BlueBlanc Rouge hissar fanan för nio frankofila år!

I dag fyller BleuBlancRouge nio år och det är med stor tacksamhet och glädje som jag tittar tillbaka på det år som gått. Det har trots allt varit ett år då bloggen fått en nytändning och dessutom också slagit ett gammalt rekord för mest besökare på en enskild dag. Några gånger om dessutom! Stort tack till er läsare för det!

Kanske är det ett tecken på att intresset för Frankrike och fransk kultur är på väg uppåt igen i Sverige? Det vore naturligtvis mycket trevligt om det är så och BleuBlancRouge kommer, hur det än är med det, fortsatt att vara en vän och guide till det frankofon kultur.

För min frankofila livsresa fortsätter och siktet är att BlueBlancRouge ska få fira många fler födelsedagar. Du är varmt välkommen att hänga med på den! Och för all del även delta i den genom att kommentera och dela med det dig av egna tips och tankar kring det jag skriver här.

Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli som revykungen Ernst Rolf sjöng.

Frankofiliskolan del 1 – Johnny the rocker

Dags att lansera ett nytt projekt här på BlueBlancRouge. Och med tanke på att det handlar om en sorts grundkurs i frankofili så kan jag inte tänka mig en bättre dag att göra det på än just i dag eftersom det är den 14 juli, Frankrikes nationaldag.

Jag kommer under vinjetten Frankofiliskolan att skriva om de i Frankrike tio mest sålda musikalbumen gjorda av frankofona artister och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna.

Jag inleder med det tionde mest sålda albumet och det är en ytterst lämplig start på en grundkurs in i den frankofona populärkulturen eftersom vi då direkt stöter på en av de verkliga portalfigurerna: Johnny Hallyday.

Johnny Hallyday, eller Jean-Philippe Smet som han egentligen hette, kallades ofta för Frankrikes Elvis Presley och var omåttligt populär under sina dryga 50 år som artist. Vid sin död i december 2017 hade hans skivor sålt i över 60 miljoner exemplar enbart i Frankrike.

Av dessa album är Sang pour sang från 1999 hans försäljningsmässigt mest framgångsrika och med strax över två miljoner exemplar det tionde mest sålda i Frankrike av en franskspråkig artist.

Sang pour sang har en speciell bakgrund. Samtliga låtar är nämligen komponerade av sonen David Hallyday som också producerat skivan. Far och son Hallyday hade länge en komplicerad relation och Sang pour sang blev ett sätt för dem att verkligen hitta tillbaka till varandra.

Flera av texterna, som skrivits av kända namn som bland andra Zazie, Miossec och Françoise Sagan, handlar också om en far som försöker nå fram till och återförenas med sin son.

Inte minst det inledande titelspåret som verkligen sätter tonen för hela skivan. Det är en riktig känslobomb till rockballad och Johnny sjunger kraftfullt och med stor inlevelse. Och det där med den kraftfulla sången hänger med genom hela albumet.

Det märks att detta är en personlig historia för honom för han håller sannerligen inte igen sångmässigt, han satsar för fullt som om själva livet stod på spel i snart sagt varje stavelse och David Hallydays melodier och muskulösa rockarrangemang svarar upp. Som gjort för att få en publik att skråla med under en turné.

Men häri ligger i mitt tycke också en liten svaghet. Tonläget är genomgående så högt att det när man lyssnar på hela albumet blir en aning enahanda i längden. Men i enskildheterna är det riktigt starkt och det visar bland annat det faktum att fem av låtarna blev topphits som singlar.

Allra bäst är i mina öron den ramstarka trion av låtar som inleder skivan. Titelspåret har jag redan varit inne på men efter det följer två till känslosamma toppspår som sätter det albumets andra centrala tema, självreflektion, på plats: Le poids de mes maux med text av Zazie och Quelques cris som författaren Françoise Sagan skrivit texten till.

När Frankofiliskolan återkommer med sin andra del kommer det att handla om tian på listan över de mest sedda franskspråkiga filmerna.

Trevlig Fête nationale på er kära läsare!

Hurra för åtta blåvitröda år!

Tiden går sin gilla gång och i dag har det blivit dags att fira den här bloggens födelsedag. Hela åtta ljus på tårtan blir det eftersom det nu är hela åtta år sedan jag satte mig ner och skrev det där första inlägget.

De senaste åren har BleuBlancRouge mer tagit formen av en reseblogg, men, som det återkommande mantrat i samband med födelsedagsinläggen under dessa år lyder, ambitionen är att komma igång och bli vad den var: min guide till dig som också har ett hjärta som bultar starkt för den frankofona världen och dess kultur. Vi får se om det kommande året blir året då jag får ändan ur vagnen och kommer till skott med det.

I dag ska jag i alla fall sedvanligt fira genom att se någon fransk film och äta något gott med franska inslag. Och förhoppningsvis också kunna fira ett nytt guld i franska cupen i fotboll för mitt kära PSG. I kväll är det nämligen finaldags där och Rennes står för motståndet.

5 ans déjà!

Den sparsamma aktiviteten här på bloggen det senaste året är kanske inget att fira, men icke desto mindre: i dag är det flaggan i topp för BleuBlancRouge på födelsedagen. Det var just i dag för fem år sedan som den här bloggen såg dagens ljus. Det har varit ett nöje hela vägen, dessa fem år av frankofona upplevelser. Förhoppningsvis blir det många till. Och förhoppningsvis blir (till att börja med) det kommande året ett mycket mer innehållsrikt sådant här på bloggen. Det är i alla fall min uttryckliga ambition.

Kanske blir detta inlägg den nystart som jag länge väntat på och eftersträvat? Nåja, det får framtiden utvisa. Här och nu tittar jag tacksamt tillbaka på de fem år som gått. Stort tack till alla er som någon gång hittat hit och läst något av det jag skrivit och till alla er som dessutom tagit er tid och kommenterat. Fortsätt gärna med det. Jag sätter stort värde på interaktionen med er läsare och tips, idéer och annan input går det inte att få för mycket av. Un grand merci à tous!

Flaggan i topp för fyra frankofona år!

Aktiviteten här bloggen må ha varit betydligt mindre än vad jag önskat den senaste tiden och trots att mina förhoppningar om att det skulle ha rättat till sig vid det här laget inte infriats så känner jag att det trots allt finns anledning att flagga i blått, vitt och rött en dag som denna. I dag fyller nämligen BleuBlancRouge 4 år!

Jag har lite svårt att greppa att det redan har gått fyra år sedan jag satte mig ner och skrev det där första inlägget, men så är det. I väntan på att jag ska komma igång ordentligt igen med bloggandet så vill jag rikta ett stort tack till er som fortfarande följer bloggen och till alla som så ens bara någon enstaka gång har hittat hit.

Ni är många fler än vad jag ens hade kunnat drömma om när jag drog igång detta projekt och oavsett i vilken utsträckning du följer bloggen så är du alltid välkommen tillbaka.

Jag hoppas att vi ska få många år till tillsammans. Det femte året startar i morgon. Hoppas att just du fortsatt hänger med på mitt frankofona äventyr.

BleuBlancRouge dure (plus que) 3 ans!

Nu är det dukat till fest. Förhoppningsvis i dubbel bemärkelse. I dag är det exakt tre år sedan BleuBlancRouge föddes, men det är också dagen då mitt älskade Paris Saint-Germain kan säkra sin andra raka ligatitel. Om laget vinner mot Sochaux på bortaplan i Montbéliard i eftermiddag är saken klar och jag kan inte tänka mig en bättre present på bloggens treårsdag!

Jag vill passa på att tacka för all spännande interaktion med er, kära läsare, och hoppas på många fler år tillsammans i frankofilins tecken! Tveka inte att höra av er med tips om frankofil saker att se, läsa och uppleva. Sådant kan det liksom inte bli för mycket av.

Jag hoppas att jag får möjlighet att återkomma redan senare i eftermiddag med ett glädjerusigt inlägg om en säkrad ligatitel för PSG.

Tiden går fort när man har roligt!

I dag är det firartag som gäller här på bloggen. BleuBlancRouge fyller 2! Att det skulle vara exakt två år sedan i dag som jag satte mig ner och skrev det där första inlägget känns smått overkligt. Men det är det. Beviset finns i almanackan. Jag ska väl inte sitta här och påstå att det känns som om det var i går heller, det har trots allt hänt en del sedan premiärinlägget, men två år…det låter otroligt långt när jag tänker på det. Men det är väl återigen bara att konstatera att talesättet stämmer: tiden går fort när man har roligt. Och lika roligt är det fortfarande att sätta sig ner och sätta ord på min livsresa genom frankofilin och dela med mig av mina intryck längs vägen. Och lika kul är det att ta del av er läsares funderingar kring det jag skriver här. Så stort tack till er som har hittat hit, läst och kommenterat under de här två åren. Hoppas att vi får möjlighet att fortsätta med detta i många år till. Nu ska jag fira tvåårsdagen med att titta på fransk film och njuta av några franska ostar som jag inhandlade igår.

En sorts nyårshelg i valborgstider

Självklart ska man unna sig något extra på en bemärkelsedag och så här firade jag att BleuBlancRouge just i dag fyller 1 år. Inte för att det känns som att det har gått ett helt år sedan det där första inlägget. Men det är väl som det brukar heta att tiden går fort när man har roligt. För roligt har det varit. Extra kul är att så många har hittat hit, läst det jag skrivit och kommenterat. Stort tack till er alla!

Nu går bloggen in på sitt andra år. Det finns inget som tyder på att det ska bli mindre roligt än det första. Jag ser fram emot ytterligare ett innehållsrikt och intressant år i det frankofilas tecken och fortsatt spännande interaktion med är läsare. Jag har en klar känsla av att intresset för det franska är på uppgång igen i Sverige. Frankofilen är, i motsats till vad vissa andra vill göra gällande, på väg tillbaka, eller hur?