Anledning att ropa je t’aime till hösten

Jag tror knappast att jag är ensam om att se hösten som läsårstiden framför andra. Jag har ingen statstik att backa upp det med, och hur skulle det ens kunna vara möjligt med tanke på att det rör något så subjektivt som tycke och smak, men jag har en bestämd känsla av att det är just på hösten som de flesta av årets bästa böcker kommer ut.

En starkt bidragande anledning till att jag förknippar hösten så starkt med läsning är att det är just på hösten som Bokmässan i Göteborg genomförs. Årets mässa slår upp sina portar just i dag och jag är som vanligt oerhört laddad för ett besök. Årets upplaga blir min femtonde i rad. Traditionsenligt så bjuder BleuBlancRouge för uppmärksamma att Bokmässan drar i gång på ett färskt boktips.

I år vill jag slå ett slag för den alldeles nyutkomna boken Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka av Andrea de La Barre de Nateuil och Lovisa Burfitt. Det är uppföjaren till succén Boken om Mademoiselle Oiseau från i fjol. Jag ser inga som helst anledningar till att inte också uppföljaren ska bli en stor framgång. Receptet är exakt det samma. En klurig och medryckande fantasieggande text av Andrea de La Barre de Nateuil och fantastiska illustrationer av Lovisa Burfitt.

Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka tar sin början några månader efter händelserna i den första boken. Hösten har kommit till Paris. Till glädje för handlingens huvudpersoner (det här inläggets rubrik om att ropa je t’aime är hämtat från berättelsen). Flickan Isabella har fått en ny vän, men Mademoiselle Oiseau är bortrest till Venedig. Det senare betyder dock inte att Mademoiselle Oiseau låter märka av sin närvaro i Isabelles liv. Ganska snabbt börjar det hända märkliga saker som skickar i väg Isabelle ut på nya spännande äventyr.

Nyhetens behag från den första boken är naturligtvis borta, men Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka är ändå i allt väsentligt enligt min mening en lika fantasifull och kul läsupplevelse. Berättelsen bjuder på stor fantasirikedom och massor av härlig Parisatmosfär.

Rent formellt sorteras den in under rubriken barnbok och målgruppen som nämns är från 6 till 9 år, men det där med huvudsaklig målgrupp känns lika ointressant den här gången som förra. Det här är en bok som vuxna kan uppskatta lika mycket som de unga. Och Lovisa Burfitts underbara illustrationer gör det till en bok som det är en stor njutning att bara bläddra i.

Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka är helt enkelt något för frankofiler i alla åldrar!

En lite allvarsam och sorgsen glädjespridare

I dag öppnar årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, den 30:e i ordningen. Fullt så länge har jag inte hängt med, men årets mässa blir faktiskt min 14:e raka. Sedan jag var där för första gången 2001 har Bokmässan varit en av årets självklara kulturella höjdpunkter för mig och jag ser verkligen fram emot årets mässa också.

Sedan jag kickade i gång den här bloggen för lite drygt tre år sedan har det blivit en tradition att jag uppmärksammar starten av mässan genom att tipsa om en bok. I år får det bli Tom, lille Tom av den i Nice födda författaren Barbara Constantine, nyligen utgiven på svenska av Sekwa förlag. Det är den svenska översättningen jag har läst men jag måste ändå börja med att få säga hur oerhört förtjust jag är i den franska originaltiteln Tom, petit Tom, tout petit homme, Tom. Det sjunger så härligt rytmiskt om den. Tyvärr är det en ordlek som inte alldeles lätt låter sig översättas till svenska så jag förstår att man valt den rakare och enklare titeln Tom, lille Tom till den svenska utgåvan.

Tom, lille Tom är en feelgood-bok, men som all riktigt bra feelgood har (och kanske också måste ha för att den ska bli riktigt minnesvärd) finns det en stor portion allvar i botten. Titelns Tom är en 11-årig pojke som bor i en sliten husvagn med sin unga, ensamstående mamma. Hon vill väl men är vid blott 26 års ålder märkt av livets tuffa törnar. Hon har inget fast jobb men tar de små påhugg hon kan få och lägger samtidigt ner mycket tid på att försöka läsa in sina gymnasiebetyg.

Eftersom hon också gillar att hänga ute med vänner blir det inte mycket tid över till Tom. Han får helt enkelt till stor del klara sig själv.  Inte bara sig själv, förresten. Han tar också stort ansvar för att det kommer mat bordet genom att på ett varsamt och vördnadsfullt sätt stjäla råvaror från grannarnas trädgårdsland.

Tom verkar dock ta det hela med stort jämnmod och har en grundläggande positiv syn på livet och tillvaron. När han en kväll hittar en av sina grannar, en gammal dam, som ramlat och slagit sig i sin trädgård och hjälper henne in i huset öppnar sig en ny värld för Tom och han får en oväntad vän på kuppen. I ungefär samma veva dyker en annan person upp som kommer att spela en viktig roll för lille Tom.

Det är som framgår av beskrivningen en hel del socialrealism i denna feelgood-anrättning och som läsare är det svårt att inte beröras och fundera över Toms och de andras levnadsförhållanden, men det är inte på något vis någon tung bok. Barbara Constantine skriver med  ömsinthet och värme och det märks hur mycket hon känner för sina karaktärer. Hennes språkbruk är flyhänt och välavvägt.

Den alltigenom dominerande känslan i boken är livsglädjen och ljuset sipprar alltid igenom. Dessutom är det snart sagt omöjligt att värja sig mot Toms optimism inför livets utmaningar. Tom, lille Tom är en charmig och lättläst berättelse som stämmer till eftertanke. Som all bra feelgood gör.

En kvinna över gränsen till nervsammanbrott

I  morgon är det äntligen dags igen. Då öppnar årets upplaga av Bokmässan i Göteborg. Som traditionen bjuder här på bloggen så förbereder jag mig inför mässan med att leverera ett färskt boktips.

Den här gången handlar det om ett debutantverk, Viviane Élizabeth Fauville av Julia Deck. Det är ännu en av de där täta, intensiva och tämligen korta (i det här fallet ca 150 sidor) romaner som passar min läsrytm så bra, det dåliga samvetet över att jag tyvärr inte hinner läsa så mycket skönlitteratur som jag helst skulle vilja gör sig alltjämt ständigt påmint.

Att det rör sig om ett debutantverk tål att påpekas för det finns inget i den stilistiskt och formmässigt så gott som fulländade roman som skvallrar om det. Jag kan på rak arm inte komma ihåg att jag läst en annan debutant som på samma sätt som Julia Deck haft så fullständig kontroll över sitt språk och uttryck i en så utmanande berättarform som hon ger sig på i Viviane Élizabeth Fauville.

Språket är sparsmakat och exakt, tempot varieras ideligen och allra mest imponerande är hur hon på ett så ledigt och naturligt sätt går från ett berättarperspektiv till ett annat. Det är en bok som på ett effektivt sätt försätter läsaren i nästan samma förvirring över vad som händer som dess kvinnliga huvudperson känner och det är ett rasande skickligt och effektivt sätt att berätta och den skriver definitivt inte läsaren på näsan. Tvärtom.

Den lämnar flera öppningar till egna tolkningar av vad som egentligen händer i den kriminalromandoftande berättelsen.  Viviane Élizabeth Fauville är en roman som ställer en del krav på läsaren men som å andra sidan ger rejäl lön för den extra mödan.

Julia Deck vilar inte på hanen utan slungar i den suggestiva inledningen läsaren direkt in i handlingen. Redan i det andra stycket är jag fast: ”Du är inte helt säker men det känns som att du för fyra fem timmar sedan gjorde något som du inte borde ha gjort. Du försöker minnas vad du gjorde, hur dina handlingar följde varandra, men så fort du får tag i en bit slinker det undan och, i stället för att automatiskt leda dig vidare till nästa, faller det rakt ned i det svarta hål som är vad som fanns kvar av ditt minne”. Sedan kan jag helt enkelt inte sluta läsa. Det finns ett driv i texten som det inte går att värja sig emot.

Duet i texten är berättelsens huvudperson, titelns Viviane Élizabeth Fauville. Hon är 42 år gammal, har ett bra jobb, ett tre månader gammalt barn och är nyseparerad från sin man. Allt detta överskuggas när hon morgonen efter den mystiska inledningen på romanen vaknar upp och kommer ihåg att hon dagen innan dödat sin psykiatriker. Hur är dock inte säker på varför och börjar försöka leta i sitt minne efter ledtrådar.

Att hon själv inte riktigt har koll på vad som hänt och krampaktigt kämpar för att få rätsida på situationen är naturligtvis illa nog och att hon samtidigt kallas till förhör och blir föremål för polisens utredning kring brottet gör självklart inte saken bättre. Vivianes förvirring tilltar av den stressade och pressade situationen och paranoian och de totala sammanbrottet tycks vänta runt hörnet. Och verklighet och fantasi blir allt svårare att hålla isär för henne.

Julia Deck lägger mycket skickligt bit för bit i det intrikata pussel som personen Vivane Élizabeth Fauville och berättelsen upphör aldrig att överraska eller fascinera. Och som sagt, hon lämnar en hel del öppningar för egna tolkningar. Det är naturligtvis i första hand en berättelse om psykisk ohälsa och det går definitivt att läsa in en kritik mot samhällets sätt att möta denna, men jag ser även Vivane Élizabeth Fauville som en fängslande och engagerande skildring av hur det är/kan vara att vara kvinna i ett Frankrike av idag.

Med tanke på att den är så intrikat, skickligt skriven och så mångbottnad och full av olika tolkningsmöjligheter borde det vara en i det närmaste perfekt bokcirkelbok. Jag har funderat och klurat en hel del på den sedan jag förrförra helgen slog ihop den efter att sträckläst den. Att en bok stannar kvar i tankarna på det viset, det är för mig ett riktigt bra betyg. Kanske det allra bästa.

Dela gärna med dig av dina tankar till mig om du som läser detta har läst Vivane Élizabeth Fauville. Jag är mycket nyfiken på att höra vad andra tycker och tänker om den. Och har du inte redan läst den så säger jag bara; sätt igång och gör det!

Hurra, (bok)hösten är här!

Det är lätt att känna ett visst vemod över att hösten nu utan pardon har anlänt. Inte minst i skenet av att det liksom aldrig riktigt blev någon sommar i år. Åtminstone inte på de breddgrader där jag befann mig. Men det finns en riktigt stor fördel med att hösten är här: att det återigen är dags för Bokmässan i Göteborg.

Denna årligt återkommande fyra dagar långa julafton för alla bokälskare. Det är en happening som har blivit en av årets verkliga höjdpunkter för mig. Årets mässa, som slår upp portarna i morgon, blir min tolfte raka. Förhoppningsvis kommer raden att bli mycket längre än så.

En perfekt uppladdning inför Bokmässan är att läsa Kod 400 (La code 400 i original) av Sophie Divry. Det är ännu en bok att sortera in i den trend av böcker om kärleken till böcker som man vid det här laget nog kan börja tala om.

Kod 400 är med sina 93 sidor vad man får kalla för en kortroman, men låt dig inte luras av det blygsamma omfånget. När man har tagit sig igenom den är det med en känsla av att ha läst en betydligt längre bok. Och det menar jag på ett bra sätt. Den glödande monolog som texten består av är så vibrerande och infallsrik att den innehåller lika många tankar och idéer som en tegelsstensroman.

Den tar inte lång tid att läsa, för mig tog det lite drygt en timme, men ändå kände jag mig utpumpad när jag var färdig. Inte för att den skulle vara jobbig eller komplicerad att läsa, det är snarare tvärtom: Sophie Divry skriver med sådan intensitet och sådant driv att det är omöjligt att lägga boken åtsidan innan den är slut, utan helt enkelt just för för att texten är så tät och innehållsrik som jag tidigare har varit inne på.

En annan sak som bidrar till den närmast fysiskt utmattande känslan som läsandet av boken för med sig är hur man i monologen handlöst kastas mellan berättarens (en landortsbibliotekarie som lägger ut texten inför en biblioteksgäst som råkat bli inlåst över natten) stämningslägen. Monologen präglas av en bitterhet som i bland kanaliseras i rent ilskna utfall, men den rymmer också humor, yrkesstolthet, kärlek och intellektuellt resonerande. Och den befinner sig hela tiden i en oemotståndlig framåtrörelse.

Liksom Drömbokhandeln är Kod 400 en bok om litteraturens inneboende kraft och kärleken till böcker. De två böckerna tangerar även varandra genom att de inte ser den där kraften och kärleken som något odelat positivt utan att myntet minsann kan ha en baksida också. En sak som i mitt tycke skiljer böckerna åt är att Drömbokhandeln hade några saker att hänga upp sig på (läs mer här) medan Kod 400 är rakt igenom helt klockren. En av årets bästa böcker om du frågar mig.