela andas trots allt humanism mer än något annat. Rob Reiners finstämda Stephen King-filmatisering Stand By Me är en annan referens som flera gånger dyker upp i mitt huvud under den 84 minuter långa filmen. Det återstår att se om Les Géants får svensk distribution. Tyvärr så ser det just nu inte ut så men får du chansen att se den så tycker jag absolut att du ska göra det.

En regissör som uppenbarligen har tagit intryck av de belgiska bröderna Dardennes bistra socialrealism är Cédric Kahn. Hans senaste film Une vie meilleure (som hade fransk biopremiär så sent som för bara tre veckor sedan) finns med i årets festivalutbud i Göteborg och det var den tredje av de frankofona filmerna jag såg i går. Une vie meilleure berättar precis den typ av dystra historia som Dardennebröderna sysslade med innan de i och med det nu aktuella mästerverket Pojken med cykeln valde att blanda in ljusare, för att inte säga rena sagoelement, i det hela.

Det här är en mörk berättelse om Yann, en arbetslös man som på jakt efter ett jobb som kock i Paris av en slump stöter på den libanesiska kvinnan Nadia. Hon fångas av hans framåtanda och gåpåighet och de blir snabbt ett par. Han skräms inte heller av att hon har en nioårig son, Slimane. Vid en utflykt på landet ser de ett hus som är till salu och de börjar drömma om att köpa det och att rusta upp det till en alldeles egen restaurang.

Planerna tar snabbt form, men för att kunna förverkliga drömmen krävs naturligtvis pengar. Något de inte har. Yann är dock övertygad om att allt kommer att lösa sig om de bara kommer igång och tar det ödesdigra beslutet att ta en serie högrisklån för att kunna betala handpenningen. När det visar sig att deras grundkalkyl inte håller och att restaureringsarbetet inte räcker för att få öppna restaurangen startar de riktiga problemen. De sitter fast i en hastigt eskalerande skuldfälla och situationen tär på förhållandet. Nadia beslutar att söka lyckan i Kanada i stället och lämnar Slimane hos Yann. Yann å sin sida försöker få hjälp av några mindre nogräknade personer.

Det går inte att ta miste på Cédric Kahns engagemang i sin berättelse om mänsklig misär i den västerländska marknadsekonomins djupa kris. Det hela drivs fram av en sorts stilla raseri. Men kanske är det där engagemanget lite för stort. Jag kan tycka att han emellanåt tappar lite fokus inte bara när det gäller själva historien som berättas utan kanske snarast när det gäller karaktärsdjupet och psykologin.

De olika karaktärernas agerande känns i vissa skeenden helt enkelt inte helt trovärdigt. Annars är själva agerandet överlag finfint. Guillaume Canet (just nu aktuell på de svenska biograferna i egenskap av regissör av Små vita lögner) visar på spännvidd i sitt agerande och är utmärkt i rollen som Yann. Leïla Bekhti som spelar Nadia är också riktigt bra och Slimane Khettabi är ett fynd som Slimane.

Une vie meilleure är absolut ingen dålig film, men i konkurrens med några andra aktuella socialrealistiska dramer som Mannen från Le Havre, Pojken med cykeln och Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro (som får svensk biopremiär i Mars) står den sig ganska slätt. Men den är ytterligare ett bevis på att det frankofona socialrealistiska dramat står sig starkt som genre just nu.

På grund av andra arbetsuppgifter som pockar på uppmärksamhet får jag nu två dagars uppehåll från filmfestivalen i Göteborg. Jag får helt enkelt försöka mota abstinensen så gott det går. Men på tisdag är jag på plats igen, med sikte på nya frankofona upplevelser. Mer om det senare, kanske redan på tisdag kväll.