Finstämd fransk feelgood

Årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg inleds i dag och traditionsenligt uppmärksammar jag det här på bloggen med att tipsa om en bok: i år Drömlistan (La chambre des merveilles i original) av Julien Sandrel. Hemma i Frankrike gavs den ut förra året medan den svenska översättningen funnits ute sedan i somras.

I fallet Drömlistan pratar vi om välskriven melankolisk fransk feelgood, alldeles utmärkt som sällskap i läsfåtöljen så här när hösten på allvar börjar göra sig påmind. Den handlar om den ensamstående Parismamman Thelma vars liv bryskt välts över ända en till synes helt vanlig morgon. Hennes tolvårige son Louis råkar ut för en trafikolycka och hamnar i koma.

En dag hittar hon en anteckningsbok på hans rum. Den visar sig innehålla en lista över saker han drömmer om att göra. Thelma beslutar sig för att genomföra sakerna på listan i hans ställe, i fall han aldrig skulle vakna upp igen. Det handlar om saker som för henne en bra bit utanför sin komfortzon men samtidigt in i sig själv.

Drömlistan är ytterst en berättelse om det starka bandet mellan en mor och en son, en övervägande insiktsfullt författad sådan därtill. Det finns förvisso ett visst mått av banal melodram insprängt i den lite drygt 200 sidor tjocka boken, men jag tycker att den romandebuterade författaren Julien Sandrel överlag håller detta i schack. Och Drömlistan bjuder också i sina bästa stunder på psykologiskt djup.

Han skriver medryckande och med en rytm och driv som passar den känslostarka berättelsen finemang. Han har en puls i sitt sätt att skriva som jag tycker mycket om och rollfigurerna är lätta att ta till sitt hjärta.

Alex botar deckartröttheten

Kanske känner du igen dig i begreppet deckartrötthet? Jag har i alla fall en tid haft svårt att närma mig deckare, en genre där det går tretton böcker på dussinet och där i ärlighetens namn väldigt mycket påminner starkt om varann. Kort sagt, det är svårt att bli överraskad av en deckare, hur snillrikt än själva gåtan kan vara formulerad. Det är desto lättare att känna igen greppen och formateringen.

Jag ska inte påstå att Alex av Pierre Lemaitre vänder upp och ner på alla konventioner och revolutionerar deckargenren, men den botade i alla fall min deckartrötthet. Och det är tvivelsutan en originell och underhållande historia som överraskar flera gånger om. Så Alex får bli mitt traditionella inför Bokmässan tips. Årets upplaga av mässan slår ju upp sina portar i morgon.

Titelpersonen blir i inledningen av boken kidnappad, bortförd i en skåpbil och upphängd naken i en trälåda i en lagerlokal. Den egensinnige kommissarien Camille Verhoeven får utreda fallet och har mycket knapphändiga uppgifter att gå på. Och i takt med varje steg framåt i utredningen blir gåtan Alex bara mer fängslande, för detta är en berättelse som tar den ena oväntade vändningen efter den andra.

Pierre Lemaitre skriver effektivt och kryddar den bitvis brutala intrigen med mörk humor. Han är kanske inte den största av stilister, men det finns ett driv framåt i berättandet som är svårt att stå emot. Och att han har en bakgrund som manusförfattare för film och tv skiner igenom. Alex är fylld av blodisande och kraftfulla bilder som stannar kvar långt efter att det sista bladet är vänt. Jag läste den i en solstol i somras, men den här boken passar lika bra att krypa upp i soffan och kura ihop sig tillsammans med.

Melankolisk fransk feelgood för höstmyset

Hur gick det här till? Det känns absolut inte som att det har gått ett helt år sedan sist men i dag är det faktiskt återigen dags för Bok- och biblioteksmässan i Göteborg att slå upp sina portar. I och för sig har jag inget emot det. Den som följt den här bloggen vet att jag räknar Bokmässan som en av årets höjdpunkter och att årets mässa blir min sextonde i rad.

Traditionsenligt tänkte jag bjuda på ett frankofilt boktips lagom till bokmässan. I år får det bli Det vi inte visste var lycka (Juste avant le bonheur i original) av Agnès Ledig. Hemma i Frankrike kom den ut 2013 och den svenska översättningen släpptes förra året.

Det är en av de där böckerna som har legat och väntat i den lite dåligt samvete-framkallande att läsa-högen, men som jag till slut tog mig an att läsa. Och även om det inte är någon omistlig och helgjuten bok så ångrade jag inte att jag gjorde det. För trots att den är rätt ojämn i sitt blandande av fint formulerade klokskaper och rena plattityder så var Det vi inte visste var lycka en läsupplevelse som passade utmärkt för mig där jag just nu är i mitt liv.

Det vi inte visste var lycka är som rubriken på detta inlägg avslöjar en melankolisk fransk feelgood-roman som definitivt siktar in sig på Anna Gavaldas målgrupp. Och bara för att få det ur världen direkt så befinner sig Agnès Ledig i mina ögon en bra bit ifrån Anna Gavaldas nivå. Men med det sagt så har även hon definitivt sina förtjänster som författare.

Till exempel så tycker jag att Det vi inte visste var lycka inleds bra. Till och med riktigt bra. I centrum för handlingen står den 20-åriga ensamstående mamman Julie som jobbar som kassörska i en livsmedelsbutik. Hon gillar inte sitt jobb och avskyr sin närmaste chef. Överhuvudtaget är det inte mycket med hennes liv som hon gillar. Slumpen gör dock att den vänlige medelålders mannen Paul hamnar i just hennes kassa och deras möte är början på en ny fas i bägge deras liv.

Paul, som även han är i behov av förändringar i sitt liv, fängslas av den sorgsna unga kvinnan, följer en impuls och bjuder veckan efter ut Julie på lunch. Det är början på en något ovanlig vänskap. Paul bjuder med Julie och hennes lilla son Lulu och följa med honom och hans son Jérôme (som också han är lite vilsen i livet efter några rejäla törnar på senare tid) på en semestervistelse till ett sommarhus i Bretagne. Efter viss tvekan tackar hon ja och det är startpunkten på något som ska förändra alla inblandades liv – på gott och ont.

Det vi inte visste var lycka är en berättelse om vänskap, glädje och sorg. Om att det även då det känns som att livet bara bjuder på motgångar går att finna saker att glädjas åt och som får en att växa. Agnès Ledig har ett tämligen rakt och effektivt sätt att skriva och väver i sina bästa stunder in känslighet och bra tonträff i berättelsen.

 Som jag har varit inne på tidigare så tycker jag dock att det hela svajar en del. För varje finstämd och tänkvärd formulering tycks en banal och snusförnuftig ligga på lut. Dessutom känner jag att hon lite slarvar bort den potential som finns i berättelsen och persongalleriet – inte minst mot slutet av boken.

Men dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Det vi inte visste var lycka är en läsvärd bok. Underhållande för stunden är den definitivt och det passade som sagt utmärkt och räckte gott för mig just nu. Och om du gillar Anna Gavaldas böcker så kommer du säker att ha behållning även av Agnès Ledigs sätt att skriva.

Vare sig du väljer att läsa Det vi inte visste var lycka eller inte så tillönskar jag dig så här på höstdagjämningen och bokmässans första dag en mycket trevlig läshöst. På återhörande snart, hoppas jag!

Anledning att ropa je t’aime till hösten

Jag tror knappast att jag är ensam om att se hösten som läsårstiden framför andra. Jag har ingen statstik att backa upp det med, och hur skulle det ens kunna vara möjligt med tanke på att det rör något så subjektivt som tycke och smak, men jag har en bestämd känsla av att det är just på hösten som de flesta av årets bästa böcker kommer ut.

En starkt bidragande anledning till att jag förknippar hösten så starkt med läsning är att det är just på hösten som Bokmässan i Göteborg genomförs. Årets mässa slår upp sina portar just i dag och jag är som vanligt oerhört laddad för ett besök. Årets upplaga blir min femtonde i rad. Traditionsenligt så bjuder BleuBlancRouge för uppmärksamma att Bokmässan drar i gång på ett färskt boktips.

I år vill jag slå ett slag för den alldeles nyutkomna boken Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka av Andrea de La Barre de Nateuil och Lovisa Burfitt. Det är uppföjaren till succén Boken om Mademoiselle Oiseau från i fjol. Jag ser inga som helst anledningar till att inte också uppföljaren ska bli en stor framgång. Receptet är exakt det samma. En klurig och medryckande fantasieggande text av Andrea de La Barre de Nateuil och fantastiska illustrationer av Lovisa Burfitt.

Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka tar sin början några månader efter händelserna i den första boken. Hösten har kommit till Paris. Till glädje för handlingens huvudpersoner (det här inläggets rubrik om att ropa je t’aime är hämtat från berättelsen). Flickan Isabella har fått en ny vän, men Mademoiselle Oiseau är bortrest till Venedig. Det senare betyder dock inte att Mademoiselle Oiseau låter märka av sin närvaro i Isabelles liv. Ganska snabbt börjar det hända märkliga saker som skickar i väg Isabelle ut på nya spännande äventyr.

Nyhetens behag från den första boken är naturligtvis borta, men Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka är ändå i allt väsentligt enligt min mening en lika fantasifull och kul läsupplevelse. Berättelsen bjuder på stor fantasirikedom och massor av härlig Parisatmosfär.

Rent formellt sorteras den in under rubriken barnbok och målgruppen som nämns är från 6 till 9 år, men det där med huvudsaklig målgrupp känns lika ointressant den här gången som förra. Det här är en bok som vuxna kan uppskatta lika mycket som de unga. Och Lovisa Burfitts underbara illustrationer gör det till en bok som det är en stor njutning att bara bläddra i.

Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka är helt enkelt något för frankofiler i alla åldrar!

En lite allvarsam och sorgsen glädjespridare

I dag öppnar årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, den 30:e i ordningen. Fullt så länge har jag inte hängt med, men årets mässa blir faktiskt min 14:e raka. Sedan jag var där för första gången 2001 har Bokmässan varit en av årets självklara kulturella höjdpunkter för mig och jag ser verkligen fram emot årets mässa också.

Sedan jag kickade i gång den här bloggen för lite drygt tre år sedan har det blivit en tradition att jag uppmärksammar starten av mässan genom att tipsa om en bok. I år får det bli Tom, lille Tom av den i Nice födda författaren Barbara Constantine, nyligen utgiven på svenska av Sekwa förlag. Det är den svenska översättningen jag har läst men jag måste ändå börja med att få säga hur oerhört förtjust jag är i den franska originaltiteln Tom, petit Tom, tout petit homme, Tom. Det sjunger så härligt rytmiskt om den. Tyvärr är det en ordlek som inte alldeles lätt låter sig översättas till svenska så jag förstår att man valt den rakare och enklare titeln Tom, lille Tom till den svenska utgåvan.

Tom, lille Tom är en feelgood-bok, men som all riktigt bra feelgood har (och kanske också måste ha för att den ska bli riktigt minnesvärd) finns det en stor portion allvar i botten. Titelns Tom är en 11-årig pojke som bor i en sliten husvagn med sin unga, ensamstående mamma. Hon vill väl men är vid blott 26 års ålder märkt av livets tuffa törnar. Hon har inget fast jobb men tar de små påhugg hon kan få och lägger samtidigt ner mycket tid på att försöka läsa in sina gymnasiebetyg.

Eftersom hon också gillar att hänga ute med vänner blir det inte mycket tid över till Tom. Han får helt enkelt till stor del klara sig själv.  Inte bara sig själv, förresten. Han tar också stort ansvar för att det kommer mat bordet genom att på ett varsamt och vördnadsfullt sätt stjäla råvaror från grannarnas trädgårdsland.

Tom verkar dock ta det hela med stort jämnmod och har en grundläggande positiv syn på livet och tillvaron. När han en kväll hittar en av sina grannar, en gammal dam, som ramlat och slagit sig i sin trädgård och hjälper henne in i huset öppnar sig en ny värld för Tom och han får en oväntad vän på kuppen. I ungefär samma veva dyker en annan person upp som kommer att spela en viktig roll för lille Tom.

Det är som framgår av beskrivningen en hel del socialrealism i denna feelgood-anrättning och som läsare är det svårt att inte beröras och fundera över Toms och de andras levnadsförhållanden, men det är inte på något vis någon tung bok. Barbara Constantine skriver med  ömsinthet och värme och det märks hur mycket hon känner för sina karaktärer. Hennes språkbruk är flyhänt och välavvägt.

Den alltigenom dominerande känslan i boken är livsglädjen och ljuset sipprar alltid igenom. Dessutom är det snart sagt omöjligt att värja sig mot Toms optimism inför livets utmaningar. Tom, lille Tom är en charmig och lättläst berättelse som stämmer till eftertanke. Som all bra feelgood gör.

Hurra, (bok)hösten är här!

Det är lätt att känna ett visst vemod över att hösten nu utan pardon har anlänt. Inte minst i skenet av att det liksom aldrig riktigt blev någon sommar i år. Åtminstone inte på de breddgrader där jag befann mig. Men det finns en riktigt stor fördel med att hösten är här: att det återigen är dags för Bokmässan i Göteborg.

Denna årligt återkommande fyra dagar långa julafton för alla bokälskare. Det är en happening som har blivit en av årets verkliga höjdpunkter för mig. Årets mässa, som slår upp portarna i morgon, blir min tolfte raka. Förhoppningsvis kommer raden att bli mycket längre än så.

En perfekt uppladdning inför Bokmässan är att läsa Kod 400 (La code 400 i original) av Sophie Divry. Det är ännu en bok att sortera in i den trend av böcker om kärleken till böcker som man vid det här laget nog kan börja tala om.

Kod 400 är med sina 93 sidor vad man får kalla för en kortroman, men låt dig inte luras av det blygsamma omfånget. När man har tagit sig igenom den är det med en känsla av att ha läst en betydligt längre bok. Och det menar jag på ett bra sätt. Den glödande monolog som texten består av är så vibrerande och infallsrik att den innehåller lika många tankar och idéer som en tegelsstensroman.

Den tar inte lång tid att läsa, för mig tog det lite drygt en timme, men ändå kände jag mig utpumpad när jag var färdig. Inte för att den skulle vara jobbig eller komplicerad att läsa, det är snarare tvärtom: Sophie Divry skriver med sådan intensitet och sådant driv att det är omöjligt att lägga boken åtsidan innan den är slut, utan helt enkelt just för för att texten är så tät och innehållsrik som jag tidigare har varit inne på.

En annan sak som bidrar till den närmast fysiskt utmattande känslan som läsandet av boken för med sig är hur man i monologen handlöst kastas mellan berättarens (en landortsbibliotekarie som lägger ut texten inför en biblioteksgäst som råkat bli inlåst över natten) stämningslägen. Monologen präglas av en bitterhet som i bland kanaliseras i rent ilskna utfall, men den rymmer också humor, yrkesstolthet, kärlek och intellektuellt resonerande. Och den befinner sig hela tiden i en oemotståndlig framåtrörelse.

Liksom Drömbokhandeln är Kod 400 en bok om litteraturens inneboende kraft och kärleken till böcker. De två böckerna tangerar även varandra genom att de inte ser den där kraften och kärleken som något odelat positivt utan att myntet minsann kan ha en baksida också. En sak som i mitt tycke skiljer böckerna åt är att Drömbokhandeln hade några saker att hänga upp sig på (läs mer här) medan Kod 400 är rakt igenom helt klockren. En av årets bästa böcker om du frågar mig.

Stora texter i det korta formatet

I morgon är det äntligen dags för det som har kommit att bli en av årets verkliga höjdpunkter för mig. Då drar nämligen Bokmässan i Göteborg igång och årets mässa blir min elfte raka. Nog för att jag egentligen alltid har gillat att läsa, men innan jag 2001 besökte mässan för första gången kunde jag inte riktigt förstå nöjet i att under ett antal timmar trängas med tusentals människor på en förhållandevis liten yta. Mer eller mindre direkt när jag först satte min fot inne i de stora lokalerna förstod jag vad jag hade gått miste om. Det bara kändes helt rätt.

Lagom till årets mässa har jag lyckats läsa ut en (skönlitterär) bok igen. Du som följer bloggen vet att läsandet är en ständig källa till dåligt samvete för mig. Tiden tycks helt enkelt inte räcka till mer än läsande av ofta jobbrelaterad facklitteratur. Missförstå mig inte nu, att läsa facklitteratur kan vara nog så tillfredsställande, men jag hade gärna sett att jag hade tid, eller kanske tagit mig tid, att ägna mig åt mer av det där lustfyllda och helt självvalda läsandet.

Hursomhelst så har jag nu en ny bokupplevelse att berätta om: En spik, en ros (Sept nouvelles och Sous le Pont Mirabeau i original) av Madeleine Bourdouxhe.  Det är en samlingsvolym av noveller som den belgiska författarinnan skrev under olika delar av sin livstid. Det är ingen lång bok, de åtta berättelserna tar bara 156 sidor i anspråk, men den tog ändå sin tid att läsa för mig. Inte för att den var dålig, tvärtom. Den här boken hade jag inte velat sträckläsa, om jag så hade tyckt mig ha tid till det.

Det kändes efter varje enskild novell helt naturligt att lägga boken åt sidan och låta texten riktigt sjunka in. Novellerna liksom kräver eftertanke. Madeleine Bourdhouxes språkbehandling är en aning besynnerlig. Å ena sidan kärv, korthuggen och koncentrerad, men samtidigt också vacker och poetisk. För att tala filmspråk, vilket jag om bekant gärna gör, skulle man kunna likna hennes språk vid en litterär variant av den poetiska realism som firade stora triumfer i fransk 30-talsfilm. Tänk Dagen gryr (Le jour se lève), Dimmornas kaj (Le Quai des brumes) och Människans lägre jag (La bête humaine). Det går till och med så långt att jag nästan ser Jean Gabins och Arlettys ansikten framför mig när jag läser novellerna!

En spik, en ros består av en serie starka och gripande kvinnoporträtt. De poetiskt realistiska (för att fortsätta att använda den filmiska referensen) texterna är karga, vackra, samhällskritiska och gåtfulla – allt på samma gång. Slutprodukten är lite krävande, men å andra sidan rikligt belönande. Madeleine Bourdhouxhe hade en i sanning originell berättarröst och En spik, en ros är en bok att läsa och bära med sig i tanken länge efteråt.