Kors vad det vimlar av segel i dag!

I går skrev jag som bekant om Guillaume Canets Blood Ties. Den liksom alla andra av Guillaume Canets filmer har fotograferats av Christophe Offenstein.  I dag vänder vi lite på steken. Det ska nämligen handla om Den objudne gästen (En solitaire i original) från förra året, Christophe Offensteins debutfilm som regissör och i den medverkar Guillaume Canet i en av de ledande rollerna. Den objudne gästen släpptes häromveckan på svensk dvd.

Faktum är att de gemensamma beröringspunkterna mellan filmerna inte slutar där. I huvudrollen i Den objudne gästen syns François Cluzet, samme François Cluzet som ju spelar mot Guillaume Canet i den franska film som Blood Ties är en nyinspelning av.

Annars är Den objudne gästen en helt annan typ av film. Den utspelas under den tuffa världsomspännande ensamseglarävlingen Vendée Globe. Yann Kermadec uppfyller sin dröm genom att delta i tävlingen och när filmen inleds är han kitt ute på Atlanten en bra bit från startpunkten vid Lorient och dessutom i ledningen.

Då drabbas han av ett bakslag. Han råkar ut för en skada på båtens roder, en skada som naturligtvis måste fixas till. För att göra det gör han en avstickare till Kanarieöarna. Reparationerna går bra och snabbt och han tar upp jakten på de båtar som har hunnit passera honom.

Läget ser snabbt allt bättre ut men då händer det något igen. De här gången något som verkligen vänder upp och ner på hans värld. Han är inte längre ensam på båten. En afrikansk pojke har smugit sig ombord på båten i tron att det ska kunna föra honom till en bättre framtid i Europa. Hur ska Yann agera nu?

Den objudne gästen är så två filmer i en. Den ena lite bättre än den andra. Den övertygar mest i sin skildring av själva tävlingen och seglandet. Filmen är fylld av vackra och storslagna scenerier från haven och rent tekniskt är den mycket väl genomförd. Den andra delen av filmen som är mer av ett kammarspel och skildrar Yann och den unge fripassageraren är för all del inte dålig, men övertygar heller inte lika mycket. Filmen hade nog behövt vara lite längre än de 97  minuter den klockar in på för ett helt och hållet hinna med att fullt utveckla de båda delarna.

En spännande och underhållande film är det under alla omständigheter och jag tycker att Christophe Offenstein håller en bra ton i sitt berättande. Dessutom lyckas han få sin film att kännas förhållandevis oförutsägbar. För egen del måste jag tillstå att jag inte alls kände mig säker på hur filmen skulle sluta. Och det är enligt mig ett bra betyg.

Den objudne gästen var i vintras nominerad till en César för bästa debutfilm och har gjort succé på hemmaplan i Frankrike.

Canet gör nyinspelning av sig själv utan sig själv

Tyvärr måste jag än en gång be om ursäkt för en tids inaktivitet här på bloggen. Material att skriva om har definitivt inte saknats, men inspirationen och orken har liksom saknats. Följden har blivit att jag nu återigen har skaffat mig en hel del att skriva ikapp mig om (vilket på ett sätt naturligtvis är något positivt, det betyder att det glädjande nog händer en hel del när det gäller fransk- eller franskspråkig kultur som hittar hit till våra breddgrader just nu).

Filmen Blood Ties som släpptes på svensk dvd för ungefär en månad sedan är en av de där filmerna jag är skyldig er läsare några rader om. Det är en sådan där film som det går att fundera kring om den verkligen hör hemma på en frankofilblogg eller inte. Trots att det är en amerikansk film på engelska tycker jag att det finns några avgörande faktorer som gör att den faktiskt gör det. Det är en nyinspelning av en fransk film, den är regisserad av en fransk regissör och har en fransk stjärna i en av de ledande rollerna.

Blood Ties är en nyinspelning av Rivalerna (Les liens du sang) från 1998. Guillaume Canet, som spelade en av huvudrollerna i det av Jacques Maillot regisserade originalet, gör nu tvärtom. Det vill säga regisserar men skådespelar inte själv. I Blood Ties är handlingen flyttad från Lyon till New York, tiden är dock alltjämt 70-tal. Ramberättelsen är också i det stora hela densamma. Handlingen kretsar kring de två bröderna Chris och Frank. Chris blir i filmens inledning just frisläppt från ett längre fängelsestraff. Han är fast besluten att få rätsida på sitt liv och leva att hederligt liv på rätt sida lagen. Det visar sig dock inte vara så lätt.

Förhållandet till brodern Frank, som är polis, är av förklarliga skäl an aning ansträngt. Frank önskar inget annat än att Chris ska lyckas få ordning på sitt liv men litar inte riktigt på att det kan bli så och inseratt han i kraft av sitt yrke kommer att behöva hålla ett vakande öga på honom. Men yrkesroller är en sak och släktband något helt annat. Vilket komplicerar livet rejält inte minst för Frank.

Precis som Rivalerna är Blood Ties nästan mer att se som ett socialrealistiskt och karaktärsdrivet drama mer än den typ av actionfilm den delar mycket karaktäristik med. De två filmerna påminner överhuvudtaget väldigt mycket om varandra, Guillaume Canet förhåller sig väldigt trogen den vision som Jacques Maillot presenterar i det franska originalet. Ändå vill jag påstå att Blood Ties är en lite bättre film.

Den är mer påkostad och ser därför bättre ut. Miljöerna, detaljerna och scenografin känns mer genuin i Blood Ties. Dessutom är jag sedan tidigare mycket svag för den känsliga och lätt melankoliska ton som Guillaume Canet mejslar fram i sina filmer, till exempel den mästerliga Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) och  succéfilmen  Små vita lögner (Les petits mouchoirs). Samma typ av ton genomsyrar även Blood Ties.

Guillaume Canet är en utmärkt personinstruktör och med skådespelare som bland andra Billy Crudup, Clive Owen, James Caan, Marion Cotillard, Mila Kunis och Matthias Schoenaerts i rollistan får han dessutom massor med skådespelartalang att arbeta med. Möjligtvis med undantag för en tidvis lite svajig Clive Owen är Blood Ties mycket riktigt också en välagerad film.

I och med att Guillaume Canet (som med hjälp av den amerikanske regissören James Gray själv gjort manusbearbetningen) inte har gjort några större ändringar jämfört med originalfilmen lider den tyvärr också till viss del av samma brister. Det är manusmässigt en aning banalt och lättviktigt emellanåt och om man ska göra ännu en film på samma lite lätt utslitna tema krävs det allt att man ska komma med något nytt och fräscht grepp för att det riktigt ska lyfta. Det gör aldrig Blood Ties och därför blir den inte mer än en sevärd, hantverksskicklig och underhållande film. Men beroende på vad man väntar sig av en film kan det naturligtvis vara gott nog så och räcka en bra bit.

Suverän retrokänsla men bitvis banalt manus i kvällens franska film på SVT

Av affischen ovan vore det lätt att tro att filmen Les liens du sang, eller Rivalerna som den fått heta när SVT2 visar den i kväll med start 22.45, är en tämligen typisk actionfilm med retrokänsla. Det där med retrokänslan stämmer förvisso men någon traditionell actionfilm är det definitivt inte. Regissören Jacques Maillots film från 2008 är nämligen mer av ett sorts familjedrama med inslag av actionelement. Den utspelas i det sena 70-talets Lyon och handlingen kretsar kring två bröder på olika sidor av lagen. Den äldre brodern Gabriel (spelad av François Cluzet) är just på väg att släppas efter att suttit i fängelse efter att ha skjutit en annan kriminell till döds, medan den yngre brodern François (spelad av Guillaume Canet) har valt en annan väg i livet och jobbar som polis. Även om François vill brodern allt väl och önskar att han ska få ordning på sitt liv inser han att han samtidigt måste hålla ett öga på honom å arbetets vägnar. För att hjälpa Gabriel låter François honom bo i sin lägenhet i väntan på att han ska finna ett jobb och hitta något eget. Men det är inte särskilt lätt för en förhärdad brottsling att återanpassa sig till samhället utanför fängelsemurarna och spänningarna mellan Gabriel och François blir bara fler och fler. Trots att de är bröder så är de samtidigt varandras motståndare.

Rivalerna är en med tanke på ämnet förhållandevis stillsam och karaktärsdriven film. Jacques Maillots främsta fokus i berättelsen ligger på att skildra förhållandet, rivaliteten och samspelet mellan bröderna och hur de övriga familjemedlemmarna hanterar det hela. Han lägger också väldigt mycket krut på återskapandet av 70-talsmiljöerna och de är onekligen omsorgsfullt och detaljrikt skildrade. Det är kanske också i just stämningarna och den stora autenticiteten i retrokänslan som är den filmens allra största styrka. Själva berättelsen har vi sett förr i liknande utföranden och den tangerar emellanåt det banala. Men med så duktiga skådespelare som François Cluzet och Guillaume Canet i huvudrollerna och Clotilde Hesme och Carole Franck i några av birollerna blir det naturlitvis aldrig ointressant. Men allra mest förtjust är jag som den stora entusiast av 70-talets filmestetik, framförallt den som den så kallade New Hollywood-filmen stod för, i hur väl och kärleksfullt Jacques Maillot försökt efterlikna den i sitt berättande.

Les Liens du sang fick aldrig premiär på vare sig bio eller dvd i Sverige. Det återstår att se om Blood Ties, Guillaume Canets årsfärska amerikanska nyinspelning av den får det. Än så länge har den bara fått begränsad kommersiell premiär, i Frankrike har den till exempel premiär först i nästa vecka, men den visades på de stora filmfestivalerna i Cannes och Toronto. Där blev dock mottagandet långtifrån himlastormande.