Vad sägs om en kultklassiker på Gabin-dagen?

Som traditionen bjuder här på BleuBlancRouge har det återigen så här på den 17 maj blivit dags för att på dennes födelsedag hylla en av de verkliga legendarerna inom fransk film: skådespelaren Jean Gabin.

I vanlig ordning sker denna i hyllning i form av att skriva om en av alla filmer i hans imponerande omfångsrika filmografi och i år handlar det om kriminalkomedin Falskmyntarna (Le cave se rebiffe i original) från 1961.

Det är en film som löst hänger i hop med två andra klassiska filmer som jag skrivit om tidigare, nämligen Blod på guldet (Touchez pas au grisbi) och Tuffa killar med revolver (Les tontons flingueurs). Samtliga bygger nämligen på romaner av författaren Albert Simonin som i litterär form utgör en sammanhållen trilogi.

Som filmer står de dock helt för sig själva. Blod på guldet är förvisso en tämligen trogen tolkning av förlagan medan de andra två förhåller sig väldigt fritt från originalet.

En annan gemensam nämnare mellan de tre filmerna förutom att de bygger på romaner av Albert Simonin är att dialogerna är skrivna av mästaren Michel Audiard och det är sannerligen ingen dålig sådan. För dialogerna är fantastiska i alla tre filmerna och i Falskmyntarna är de rätt och slätt den enskilt främsta anledningen att se filmen.

Handlingsmässigt är det nämligen en ganska alldaglig film. Den handlar om tre småskurkar som smider planer att göra sig en rejäl hacka på förfalskade pengar. Bilskojaren Éric är den som lanserar idén. Han har ihop det med Solange, en kvinna som är gift med den timide Robert som råkar ha ett mästerligt handlag för att gravera och trycka.

Tanken är att dra nytta av hans kunskaper och samtidigt lura honom på förtjänsten. Men de behöver hjälp från ytterligare ett håll, någon med erfarenhet som kan styra operationen. Valet faller på den pensionerade mästerförfalskaren Le dabe (spelad av Jean Gabin) som de lyckas övertala att genomföra en sista kupp.

De lockar honom med att han ska få hälften av förtjänsten och han skrider till verket, vad han inte vet är att de parallellt börjar smida på en plan som ska ge dem en större andel av bytet.

Falskmyntarna är en underhållande om än med ålderns rätt gammaldags historia. Jean Gabin är den största behållningen skådespelarmässigt och han levererar sin rollprestation med sedvanlig pondus, inte minst i leveransen av Audiards välskrivna repliker. Men han är inte ensam om att imponera i sin rolltolkning.

Den idag lite bortglömda birollskungen Bertrand Blier som spelar en av de tre ränksmidande skurkarna förtjänar också att nämnas.

Regissören Gilles Grangier iscensätter filmen med lätt hand och en hel del glimt i ögat vilket gör att den drar mer åt komedi än kriminalfilm. Den franska publiken gillade det, nära tre miljoner löste biobiljett när den biovisades på hemmaplan och i dag är Falskmyntarna att räkna till de franska kultklassikerna.

En legendar har gått ur tiden

Regissören Georges Lautner, en av fransk underhållningsfilms allra största, är död. Han avled i Paris i går fredag, 87 år gammal. Georges Lautner föddes i Nice och är kanske mest känd för sina många, framgångsrika samarbeten med den legendariske dialogmakaren och manusarbetaren Michel Audiard (för övrigt pappa till Jacques Audiard, en av fransk films mest intressanta regissörer den senaste 20 åren).

Audiards dialoger var aldrig vassare och rappare än i klassikern Les Tontons flingeurs (eller Klädsel: vardagsdräkt med revolver som den osannolika svenska titeln fick bli), en titel som när filmen fick nypremiär på bio ändrades till den marginellt mindre märkliga Tuffa killar med revolver.) från 1963, en film som regisserades med stor ackuratess och fenomenal timing av just Georges Lautner.

Les Tontons flingeurs råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer och för att hylla Georges Lautner tänkte jag i dag tipsa om just den. På samma gång blir det en hyllning till en av mina stora favoriter på skådespelarfronten, den  Italienfödde före detta brottaren Lino Ventura som i Les Tontons flingeurs svarade för sitt livs roll.

Lino Ventura spelar ex-gangstern Fernand. Han har dragit sig tillbaka från den kriminella banan men när en god vän till honom, tillika maffiaboss, på sin dödsbädd ber honom om en tjänst att dels tills vidare ta hand om dels affärerna, dels maffiabossens dotter tackar han ja.

Alla är dock inte så glada över att utbölingen Fernand glider in och tar över verksamheten, tvärtom. Det är många som är intresserade av att röja Fernand ur vägen och själva få ta över maffiaimperiet. Fernand tvingas avvärja det ena försöktet att ta honom av daga, samtidigt som han försöker hålla koll på den vildsinta och partysugna dottern.

Les Tontons flingeurs är en sorts både hyllning och parodi av 40-talets hårdkokta noir-filmer. Den innehåller en mängd hejdlöst roliga och klassiska scener. Den mest berömda är där några skrupelfria gangsters med ljusskygg agenda sitter i ett kök och försöker kallprata med varandra samtidigt som de dricker hysteriskt stark och illasmakande hemgjord likör.

Faktum är att Michel Audiard inte var särskilt förtjust i den scenen eftersom han ansåg att den inte tillförde berättelsen något men Georges Lautner behöll den i filmen och det visar på hans storhet och goda omdöme som regissör.

Lino Ventura är som jag redan tidigare har varit inne på helt fantastisk i rollen som Fernand. Han är på samma gång både stenhård och älskvärd. Men han är inte den ende skådespelaren i filmen värd att nämna. Les Tontons flingeurs är rent allmänt en välagerad historia, men det går ändå inte att komma ifrån att Bernard Blier förtjänar att lyftas fram lite extra för sin rollprestation som Raoul Volfini, Fernands huvudmotståndare i berättelsen. Scenerna mellan Ventura och Blier är alla minnesvärda.

Den som har följt den här bloggen ett tag vet säkert att Jean Gabin är min absoluta favorit bland franska skådespelare och det var faktiskt först tänkt att han skulle spela rollen som Fernand. Men han hade för långtgående och kostsamma krav på vilka personer som skulle ingå i filmteamet vilket fick producenterna, som inte alls trodde att filmen skulle bli någon succé och var ute efter att göra den för så lite pengar som möjligt) valde att gå på ett annat spår och i stället vände sig till Lino Ventura.

Inte minst till Michel Audiards stora glädje. Han och Gabin kom nämligen mer eller mindre omgående ihop sig. Trots att jag är ett stort fan av Gabin så får jag lov att erkänna att jag också tror att allt ordnade sig till det bästa. Jag tror inte att någon annan hade kunnat göra rollen som Fernand bättre än vad Lina Ventura gjorde den. Det känns verkligen som att han förkroppsligar den perfekt. Och en hel del av äran för det kan naturligtvis tillskrivas regissören Georges Lautner och dennes utmärkta personregi.

Les Tontons flingeurs blev ingen omedelbar klassiker. Faktum är att den noterade enbart måttliga publikframgångar och inte heller kritikerna var övertygade om filmens storhet. 1963 när filmen släpptes var snarare Nya vågen-filmerna det som kritikerna, så att säga, gjorde vågen åt.

Men med tiden växte filmens rykte och fler och fler noterade dess förtjänster och nu betraktas den rent allmänt som en klassiker och en omistlig del av filmhistorien för den som är intresserad av fransk film. Något som jag utan tvekan skriver under på. Mycket mer underhållande än Les Tontons flingeurs blir det inte. Tack för den, och alla andra minnesvärda filmer, Georges Lautner och vila i frid!