RSS Flöde

Etikettarkiv: boktips

Finstämd fransk feelgood

Årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg inleds i dag och traditionsenligt uppmärksammar jag det här på bloggen med att tipsa om en bok: i år Drömlistan (La chambre des merveilles i original) av Julien Sandrel. Hemma i Frankrike gavs den ut förra året medan den svenska översättningen funnits ute sedan i somras.

I fallet Drömlistan pratar vi om välskriven melankolisk fransk feelgood, alldeles utmärkt som sällskap i läsfåtöljen så här när hösten på allvar börjar göra sig påmind. Den handlar om den ensamstående Parismamman Thelma vars liv bryskt välts över ända en till synes helt vanlig morgon. Hennes tolvårige son Louis råkar ut för en trafikolycka och hamnar i koma.

En dag hittar hon en anteckningsbok på hans rum. Den visar sig innehålla en lista över saker han drömmer om att göra. Thelma beslutar sig för att genomföra sakerna på listan i hans ställe, i fall han aldrig skulle vakna upp igen. Det handlar om saker som för henne en bra bit utanför sin komfortzon men samtidigt in i sig själv.

Drömlistan är ytterst en berättelse om det starka bandet mellan en mor och en son, en övervägande insiktsfullt författad sådan därtill. Det finns förvisso ett visst mått av banal melodram insprängt i den lite drygt 200 sidor tjocka boken, men jag tycker att den romandebuterade författaren Julien Sandrel överlag håller detta i schack. Och Drömlistan bjuder också i sina bästa stunder på psykologiskt djup.

Han skriver medryckande och med en rytm och driv som passar den känslostarka berättelsen finemang. Han har en puls i sitt sätt att skriva som jag tycker mycket om och rollfigurerna är lätta att ta till sitt hjärta.

Alex botar deckartröttheten

Kanske känner du igen dig i begreppet deckartrötthet? Jag har i alla fall en tid haft svårt att närma mig deckare, en genre där det går tretton böcker på dussinet och där i ärlighetens namn väldigt mycket påminner starkt om varann. Kort sagt, det är svårt att bli överraskad av en deckare, hur snillrikt än själva gåtan kan vara formulerad. Det är desto lättare att känna igen greppen och formateringen.

Jag ska inte påstå att Alex av Pierre Lemaitre vänder upp och ner på alla konventioner och revolutionerar deckargenren, men den botade i alla fall min deckartrötthet. Och det är tvivelsutan en originell och underhållande historia som överraskar flera gånger om. Så Alex får bli mitt traditionella inför Bokmässan tips. Årets upplaga av mässan slår ju upp sina portar i morgon.

Titelpersonen blir i inledningen av boken kidnappad, bortförd i en skåpbil och upphängd naken i en trälåda i en lagerlokal. Den egensinnige kommissarien Camille Verhoeven får utreda fallet och har mycket knapphändiga uppgifter att gå på. Och i takt med varje steg framåt i utredningen blir gåtan Alex bara mer fängslande, för detta är en berättelse som tar den ena oväntade vändningen efter den andra.

Pierre Lemaitre skriver effektivt och kryddar den bitvis brutala intrigen med mörk humor. Han är kanske inte den största av stilister, men det finns ett driv framåt i berättandet som är svårt att stå emot. Och att han har en bakgrund som manusförfattare för film och tv skiner igenom. Alex är fylld av blodisande och kraftfulla bilder som stannar kvar långt efter att det sista bladet är vänt. Jag läste den i en solstol i somras, men den här boken passar lika bra att krypa upp i soffan och kura ihop sig tillsammans med.

Melankolisk fransk feelgood för höstmyset

det-vi-inte-visste-var-lycka

Hur gick det här till? Det känns absolut inte som att det har gått ett helt år sedan sist men i dag är det faktiskt återigen dags för Bok- och biblioteksmässan i Göteborg att slå upp sina portar. I och för sig har jag inget emot det. Den som följt den här bloggen vet att jag räknar Bokmässan som en av årets höjdpunkter och att årets mässa blir min sextonde i rad.

Traditionsenligt tänkte jag bjuda på ett frankofilt boktips lagom till bokmässan. I år får det bli Det vi inte visste var lycka (Juste avant le bonheur i original) av Agnès Ledig. Hemma i Frankrike kom den ut 2013 och den svenska översättningen släpptes förra året.

Det är en av de där böckerna som har legat och väntat i den lite dåligt samvete-framkallande att läsa-högen, men som jag till slut tog mig an att läsa. Och även om det inte är någon omistlig och helgjuten bok så ångrade jag inte att jag gjorde det. För trots att den är rätt ojämn i sitt blandande av fint formulerade klokskaper och rena plattityder så var Det vi inte visste var lycka en läsupplevelse som passade utmärkt för mig där jag just nu är i mitt liv.

Det vi inte visste var lycka är som rubriken på detta inlägg avslöjar en melankolisk fransk feelgood-roman som definitivt siktar in sig på Anna Gavaldas målgrupp. Och bara för att få det ur världen direkt så befinner sig Agnès Ledig i mina ögon en bra bit ifrån Anna Gavaldas nivå. Men med det sagt så har även hon definitivt sina förtjänster som författare.

Till exempel så tycker jag att Det vi inte visste var lycka inleds bra. Till och med riktigt bra. I centrum för handlingen står den 20-åriga ensamstående mamman Julie som jobbar som kassörska i en livsmedelsbutik. Hon gillar inte sitt jobb och avskyr sin närmaste chef. Överhuvudtaget är det inte mycket med hennes liv som hon gillar. Slumpen gör dock att den vänlige medelålders mannen Paul hamnar i just hennes kassa och deras möte är början på en ny fas i bägge deras liv.

Paul, som även han är i behov av förändringar i sitt liv, fängslas av den sorgsna unga kvinnan, följer en impuls och bjuder veckan efter ut Julie på lunch. Det är början på en något ovanlig vänskap. Paul bjuder med Julie och hennes lilla son Lulu och följa med honom och hans son Jérôme (som också han är lite vilsen i livet efter några rejäla törnar på senare tid) på en semestervistelse till ett sommarhus i Bretagne. Efter viss tvekan tackar hon ja och det är startpunkten på något som ska förändra alla inblandades liv – på gott och ont.

Det vi inte visste var lycka är en berättelse om vänskap, glädje och sorg. Om att det även då det känns som att livet bara bjuder på motgångar går att finna saker att glädjas åt och som får en att växa. Agnès Ledig har ett tämligen rakt och effektivt sätt att skriva och väver i sina bästa stunder in känslighet och bra tonträff i berättelsen.

 Som jag har varit inne på tidigare så tycker jag dock att det hela svajar en del. För varje finstämd och tänkvärd formulering tycks en banal och snusförnuftig ligga på lut. Dessutom känner jag att hon lite slarvar bort den potential som finns i berättelsen och persongalleriet – inte minst mot slutet av boken.

Men dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Det vi inte visste var lycka är en läsvärd bok. Underhållande för stunden är den definitivt och det passade som sagt utmärkt och räckte gott för mig just nu. Och om du gillar Anna Gavaldas böcker så kommer du säker att ha behållning även av Agnès Ledigs sätt att skriva.

Vare sig du väljer att läsa Det vi inte visste var lycka eller inte så tillönskar jag dig så här på höstdagjämningen och bokmässans första dag en mycket trevlig läshöst. På återhörande snart, hoppas jag!

Anledning att ropa je t’aime till hösten

mademoiselleoiseaukommertillbaka

Jag tror knappast att jag är ensam om att se hösten som läsårstiden framför andra. Jag har ingen statstik att backa upp det med, och hur skulle det ens kunna vara möjligt med tanke på att det rör något så subjektivt som tycke och smak, men jag har en bestämd känsla av att det är just på hösten som de flesta av årets bästa böcker kommer ut.

En starkt bidragande anledning till att jag förknippar hösten så starkt med läsning är att det är just på hösten som Bokmässan i Göteborg genomförs. Årets mässa slår upp sina portar just i dag och jag är som vanligt oerhört laddad för ett besök. Årets upplaga blir min femtonde i rad. Traditionsenligt så bjuder BleuBlancRouge för uppmärksamma att Bokmässan drar i gång på ett färskt boktips.

I år vill jag slå ett slag för den alldeles nyutkomna boken Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka av Andrea de La Barre de Nateuil och Lovisa Burfitt. Det är uppföjaren till succén Boken om Mademoiselle Oiseau från i fjol. Jag ser inga som helst anledningar till att inte också uppföljaren ska bli en stor framgång. Receptet är exakt det samma. En klurig och medryckande fantasieggande text av Andrea de La Barre de Nateuil och fantastiska illustrationer av Lovisa Burfitt.

Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka tar sin början några månader efter händelserna i den första boken. Hösten har kommit till Paris. Till glädje för handlingens huvudpersoner (det här inläggets rubrik om att ropa je t’aime är hämtat från berättelsen). Flickan Isabella har fått en ny vän, men Mademoiselle Oiseau är bortrest till Venedig. Det senare betyder dock inte att Mademoiselle Oiseau låter märka av sin närvaro i Isabelles liv. Ganska snabbt börjar det hända märkliga saker som skickar i väg Isabelle ut på nya spännande äventyr.

Nyhetens behag från den första boken är naturligtvis borta, men Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka är ändå i allt väsentligt enligt min mening en lika fantasifull och kul läsupplevelse. Berättelsen bjuder på stor fantasirikedom och massor av härlig Parisatmosfär.

Rent formellt sorteras den in under rubriken barnbok och målgruppen som nämns är från 6 till 9 år, men det där med huvudsaklig målgrupp känns lika ointressant den här gången som förra. Det här är en bok som vuxna kan uppskatta lika mycket som de unga. Och Lovisa Burfitts underbara illustrationer gör det till en bok som det är en stor njutning att bara bläddra i.

Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka är helt enkelt något för frankofiler i alla åldrar!

Dansar med Vargas

Postat den

cirkeltecknaren

Är du på jakt efter något bra och spännande att läsa lagom till semesterledighet och (förhoppningsvis) soliga och lata dagar? Då kan förmodligen detta vara ett tips för dig. Sedan några veckor tillbaka finns nämligen Cirkeltecknaren (L’homme aux cercles bleus i original) utgiven på svenska. Cirkeltecknaren är den första boken i Fred Vargas succéserie om den egensinnige kommissarien Adamsberg. Jag skrev om den redan förra året och här kommer ett utdrag ur det blogginlägget:

L’homme aux cercles bleus som kom ut i Frankrike redan 1991 är alltså den bok i vilken vi först för möta Adamsberg och kollegan Danglard. Redan detta deras första gemensamma fall är av de säregna och udda slaget. En serie blå kritstreckscirklar hittas runtom i Paris. Mitt i dessa cirklar ligger ett föremål som synbart är kastat på marken och i cirklarna är samma olycksbådande strof skriven.

Adamsberg anar instinktivt att det hela bara är början och att cirklarna snart kommer att få betydligt våldsammare innehåll och mycket riktigt, till slut hittar man en cirkel med en kvinna med uppskuren hals i. Det besvärliga är att det inte finns tillstymmelse till övriga ledtrådar att gå på. Det blir en utredning som kräver all Adamsbergs uppmärksamhet och list och som prövar den hetsigare Danglards tålamod avsevärt.

L’homme aux cercles bleus var förvisso inget debutverk men jag är ändå imponerad över i hur hög grad som Fred Vargas redan i denna sin första roman om Adamsberg hittat den stil som kännetecknar resten av serien. Den är till omfånget betydligt blygsammare än framförallt de senaste två böckerna i serien (ca 250 sidor) men i övrigt är det egentligen inte så mycket som skiljer.

Det eftertänksamma, snirkliga och aviga språkbruket, den minst lika mycket reflekterande och filosoferande som händelsedrivna berättarstilen och det färgstarka och excentriska persongalleriet finns på plats redan här.

Dessutom är själva deckargåta snillrikt och intrikat utformad. L’homme aux cercles bleus är helt enkelt en riktigt bra deckare. Den är möjligtvis lite rakare jämfört med de senare böckerna i Adamsberg-serien. Med tiden har hon kommit att brodera ut berättelserna mer och i allt högre grad väva in element av gamla myter och folktro. Dessutom har hon utvecklat de reflekterande, resonerande och filosofiska dragen.

I Fred Vargas värld är vägen mellan punkt a och b aldrig särskilt rak utan tar gärna en avstickare till såväl c, d och kanske till och med e innan den når fram. Och det säger med den största kärlek och menat som beröm. Inget ont i sig om hårdkokta, minimalistiska och direkta deckare men jag älskar den omväxling till det som Fred Vargas Adamsbergs-deckare innebär. Sedan finns är alltid en varm, om än lite torr, humor i hennes böcker.

Om du ännu inte har upptäckt Fred Vargas så vill jag bara säga grattis, du har en riktigt höjdare framför dig. Och när det gäller startpunkt så kan du naturligtvis lika gärna börja från början”.

Stor litteratur i det lilla formatet

dorabruder

Den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. I år är det dessutom exakt 70 år sedan den händelse som gör att det är just den 27 januari som högtidlighålls som förintelsens minnesdag inträffade. Det var detta datum 1945 som fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades.

Sedan 1999 har Förintelsens minnesdag haft status som nationell minnesdag i Sverige och den kommer att uppmärksammas på flera olika sätt på många olika håll i landet. Mitt tips för dagen blir att läsa nobelpristagaren Patrick Modianos kanske mest kända och lästa bok Dora Bruder.

Den går alldeles utmärkt att läsa på en kväll eftersom den likt de flesta andra av Patrick Modianos böcker är kort och koncis till formen. Men det den saknar i omfång väger den sannerligen upp i innehållsmässig densitet. Under den exakta och sparsmakade språkskruden döljer sig som vanligt hos Modiano ett existentiellt och psykologiskt bråddjup.

Det är en stark, gripande och oförglömlig bok och tankarna på det levnadsöde som Patrick Modiano försöker återskapa och berättar om i boken är något man lätt bär med sig långt efter det att den är utläst och lagd åt sidan.

För att försöka återskapa ett levnadsöde är precis vad den här boken går ut på. Bakgrunden är enkel och typisk för Modiano. Av en slump hittar han 1988 i ett gammalt nummer från 1941 av tidningen Paris-Soir en efterlysning Dora Bruder, en då 15-årig judisk flicka som försvunnit från sitt hem.

Han grips av det öde som anas redan i tidningsnotisen och ger sig i kast med att försöka ta reda på vad som hänt henne. De grundliga undersökningar av fallet som han ägnar sig åt resulterar 1997 i boken Dora Bruder, som sedan i höstas finns utgiven i svensk översättning av Elisabeth Grate förlag.

I boken varvar Patrick Modiano ett rakt, sakligt och nästan torrt redovisande av de fakta i fallet som han får fram med egna funderingar och resonemang. En Patrick Modiano-bok vore inte en sådan utan självbiografiska inslag och Dora Bruder är inget undantag. Här handlar det om Modianos förhållande till sin egen far. Men exakt i vilken grad det handlar om självbiografiska inslag är osäkert. Gränsen mellan självbiografi och fiktion är som alltid i Modianos spännande och fängslande litterära värld flytande och svårdefinierad.

En annan beståndsdel som känns igen från flera andra Modiano-böcker är vandringarna runt i Paris och att själva staden har en tydlig närvaro i och betydelse för det som skildras.

Dora Bruder innehåller egentligen allt som kännetecknar Patrick Modianos författarskap. Den behandlar frågor som minnen, identitet och levnadsförhållandena i Frankrike under ockupationsåren under andra världskriget. Över det hela svävar det som den specifika dagen och Patrick Modianos författarskap handlar om: vikten av att aldrig glömma.

Om du inte har läst någon av Patrick Modianos böcker tidigare så är Dora Bruder ett alldeles utmärkt ställe att börja på. Den är ett tydligt exempel på varför han är en vår tids mest betydande författare och varför han är en så oerhört välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Modiano – överraskande, men så välförtjänt!

lilla-smycket

Det kliade i fingrarna att sätta mig ned och skriva detta inlägg direkt efter det att svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund i går kommit med det överraskande men glädjande beskedet att årets nobelpris i litteratur tilldelats den franske författaren Patrick Modiano. En riktigt körig och lång arbetsdag kom dock emellan. När jag närmare midnatt kom hem igen fanns ingen ork kvar. Men bättre sent än aldrig, som det brukar heta…

Jag har sedan åttiotalet haft som tradition att jag ska läsa minst tre böcker av den person som får Nobelpriset i litteratur. Ofta har det inneburit att upptäcka ett författarskap som jag inte riktigt hade koll på innan.

Så blir det nu inte i år. Patrick Modiano är en författare som jag har en hyfsat lång relation med – och som jag fängslas mycket av. Inför årets bokmässa i Göteborg hade jag lovat mig själv att inte köpa några böcker. Jag kom hem med två undantag: Dora Bruder, Patrick Modianos senaste och alldeles nyutgivna bok i svensk översättning var en av dem.

Det är alltid vanskligt att plocka ut en specifik bok ur ett författarskap, så för att göra det lätt för mig lyfter jag i detta sammanhang fram den bok av Patrick Modiano som jag läste senast (jag har inte hunnit ta mig an Dora Bruder än). Jag läste Lilla smycket (Le Petit bijou i original) under en av årets supervarma sommardagar. Den släpptes i Frankrike 2001 och kom i svensk översättning på Elisabeth Grate förlag för två år sedan.

Precis som de övriga romaner av Patrick Modiano jag läst är Lilla smycket en kort och koncentrerad text. Hans språkbruk är rakt och okomplicerat och är i det avseendet en lättläst författare, men under den synbart enkla ytan finns det hos Modiano alltid väldigt mycket att upptäcka.

Det är tydligt att han väljer varje ord med stor omsorg och ser till att ladda dem med maximal betydelse. Och samtidigt som hans språkbruk är enkelt så är hans berättelser, beroende på hur man väljer att läsa dem, inte det.

De innehåller i stort sett alltid någon form av mystik eller en gåta som hämtad från kriminallitteraturen och det är långtifrån säkert att den får sin lösning. Han lämnar väldigt mycket till läsaren och själv tolka och fundera över. Mycket sker så att säga i mellanrummet mellan de ord han valt att sätta på pränt. Det är som om hans böcker egentligen är kondenserade och nedtrimmade 300-sidorsromaner där läsaren själv får fylla i de ord som Modiano utelämnat. Den minimalistiska stilen både fängslar och gäckar läsaren.

När jag läser Lilla smycket (och flera andra av Modianos böcker) kommer jag ofta att tänka på Paul Auster, en av mina verkliga husgudar på litteraturfronten. Precis som hos Auster spelar nämligen slumpen en stor och gåtfull roll i berättelsen. I detta specifika fall ett möte på det långa rullbandet som transporterar resenärer mellan tågbyten vid den enorma metrostationen Châtelet i Paris.

Berättarjaget (Modiano skriver nästan alltid i jagform), den 18-åriga Thérèse får där syn på en kvinna i en gul kappa. Den gula kappan får henne att dra sig till minnes en likadan gul kappa som hennes mamma, som sedan länge försvunnit ur hennes liv och påstås ha dött i Marocko för tio år sedan, brukade ha.

Thérèse följer efter kvinnan och när hon får syn på hennes anletsdrag blir hon övertygad om att det verkligen är hennes mamma. Det hela framkallar en serie smärtsamma minnen, de flesta av dem förträngda, och hon väljer att inte konfrontera kvinnan utan följer i stället efter henne. Lika mycket som en jakt efter den mamma hon så länge saknat blir det en färd in i henne själv.

Lilla smycket är en vacker och sorgsen roman som tar upp flera av de teman som alltid varit centrala i Modianos författarskap. Här finns funderingar kring minne, skuld och identitet. Högst närvarande är också, som nästan alltid, staden Paris. Att läsa Modiano är en fröjd för oss Parisfanatiker (och vem är inte det? 😉 ).

Staden Paris är nästan som en huvudperson i sig i Lilla smycket och trots den där fåordigheten i Modianos språk framkallar texten massor av bilder av staden, det blir som att via Modianos ord resa i sina egna minnen av staden och de områden berättarjaget rör sig i.

Lilla smycket är en stor liten roman som åtminstone hos mig har stannat kvar i minnet och (på ett positivt sätt) gnagt sedan jag läste den. Om du är obekant med Patrick Modianos författarskap och nu efter att han fått nobelpriset vill närma dig det är Lilla smycket ett ypperligt ställe att börja på.

En lite allvarsam och sorgsen glädjespridare

tom-lille-tom

I dag öppnar årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, den 30:e i ordningen. Fullt så länge har jag inte hängt med, men årets mässa blir faktiskt min 14:e raka. Sedan jag var där för första gången 2001 har Bokmässan varit en av årets självklara kulturella höjdpunkter för mig och jag ser verkligen fram emot årets mässa också.

Sedan jag kickade i gång den här bloggen för lite drygt tre år sedan har det blivit en tradition att jag uppmärksammar starten av mässan genom att tipsa om en bok. I år får det bli Tom, lille Tom av den i Nice födda författaren Barbara Constantine, nyligen utgiven på svenska av Sekwa förlag. Det är den svenska översättningen jag har läst men jag måste ändå börja med att få säga hur oerhört förtjust jag är i den franska originaltiteln Tom, petit Tom, tout petit homme, Tom. Det sjunger så härligt rytmiskt om den. Tyvärr är det en ordlek som inte alldeles lätt låter sig översättas till svenska så jag förstår att man valt den rakare och enklare titeln Tom, lille Tom till den svenska utgåvan.

Tom, lille Tom är en feelgood-bok, men som all riktigt bra feelgood har (och kanske också måste ha för att den ska bli riktigt minnesvärd) finns det en stor portion allvar i botten. Titelns Tom är en 11-årig pojke som bor i en sliten husvagn med sin unga, ensamstående mamma. Hon vill väl men är vid blott 26 års ålder märkt av livets tuffa törnar. Hon har inget fast jobb men tar de små påhugg hon kan få och lägger samtidigt ner mycket tid på att försöka läsa in sina gymnasiebetyg.

Eftersom hon också gillar att hänga ute med vänner blir det inte mycket tid över till Tom. Han får helt enkelt till stor del klara sig själv.  Inte bara sig själv, förresten. Han tar också stort ansvar för att det kommer mat bordet genom att på ett varsamt och vördnadsfullt sätt stjäla råvaror från grannarnas trädgårdsland.

Tom verkar dock ta det hela med stort jämnmod och har en grundläggande positiv syn på livet och tillvaron. När han en kväll hittar en av sina grannar, en gammal dam, som ramlat och slagit sig i sin trädgård och hjälper henne in i huset öppnar sig en ny värld för Tom och han får en oväntad vän på kuppen. I ungefär samma veva dyker en annan person upp som kommer att spela en viktig roll för lille Tom.

Det är som framgår av beskrivningen en hel del socialrealism i denna feelgood-anrättning och som läsare är det svårt att inte beröras och fundera över Toms och de andras levnadsförhållanden, men det är inte på något vis någon tung bok. Barbara Constantine skriver med  ömsinthet och värme och det märks hur mycket hon känner för sina karaktärer. Hennes språkbruk är flyhänt och välavvägt.

Den alltigenom dominerande känslan i boken är livsglädjen och ljuset sipprar alltid igenom. Dessutom är det snart sagt omöjligt att värja sig mot Toms optimism inför livets utmaningar. Tom, lille Tom är en charmig och lättläst berättelse som stämmer till eftertanke. Som all bra feelgood gör.

En bok som en humla som inte borde kunna flyga men ändå gör det

Postat den

krokodilernas-gula-ogon

Äntligen ett livstecken här på bloggen igen! Jag ber om ursäkt för uppehållet, det varma vädret i kombination med att jag det här året har haft lite tufft att komma tillbaka i jobbtempot efter semestern har gjort att jag varit helt utpumpad om kvällarna och helt enkelt inte orkat sätta mig ner och sätta (förhoppningsvis någorlunda) kloka tankar på pränt. Nu känner jag mig dock redo att göra ett försök att skriva några rader om en Katherine Pancols Krokodilernas gula ögon (Les Yeux jaunes des crocodiles i original), en av de där omfångsrika böcker som jag förpassat till att läsa-högen i väntan på inspiration att ta mig an den. Den inspirationen dök upp nu och boken i fråga fick bli mitt litterära sällskap under några lata och soliga sommardagar.

Krokodilernas gula ögon släpptes i Frankrike 2006 och kom i svensk översättning för två år sedan, här utgiven av Bazar förlag. Den blev en stor succé i Frankrike och har fått två uppföljare varav en även är utgiven på svenska. Det är inte den typ av bok som jag normalt sett brukar dras till men uppenbarligen var det något som ändå gjorde att jag införskaffade den. Sedan blev den som sagt liggande ett tag innan jag när jag skulle välja ut lämplig sommarläsning kände att det var dags att sätta tänderna i den lite över 600 sidor tjocka boken.

Nu kanske det verkar som att jag lägger upp för ett ”det skulle jag aldrig ångra för det här var en läsupplevelse jag inte kommer att glömma”, men det vore att ljuga. Däremot ska jag inte sticka under stol med att det var angenäm och underhållande läsning. Trots att det är en bok och berättelse som dras med en del problem kände jag instinktivt när jag hade läst färdigt den sista sidan att jag ville veta mer om karaktärerna och började snabbt läsa uppföljaren Sköldpaddans långsamma vals (La Valse lente des tortues), vilket jag ändå antar trots allt säger något.

Krokodilernas gula ögon är en sorts släktkrönika och utspelas i ett samtida Paris. Persongalleriet är väl tilltaget och flera människoöden vävs samman men huvudsakligen kretsar berättelsen kring två omaka systrar: Joséphine och Iris. Joséphine, som är den egentliga huvudpersonen, har det inte lätt. Hon har i hela sitt liv hamnat i skuggan av sin vackra, framgångsrika och utåtriktade syster. Iris har, utåt sett, ett utmärkt ordnat liv. Hennes man är välbeställd och framgångsrik advokat och kan ägna livet åt att göra precis vad hon vill.

Den mer alldagliga och försynta Joséphine däremot har svårt att få riktig fart på sitt eget liv. Pengarna tycks aldrig räcka till och till råga på allt lämnar hennes arbetslöse make Antoine henne för en manikyrist och kvar blir Joséphine att ta hand om parets två döttrar, den fjortonåriga Hortense och den tioåriga Zoé.

Kring systrarna Joséphines och Iris berättelse spinner Katherine Pancol en väv av sidohistorier som involverar en rad mer eller mindre färgstarka karaktärer. Här trängs bland annat en tyranniska matriark, en mystiska italienskättad fotomodell, en krokodilfarm i Afrika och en brittiska med någon form av mörk hemlighet i sitt förflutna.

Det handlar om relationer, trasiga familjeband och den berg- och dalbana som själva livet tenderar att vara. Det är många och starka känslor i svall i den här romanen och det är inte utan att den har en hel del såpopera över sig.  Det blir en aning pladdrigt i bland och med hjälp av en bra redaktör hade den boken med fördel kunnat kortas ner med en tredjedel. 400 sidor hade absolut räckt för att berätta den här historian. Men det är ändå någonting i Katherine Pancols sätt att skriva som, mestadels i alla fall, styr berättelsen från de ruvade farorna av banalitet och som gör att det trots allt fungerar.

Jag kan inte riktigt säga hur och vad det är som gör det men trots att jag hänger upp mig på det aningen stereotypa och onyanserade persongalleriet och könsroller som definitivt har en hel del i övrigt att önska (och inte minst i Joséphines bortskämda dotter Hortense den mest irriterande karaktären sedan dottern i nyinspelningen av Mildred Pierce från häromåret) så lyckas Katherine Pancol göra Krokodilernas gula ögon till en berättelse som fängslar mig. Med så många saker på minuskontot kan man tro att jag skulle ha slutat läsa och avfärdat boken för länge sedan, men den fungerar ändå.

På något vis lyckas Katherine Pancol få mig att bry mig om och känna för karaktärerna och vilja veta hur det går för dem. Så till den grad att jag alltså direkt kastade mig över nästa bok och verkligen hoppas att Bazar förlag också kommer att ge ut den tredje (och 900! sidor tjocka) delen i serien på svenska. Just nu verkar det långtifrån säkert att det kommer att bli så.

Krokodilernas gula ögon har för övrigt blivit till film med en hel drös duktiga och kända skådespelare i rollistan (syskonen Joséphine och Iris spelas av Julie Depardieu respeltive Emmanuelle Béart). Den hade fransk biopremiär tidigare i år. Det återstår att se om den kommer att få någon form av svensk distribution. Jag har ännu inte sett den men är definitivt nyfiken på den.

Rytmisk och svepande läskompanjon för hängmattan

Postat den

tangodansören

Få saker här i livet går upp mot att en varm och semesterlat sommardag sjunka ner i favoritläsmöbeln och låta sig förloras i en god bok. För egen del har sommar och semester (och för den delen också sommarlovet på den tid det var aktuellt) ofta varit synonymt med att läsa omfångsrika romaner. Sådana som jag på grund av en egentligen rätt ologisk känsla av att annars inte ha tid att läsa låtit ligga olästa i ”att läsa-högen”.

Den här semestern fick jag till slut möjlighet att sätta tänderna i en bok som jag velat läsa ett tag; Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv (La Vie rêvée d’Ernesto G), utgiven på svenska av Norstedts förlag, av Jean-Michel Guenassia. Jag tyckte väldigt mycket om hans förra bok De obotliga optimisternas klubb (Le Club des incorrigibles optimistes) så mina förväntningar var av förklarliga skäl höga. Till stora delar påminner böckerna också om varandra men jag blev tyvärr inte lika trollbunden denna gång.

Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv är egentligen än mer ambitiös och omfattande i sin skildring av 190o-talshistorien, den här gången spänner handlingen över hela 100 år. Även denna gång figurerar dessutom verkliga personer i handlingen. Återigen är det dessutom ett tämligen omfattande persongalleri Jean-Michel Guenassia presenteras oss.

I handlingens mitt står Josef Kaplan, han är av judisk börd och växer upp i Prag i skuggan av första världskriget. I hans släkt har läkaryrket gått i arv och Josef avviker inte fullständigt från det mönstret, men i stället för att bli praktiserande läkare väljer han forskarbanan. Redan i tidig ålder upptäcker han dock att han har en extrem talang och fallenhet för någonting annat: nämligen dansen, närmare bestämt tangon. Josef lämnar Prag och livets många vindlingar tar honom till fler olika platser och mängder med olika människor korsar hans väg. Josefs dramatiska och strapatsrika livsresa går från Prag via bland annat Paris och Alger och tillbaka till Prag igen och det är också en resa genom olika totalitära politiska system.

Jean-Michel Guenassia skriver en vindlande prosa och med stark medkänsla för sina rollfigurer. Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv är en än mer melankolisk och sorgsen i sin klangbotten än vad De obotliga optimisternas klubb var och det är lätt att ryckas med i och beröras av Josef Kaplans livsöde. Men ändå känns det som att något saknas denna gång. Berättarstilen är egentligen densamma som i den förra boken men den här gången fungerar den inte riktigt lika bra. Eftersom boken spänner över så lång tid är det svårt att inte få känslan av att vissa passager hastas igenom och det ger en känsla av redovisande och refererande mer än gestaltande och berättande. I vissa stunder ger det en känsla av att det hela är en enda lång resumé eller en introduktion till något som inte riktigt kommer igång.

Men trots dessa invändningar är det en bok som jag rekommenderar dig att läsa. För tråkig är den aldrig och själva berättelsen är som sagt engagerande. Jean-Michel Guenassias intressanta sätt att väva in verkliga personer i sina berättelser är också ett plus. Dessutom finns det några finurliga och snygga blinkningar till De obotliga optimisternas klubb och den typen av stilgrepp är jag synnerligen svag för.