Manligheten i skrattspegeln i ojämn komedi

En episodfilm om ämnet otrohet, kan det vara någonting? Om vi pratar om filmen De otrogna (Les Infidèles i original) från 2012 är svaret både ja och nej. Det är nämligen en synnerligen ojämn historia. Jag tycker dock att de bra bitarna överväger de dåliga och skulle därmed säga att filmen som sedan två månader tillbaka finns utgiven på svensk dvd i alla fall får kategoriseras som sevärd.

Den inte alltid helt politiskt korrekta filmen skapade en del kontrovers på hemmaplan men blev också en av 2012 års största inhemska framgångar på bio i Frankrike. Internationellt har det dock inte gått lika bra för den och här i Sverige blev det direkt till dvd-premiär för den, ett och ett halvt år efter den franska premiären.

Ämnet är alltså otrohet, mer specifikt manlig otrohet, och det vrids och vänds på i åtta sinsemellan olika episoder. Angreppssättet och stämningsläget skiftar i de olika berättelserna. Det är ömsom komiskt, ömsom tragiskt. I bland lågmält och andra gånger absurdistiskt och högljutt. Allvar blandas med bitvis infantil komik. Det är som sagt ojämnt värre. Bäst fungerar filmen som regel i de mer allvarliga stunderna. Det är då den blir som mest intressant.

Det är inte bara kvalitén på dessa episoder som varierar utan även längden. Några är mer att se som korta sketcher mellan de längre berättelserna. De sex längre berättelserna är alla regisserade av olika, namnkunniga, regissörer. Här medverkar till exempel Michel Hazanavicius (The Artist), Fred Cavayé (Mea culpa och För henne) och Emmanuelle Bercot (Betties resa).

En röd tråd mellan de olika filmerna är att Jean Dujardin och Gilles Lellouche medverkar i nästan alla av dem. De har också tillsammans regisserat den sista episoden och varit högst delaktiga i manusskrivandet. Det var för övrigt Jean Dujardin som kom med den ursprungliga idén till filmen.

De otrogna blandar och ger. Ambitionen tycks ha varit att sätta ljuset på och driva med sådant som uppfattas som maskulint och manligt. Det lyckas man med i bland och det är ofta i de stunder då den satiren fungerar som filmen också gör det. När satiren inte fungerar blir det hela genast mycket mer problematiskt och eftersmaken besk. Ojämnt var ordet.

Deneuve glittrar i halvlyckad roadmovie

Den hade svensk biopremiär i början av november men av olika anledningar har det tyvärr dröjt tills nu innan jag har kommit åt att se Betties resa (Elle s’en va i original). Bättre sent en aldrig och skönt att kunna uppfylla den egenpåtagna målsättningen att se alla franska filmer som kommer till Sverige. Och eftersom jag inte blev överförtjust i filmen i fråga så känns det inte så trist att det tog lite tid för mig att komma till skott och se den.

Den stora och klarast lysande stjärnan i Betties resa är den tidigare i år 70 år fyllda Catherine Deneuve. Det skulle till och med gå att argumentera för att det här är hennes film. Hon spelar titelpersonen Bettie, en trött, sliten och lite bitter kvinna som bor hemma hos sin mamma och driver en ekonomiskt ansträngd kvarterskrog i hemstaden i Bretagne. Efter att ha blivit sviken av den man hon älskar brister den för Bettie och hon släpper allt hon har för händerna, sätter sig i sin bil och bara åker i väg. Efter ett tag får Bettie ett telefonsamtal från sin dotter som hon har ett synnerligen ansträngt förhållande till. Dottern ber att Bettie ska skjutsa hennes son till sin farfar för att han sedan ska ta hand om honom medan hon försöker få ett jobb i Bryssel. Bettie, som knappt har träffat sitt barnbarn, tackar ja och åker iväg mot den stad där dottern bor. Kontakten med barnbarnet visar sig bli den katalysator Bettie så väl behöver för att börja få ordning på sitt liv.

Betties resa är en typisk roadmovie så tillvida att det rör sig lika mycket rör sig om en inre som yttre resa för huvudkaraktären. Regissören Emmanuelle Bercot drar dessutom ut å sin berättelse lite väl mycket, filmens spellängd på knappa två timmar hade med lätthet kunnat kapas med i alla fall 20 minuter. Men jag gillar den lite kärva men också varma ton hon har i sitt berättande. Catherine Deneuve är som klippt och skuren för rollen, som mycket riktigt också är skriven med just henne i åtanke, och jag har redan berömt hennes insats. Men även om hon dominerar filmen med sin närvaro och pondus vill jag också slå ett slag för sångerskan Camille som är riktigt bra som Betties dotter. Scenerna mellan Deneuve och Camille är elektriska och vibrerar av känslor.

Betties resa är en i grund och botten melankolisk och lite sorgsen film, men den är kryddad med en lågmäld humor. Det är en i huvudsak karaktärsdriven film men i bakgrunden finns också en skarp social förankring med kopplingar till krisen i den europeiska ekonomin. Den är inte sensationell på något vis men ett tryggt, säkert och utmärkt utfört hantverk. Sevärd, men kanske inte mycket mer skulle man kunna sammanfatta det hela. Och så är den naturligtvis fylld av bilder fina bilder från olika och inte så ofta skildrade delar av den franska landsbygden. Och det är naturligtvis inte fy skam.