Parisiens et champions!

Det börjar bli en riktigt trevlig vana detta! För tredje året i rad är Paris Saint-Germain franska ligamästare i fotboll för herrar. Och denna klubbens totalt femte ligatitel säkrades på ett fint vis, med seger med 2-1 borta mot Montpellier. Målskyttar för PSG var Blaise Matudi och Ezequiel Lavezzi. PSG inledde starkt och hade ledningen med 2-0 och bud på fler mål, men efter en sen reducering i den första halvleken fick Montpellier nya krafter och i den andra halvleken hade laget några vassa möjligheter även till en kvittering.

Men det är historia nu och eftersom jagande Lyon samtidigt endast mäktade med att spela oavgjort mot Bordeaux så hade det heller inte spelat någon roll om Montpellier hade kvitterat eller till och med vänt på matchen. Fast det är klart, det känns naturligtvis ännu bättre att fira den säkrade ligatiteln efter en seger även i den enskilda matchen.

Detta är alltså den tredje raka ligatiteln för PSG. Den första av de tre känns fortfarande som den häftigaste eftersom det var den första som jag fått uppleva sedan jag vid mitten av 90-talet aktivt började följa laget, men jag måste säga att det känns nästan lika häftigt denna gång. Mycket på grund av att den här säsongen har varit så mycket av en kamp.

Spelet stämde länge inte alls och för inte allt för länge sedan var jag helt övertygad om att det inte skulle gå vägen. Många skador, ruskigt tufft matchande och en riktigt vass utmanare i ett frejdigt och ungdomligt Lyon såg ut att ställa till det.

Men då klev laget fram, och då menar jag verkligen LAGET, och spelade sin allra bästa fotboll när det gällde som allra mest. Den senaste tiden har det varit en ren fröjd att se hur PSG har spelat. Spelglädjen, kreativiteten och harmonin har flödat och resultaten har blivit därefter. Det är en synnerligen värdig fransk ligamästare som i kväll har korats, det tror jag att de allra flesta är helt överens om.

Nu återstår en ligamatch, hemma mot Reims nästa helg, och helgen därefter har PSG chansen att säkra en historisk trippel då man möter Auxerre i finalen i den franska cupen. Seger där och PSG blir första lag att samma säsong vinna såväl ligan som ligacupen och franska cupen. Paris est magique – et toujours champion!

PSG 3, Barcelona 2

Egentligen räcker det så. Wow, vilken match det var! Så härligt efter en tid av knackigt spel och resultatmässig besvikelse var det så underbart att se ett skadedrabbat och på senare tid utskällt och kritiserat PSG samla sig och visa vilka enorma kvaliteter det finns i truppen och hur bra laget kan spela. Jag är naturligtvis fortfarande i ett lyckorus och en aning förblindad av det, men just nu känns detta som en av de bäst matcher jag sett PSG spela och en av de mest underhållande och häftiga Champions League-matcherna jag sett.

At ett PSG utan Zlatan Ibrahimovic, försvargeneralen Thiago Silva och den vindsnabbe kontringsspelaren Ezequiel Lavezzi skulle kunna rubba Barcelona hade jag knappt ens vågat drömma om. Men andra klev fram och det stort. David Luiz och Marco Verratti gjorde sina respektive första mål för klubben (vilket väl valt tillfälle att göra det!) och grovjobbaren Blaise Matuidi fick göra det som skulle visa sig bli det matchavgörande målet. Allra mest gladde jag mig nog ändå åt att den unge mittbacken Marquinhos äntligen fick visa prov på in fulla potential som den blivande världsspelare han är. Konkurrensen var stenhård men i mitt tycke var han bäst på plan.

Hoppas att detta nu gör så att bitarna faller på plats för laget även i ligaspelet. Det kan behövas eftersom det är Monaco som står för motståndet härnäst. Men innan jag funderar vidare alltför mycket på den matchen, det är långt till söndag kväll, ska jag fortsätta att suga på den här karamellen. PSG 3, Barcelona 2. Det känns oerhört skönt att skriva det. Allez, Paris! Det här skakade liv i drömmen om att ta flytta fram positionerna ytterligare och verkligen kunna utmana i Champions League.

Nu börjar det på riktigt allvar!

Med all respekt för de lag som mitt älskade PSG har mött hittills i Champions League denna säsong så känns det som att det är först nu som laget verkligen kommer att behöva bekänna färg. Kvartsfinalen mot Chelsea är en utmaning som heter duga och jag är redan såhär flera timmar föra avspark duktigt nervös. Att få ett bra resultat med sig från kvällens hemmamatch känns som något av helt avgörande karaktär för dubbelmötet, en seger om inte ett måste så synnerligen önskvärt. Samt det viktiga att helst inte släppa in något mål. Vikten av mål på bortaplan fick laget bittert erfara i förra säsongens kvartsfinalmöte med Barcelona.

Zlatan Ibrahimovic och Edinson Cavani formar ett av de bästa anfallspar som något lag i världen har och de två blir naturligtvis viktiga i kväll. Men eftersom det nästan är viktigare att inte släppa in mål än att göra något är det ändå främst försvarsspelet som på förhand känns som den verkliga nyckeln till framgång och därmed lutar jag mot att det är mittbacksgeneralen och lagkaptenen Thiago Silva som är den enskilt viktigaste spelaren för PSG i kväll. En annan nyckel till framgång är att det centrala mittfältet med (förmodligen)  Blaise Matudi, Marco Veratti och Thiago Motta på planen från start vinner kampen med sina meriterade motståndare hos gästande Chelsea.

Sedan blir det en stor utmaning för den i sammanhanget orutinerade PSG-coachen Laurent Blanc att vinna den taktiska kampen mot den rutinerade och synnerligen slipade José Mourinho. När det gäller det taktiska spelet har den portugisiske tränaren få, om ens några, övermän. I det stora hela känns det också som att Chelsea är ett lite bättre lag än PSG och därmed får gälla som favoriter. Men jag tror på en jämn kamp över två matcher. Oavsett hur det går känns det dock fantastiskt häftigt att få se PSG vara med och leka och konkurrera på denna höga nivå.

Även om jag befarar en knapp förlust hoppas jag naturligtvis på något annat. Och drömma måste man ju få göra, framförallt med tanke på att PSG:s nya slogan lyder rêvons plus grand. Drömbilden är klar, i den ingår att få se Thiago Silva lyfta segerbucklan efter finalen i maj månad. Vägen till att den drömmen slår in går förmodligen via en seger mot Chelsea på Parc des Princes i kväll. Matchstart är det 20:45. Allez PSG!

Il faut y croire

Puh, vilken pers! Jag kan ärligt erkänna att jag för egen del tio minuter in i matchen inte trodde ett dugg på möjligheten att Paris Saint-Germain när kvällen var över skulle stoltsera överst i den franska ligatabellen. När Valenciennes efter duktigt virrigt försvarsspel hos PSG då gjorde 2-0 var jag nästan beredd att i ren frustration skicka ut tv-apparaten genom fönstret. Då fanns det inget i mig som trodde på en vändning. Snarare en monumental kollaps. Men ett snabbt reduceringsmål av Nenê tände ett svagt ljus av hopp. När den smått galna första halvleken var över hade PSG via två sena mål av Maxwell och Blaise Matuidi vänt till 3-2 och allt kändes väldigt bra. När Jérémy Ménez i inledningen av den andra halvleken ökade på till 4-2 kändes det klart. Laget kontrollerade skeendet på planen och chanser till såväl ett femte som ett sjätte mål radades upp. Men aldrig får man vara helt lugn. En mästerligt slagen frispark från Valenciennes till 3-4 skakade rejält liv i matchen och de sista tio minuterna + fyra tilläggsminuter blev en ren nervpers. Men den här gången lyckades laget reda ut stormen. Segern med 4-3 betyder att PSG går om Montpellier i tabellen. Lagen står på samma poäng och med samma målskillnad. Det som nu skiljer är fler gjorda mål av PSG. Men, och det är ett stort sådant, Montpellier har en match mindre spelad och kan redan i morgon återta ledningen. Jag behöver väl knappast påpeka att jag håller alla tummar jag kan för Rennes i morgon kväll? Rennes och Caen. Det vore naturligtvis finemang om Caen kunde skrälla i Lille och ge PSG lite mer andrum ner till tredjeplatsen. Det är enorm skillnad mellan att sluta tvåa och trea. Tvåan går direkt in i gruppspelet i pengastinna Champions League medan trean för kvala. Ett långt kval dessutom eftersom den franska ligan till nästa säsong tappar i Europarankingen. Men det är klart, allra bäst är det naturligtvis att vinna ligan. Än är det långtifrån avgjort. Il faut y croire.

Ici c’est Paris!

Jag har sagt det förr och säger det igen: sport är också kultur. Den här säsongen finns det dessutom riktigt goda möjligheter att det blir finkultur när det gäller mitt älskade Paris Saint-Germain. Detta nästan konstant underpresterande huvudstadslag kommer för alltid att vara hackkyckling i övriga Frankrike, men uppbackade av nya stenrika ägare från Qatar är det nu förmodligen en hel del avundsjuka inblandad i de sneda blickarna från den övriga hexagonen. Förvisso kan man ha många (och välgrundade) åsikter kring det vulgärt nyrika sättet med vilket klubben har agerat på transfermarknaden de senaste veckorna. Åtta nya spelare har kontrakterats, till ett sammanlagt värde av över 80 miljoner euro! Bara i transferkostnader, allså. Sedan tillkommer saftiga månadslöner. I dag skrev lagets verkliga profilvärvning, den argentinske landslagsmittfältaren Javier Pastore, under ett femårskontrakt med PSG. Övergångssumman till italienska Palermo ligger enligt rapporterna på svindlande 42 miljoner euro. Dessutom ska Pastore enligt rapporterna få en årslön på 5 miljoner euro. Naturligtvis rent löjliga och fullständigt horribla siffror. Det finns ingen rim och reson i det hela. Ingen männsika är värd de summorna. Men sådan ser marknaden ut i världsfotbollen och jag skulle ljuga om jag påstod att jag i rollen som PSG-supporter inte är exalterad som ett barn på julafton över att få en spelare som Javier Pastore till laget i mitt hjärta. Vilket gäller för de övriga ju nyförvärven också. Kevin Gameiro, som i seriepremiären på Parc des Princes ikväll direkt ställs mot sina tidigare lagkamrater i Lorient), Jéremy Ménéz, Blaise Matuidi, Milan Bisevac, Salvatore Sirigu, Nicolas Douchez och Momo Sissoko. Det vattnas i munnen när jag tänker på vilket fantastiskt lag som PSG kan ställa på benen denna säsong – och hur bra det kan bli när alla spelare verkligen har kommit till rätta i laget och kommit in i spelsystemet. Att PSG, på papperet i alla fall, är laget att slå i den franska ligan i år understryks av att inte mindre än fem av de spelare som togs ut i den franska landslagstruppen till träningslandskampen mot Chile har PSG som klubbadress!

Nu är det bara en timme kvar till att den nya säsongen äntligen sparkar igång. Jag ska snart ta på mig min matchtröja, ta med mig en skål med popcorn och slå mig ner i tv-soffan för att följa matchen. Jag säger precis som speakern och publiken på Parc des Princes brukar skandera precis innan matchstart: Ici c’est Paris!