De två senaste inläggen här på bloggen har handlat om ”sistafilmer” och det slumpar sig faktiskt så att även detta ska göra det. Den här gången handlar det i motsats till de tidigare två fallen om ett värdigt avsked.
I morgon släpps den franske gangsterfilmens okrönte kung Jean-Pierre Melvilles sista film De kriminella (Un flic) från 1972 i den mig veterligen första svenska DVD-utgåvan av filmen.
Jean-Pierre Melville är verkligen en av mina absoluta favoritregissörer och även om De kriminella inte hör till hans allra finaste stunder så är det, om man bortser från några mindre lyckade insatser från specialeffektmakarna under filmens svettiga nyckelscen, en riktigt bra film. En värdig svanesång helt enkelt.
De kriminella är en typiskt sentida Melville-rulle. Stenhård, grovt stiliserad och minimalistisk. Utan att veta helt säkert så misstänker jag att den amerikanske regissören Michael Mann har sneglat både en och två gånger på och tagit stort intryck av Melvilles berättarstil.
Åtminstone ser jag mängder av ekon av Melvilles filmer i exempelvis Heat och Manhunter. Men att en eller flera amerikanska regissörer skulle ha influerats av Melville känns å andra sedan inte mer än rätt och i sin ordning. Melville själv var nämligen djupt influerad av amerikansk film, främst 40-talets noirfilmer och större delen av hans filmografi består av hans alldeles egna, av det franska temperamentet färgade, tolkningar av amerikansk film.
Graden av minimalism är dock inte lika stor i De kriminella som i exempelvis mästerverket Le Samouraï (Samuraj killer i Sverige) från 1967 (den liksom De kriminella med en stencool Alain Delon i huvudrollen) en film som driver minimalismen till ren abstraktion.
Men Melville hittade något i sitt formmässiga experimenterande i Le Samouraï som han tog med sig till inspelningarna av De kriminella. Den nyckelscen som jag tidigare nämnde, en nästan 20 minuter lång scen om en fräck kupp på ett tåg, är till exempel nästintill helt ordlös, bygger på långsamt uppbyggda tagningar, men bjuder på nagelbitarspänning ändå.
Själva storyn i De kriminella är inte överdrivet komplicerad. En rånarliga slår till mot en bank i en vinspinad stad vid den franska atlantkusten. Rånarligan leds av en nattklubbsägaren Simon (spelad av Richard Crenna) från Paris. Simon är nära vän med den kärva och tuffa polisen Edouard (Alain Delon) som, såklart, kommer att bli ansvarig för utredningen av fallet.
Situationen kompliceras ytterligare av att Edouards älskarinna Cathy (spelad av en synnerligen sval Catherine Deneuve) råkar vara Simons flickvän. Den här dualismen i rollfigurerna och den suddiga linjen mellan god och ond är typisk för Melville.
Det som skiljer De kriminella från hans allra bästa filmer, som exempelvis Bob le Flambeur från 1956 eller Den röda cirkeln (Le cercle rouge) från 1970, är att det spåret här aldrig riktigt fördjupas. Det finns potential i den här berättelsen som slarvas bort en aning.
Jean-Pierre Melville höll dock en så anmärkningsvärt hög lägstanivå i sin produktion att till och med en film med delvis bortkastad potential höjer sig över mängden. Därför är De kriminella en film som du ska se. Inte minst om du är intresserad av kriminalfilm.