Canet gör nyinspelning av sig själv utan sig själv

Tyvärr måste jag än en gång be om ursäkt för en tids inaktivitet här på bloggen. Material att skriva om har definitivt inte saknats, men inspirationen och orken har liksom saknats. Följden har blivit att jag nu återigen har skaffat mig en hel del att skriva ikapp mig om (vilket på ett sätt naturligtvis är något positivt, det betyder att det glädjande nog händer en hel del när det gäller fransk- eller franskspråkig kultur som hittar hit till våra breddgrader just nu).

Filmen Blood Ties som släpptes på svensk dvd för ungefär en månad sedan är en av de där filmerna jag är skyldig er läsare några rader om. Det är en sådan där film som det går att fundera kring om den verkligen hör hemma på en frankofilblogg eller inte. Trots att det är en amerikansk film på engelska tycker jag att det finns några avgörande faktorer som gör att den faktiskt gör det. Det är en nyinspelning av en fransk film, den är regisserad av en fransk regissör och har en fransk stjärna i en av de ledande rollerna.

Blood Ties är en nyinspelning av Rivalerna (Les liens du sang) från 1998. Guillaume Canet, som spelade en av huvudrollerna i det av Jacques Maillot regisserade originalet, gör nu tvärtom. Det vill säga regisserar men skådespelar inte själv. I Blood Ties är handlingen flyttad från Lyon till New York, tiden är dock alltjämt 70-tal. Ramberättelsen är också i det stora hela densamma. Handlingen kretsar kring de två bröderna Chris och Frank. Chris blir i filmens inledning just frisläppt från ett längre fängelsestraff. Han är fast besluten att få rätsida på sitt liv och leva att hederligt liv på rätt sida lagen. Det visar sig dock inte vara så lätt.

Förhållandet till brodern Frank, som är polis, är av förklarliga skäl an aning ansträngt. Frank önskar inget annat än att Chris ska lyckas få ordning på sitt liv men litar inte riktigt på att det kan bli så och inseratt han i kraft av sitt yrke kommer att behöva hålla ett vakande öga på honom. Men yrkesroller är en sak och släktband något helt annat. Vilket komplicerar livet rejält inte minst för Frank.

Precis som Rivalerna är Blood Ties nästan mer att se som ett socialrealistiskt och karaktärsdrivet drama mer än den typ av actionfilm den delar mycket karaktäristik med. De två filmerna påminner överhuvudtaget väldigt mycket om varandra, Guillaume Canet förhåller sig väldigt trogen den vision som Jacques Maillot presenterar i det franska originalet. Ändå vill jag påstå att Blood Ties är en lite bättre film.

Den är mer påkostad och ser därför bättre ut. Miljöerna, detaljerna och scenografin känns mer genuin i Blood Ties. Dessutom är jag sedan tidigare mycket svag för den känsliga och lätt melankoliska ton som Guillaume Canet mejslar fram i sina filmer, till exempel den mästerliga Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) och  succéfilmen  Små vita lögner (Les petits mouchoirs). Samma typ av ton genomsyrar även Blood Ties.

Guillaume Canet är en utmärkt personinstruktör och med skådespelare som bland andra Billy Crudup, Clive Owen, James Caan, Marion Cotillard, Mila Kunis och Matthias Schoenaerts i rollistan får han dessutom massor med skådespelartalang att arbeta med. Möjligtvis med undantag för en tidvis lite svajig Clive Owen är Blood Ties mycket riktigt också en välagerad film.

I och med att Guillaume Canet (som med hjälp av den amerikanske regissören James Gray själv gjort manusbearbetningen) inte har gjort några större ändringar jämfört med originalfilmen lider den tyvärr också till viss del av samma brister. Det är manusmässigt en aning banalt och lättviktigt emellanåt och om man ska göra ännu en film på samma lite lätt utslitna tema krävs det allt att man ska komma med något nytt och fräscht grepp för att det riktigt ska lyfta. Det gör aldrig Blood Ties och därför blir den inte mer än en sevärd, hantverksskicklig och underhållande film. Men beroende på vad man väntar sig av en film kan det naturligtvis vara gott nog så och räcka en bra bit.

Brittisk erotisk klassiker i finfin fransk version

Den brittiske författaren D.H. Lawrences mest kända verk är naturligtvis Lady Chatterleys älskare, ett portalverk inom den erotiska litteraturen. Vad som kanske är mindre känt är att det var först den tredje versionen av samma berättelse som han skrev som gavs ut och nådde klassikerstatus.

Den franska filmen Lady Chatterleys älskare (Lady Chatterley i original) från 2006 är baserad på den andra versionen, John Thomas and Lady Jane. Det är en mycket fin, respektfull och sensuell version av berättelsen om den uttråkade brittiska överklasskvinnan som i tiden just efter första världskriget faller för skogsvaktaren på den stora lantegendom hon bor.

Hennes man har återvänt från kriget invalidiserad och ser henne mer som ett sällskap än något annat och visar inget större intresse för henne. Under en promenad i skogen träffar den sexuellt frustrerade Lady Chatterley den kärve och aningen råbakade skogsvaktaren och sakta men säkert börjar något att spira mellan dem. Det hela är naturligtvis inte okomplicerat, de är gifta på varsitt håll och dessutom finns där en på den tiden i stort sett oöverstiglig klassklyfta mellan dem.

Regissören Pascale Ferran tar god tid på sig att berätta sin historia, filmen klockar in på strax under tre timmar, och förhåller sig nära originaltexten. Hon bygger med relativt enkla medel sakta och effektivt upp stämningen. Trots att det, så småningom, rör sig om kraftiga känslor som sätts i svall så är det en återhållsam, långsamt berättad och avskalad film. Något som jag tycker passar berättelsen utmärkt.

Ett genomgående problem när det gäller erotiska skildringar på film är att de är övertydliga men Pascale Ferrans Lady Chatterleys älskare låter en hel del (även om den innehåller sin beskärda del av nakenhet) vara outtalat. Hon jobbar effektivt med tystnader, blickar och ett bildspråk mättat med metaforer och symbolik från naturen. Själva fotot är enkelt, men ofta svindlande vackert och dröjande vid detaljer. Marina Hands är lysande i huvudrollen och fångar perfekt alla de motstridiga känslor som forsar genom den komplexa karaktär som Lady Chatterley är.

Lady Chatterleys älskare blev den stora vinnaren vid Césargalan 2007. Den vann totalt fem priser: bästa film, bästa kvinnliga huvudroll, bästa foto, bästa kostymer och bästa manus baserat på annat material. De fyra sistnämnda känns befogade men även om jag tycker väldigt mycket om den här filmen så tycker jag att priset för bästa film kanske inte var helt välförtjänt.

2006 var ett starkt filmår i Frankrike och Lady Chatterleys älskare snuvade priset framför näsan på, i mitt tycke, lite vassare filmer som Infödd soldat (Indigènes) och framförallt Berätta inte för någon (Ne le dis à personne).

Berätta för alla! Den här filmen vill du inte missa

I kväll klockan 22.45 visar SVT2 en av mina absoluta favoritfilmer från det förra årtiondet, Guillaume Canets thrillermästerverk Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) från 2006. Filmen är en fransk ombearbetning av den amerikanske thrillerförfattaren Harlan Cobens bästsäljande roman med samma namn (Tell No One i original) från 2001.

Berätta inte för någon är berättelsen om barnläkaren Alexandre Beck som åtta år efter att hans älskade fru Margot under mystiska omständigheter brutal mördats och ryckts från honom, fortfarande nedbruten av sorg över det som inträffade, plötsligt får ett e-postmeddelande på sin jobbdator.

Meddelandet innehåller en länk som han uppmanas klicka på vid ett specifikt klockslag. Alexandre följer instruktionen och får sitt livs chock. Länken går till en övervakningskamera och in i bild glider någon som av allt att döma är Margot. Och det är ändå bara början på en händelsekedja som totalt vänder upp och ner på Alexandres liv och som snart ställer honom inför en serie utmaningar.

Bland annat att ta reda på om Margot verkligen är i livet och i så fall vad som i själva verket hände den där ödesdigra kvällen för åtta år sedan. Saker och ting kompliceras snart ytterligare av att fler märkliga saker sker och att han snart befinner sig på flykt undan polisen, misstänkt för brutala brott som han inte begått.

I mina ögon är Berätta inte för någon en in i minsta detalj närmast perfekt thriller. Allt från Guillaume Canets känsliga regi till det vackra fotot och det inspirerade skådespeleriet från den nästan osannolikt stjärnbeströdda och meriterade, höll ögonen öppna för om det så rör sig om den kortaste biroll kan något känt ansikte dyka upp, ensemblen håller allra högsta klass.

En annan beståndsdel som förtjänar att lyftas fram är originalmusiken av den berömde franske musikern -M-, alias Mathieu Chedid. Han har skapat ett soundtrack som verkligen fångar upp och förstärker den fullständigt hjärtskärande fina kärlekshistoria som filmen i mångt och mycket är. Helt i sin ordning fick han också en César för bästa originalmusik som tack för sin fina insats.

Det var dessutom, även det helt i sin ordning, bara en av de totalt fyra Césarstatyetter som filmen plockade hem vid 2007 års gala. Lite märkligt är dock att den inte vann priset för bästa film. I den kategorin fick den se sig slagen av Pascale Ferrans D.H Lawrence-filmatisering Lady Chatterley. Inget ont om Pascale Ferrans film, den är alldeles utmärkt, men det priset förtjänade den (i mitt tycke)  inte.

Berätta inte för någon är en tät, gripande, spännande thriller. Inte helt olik en annan melankolisk och mästerlig thriller från ungefär samma tid, Fernando Meirelles Le Carré-filmatisering The Constant Gardener, i stämning. Men Berätta inte för någon är inte lika konsekvent nedtonad utan bjuder på både några riktigt svettiga actionscener och en del humor mellan varven.

Jag har redan varit inne på den fantastiska ensemblen. Det fullkomligt vimlar av namnkunniga skådisar i allt från de ledande rollerna till de mindre, nästan statistartade. Alla gör bra ifrån sig, men på något sätt är det ändå François Cluzets film. De allra flesta svenska biobesökare lär vid det här laget främst förknippa honom med rollen som den förlamade aristokraten Philippe i En oväntad vänskap (Intouchables) och även om han är mycket bra i den rollen så skulle jag ändå vilja påstå att han som Alexandre Beck i Berätta inte för någon gör sitt livs roll.

I övrigt vill jag som vanligt slå ett extra slag för favoriten Marie-Josée Croze, som jag skrev om häromveckan med anledning av hennes roll i A View of Love, och dessutom även Gilles Lellouche som glänser i en färgstark biroll.

Berätta inte för någon bjuder generöst på suverän underhållning, 2 timmar och 10 minuter verkligen flyger fram. Som jag konstaterar redan i rubriken; den här filmen vill du inte missa.

Mannen som ville leva sitt liv

…et  voilà, c’est reparti! Då var vi där igen. Vid en namncirkus när en fransk film ska släppas på svensk dvd. Häng med här: i Frankrike heter filmen L’homme qui voulait vivre sa vie (vilket för övrigt är en lysande titel med tanke på vad den handlar om), men den internationella titleln är The Big Picture, vilket är helt logiskt med tanke på att det är originaltiteln på den roman av den amerikanske författaren Douglas Kennedy som den bygger på.

För det svenska filmbolaget dög dock inte The Big Picture som titel. Inte heller Den gåtfulle fotografen som Douglas Kennedys roman fick heta här. Nej, det svenska filmbolaget valde i stället att hitta på en egen (och mycket mer slätstruken) engelskspråkig titel! Så om du vill hitta den i de svenska dvd-hyllorna så får du nu leta efter Identity of a Killer. En dussinthrillertitel på en annorlunda och intressant film.

Identity of a Killer, det tar emot att använda den titeln men eftersom det nu är den som gäller här i Sverige så får jag för enkelhets skull ändå använda den, är en flerbottnad och existentialistisk berättelse om Paul Exben, en man vid ett vägskäl i livet. Yrkesmässigt finns inte mycket att klaga på. Han är advokat och har ett välbetalt arbete som dessutom inom en snar framtid kan bli ännu mer lukrativt efter att han fått ett erbjudande om att ta över den framgångsrika firman.

På det privata planet är det däremot betydligt värre ställt. Han och hans fru har glidit från varandra och deras tillvaro tycks mest bestå av att såra varandra. En dag får frun nog och ber om skilsmässa. Av en slump får han reda på att hon en tid haft en älskare. Det visar sig dessutom vara en av Pauls vänner, en fotograf med hela världen som arbetsfält.

Genom en ren olyckshändelse råkar Paul ta livet av honom, men efter den initiala paniken inser Paul att det hela är en chans för honom att verkligen förverkliga ett liv som han länge önskat att han kunnat leva. Ett av Pauls stora intressen är nämligen vara att fotografera och därför fingerar han sin egen död, tar den fotograferande vännens identitet och drar iväg. Färden tar honom till Balkan där han startar om på nytt, med framgång men också med en permanent skräck för att bli upptäckt för den han verkligen är.

Regissören Eric Lartigau har lyckats bra med att ladda sin filmatisering av Douglas Kennedys Patricia Highsmith-influerade roman med massor av stämning, atmosfär och känsla. Romain Duris är ypperlig i rollen som Paul Exben och det är bra det för egentligen ligger hela nyckeln till huruvida den i vissa skeden lite sökta och kanske inte helt sannolika berättelsen skulle fungera på om personen som gestaltar huvudkaraktären klarar av att göra det med trovärdighet. Vilket alltså Romain Duris gör. Han lyckas fullt ut fånga allt det inre tvivel och den ångest som Paul bär på. Mycket bra är för övrigt också Marina Foïs, som också kan ses briljera i dvd-aktuella polis (polisse), i rollen som Pauls olyckliga hustru.

Identity of a Killer är utsökt vackert fotograferad och har fått ett suggestivt och välskrivet soundtrack som elegant smälter samman med de fina bilderna. Filmen har en underliggande melankoli som påminner lite om den i Guillaume Canets mästerliga adaptation av en annan amerikansk spänningsroman, Harlan Cobens Berätta inte för någon (Ne le dis à personne).

Att arbeta om och översätta amerikanska spänningsromaner till filmer verkar hålla på att bli en fransk paradgren. Lika bra som Berätta inte för någon är Identity of a Killer inte, men så bra att den hade kunnat få gå upp på bio här i Sverige – och definitivt förtjänat en bättre ”svensk” titlel.

Fram med näsdukarna

För andra veckan i rad finner möts vi av franskspråkig fägring bland veckans premiärer på de svenska biograferna. Efter bröderna Dardennes socialrealistiska fullträff Pojken med cykeln förra veckan är det den här helgen dags för en helt annan typ av film. Guillaume Canets Små vita lögner (Les petits mouchoirs) är en brett anslagen, pratig och ambitiös film som huvudsakligen utspelas i chica miljöer i ett soldränkt Cap Ferret. Det rör sig om ett ensembledrama som påminner inte så lite om Lawrence Kasdans semiklassiker Människor emellan från 80-talet.

Handlingen i Små vita lögner kretsar kring ett kompisgäng som varje sommar brukar resa till ett hus i Cap Ferret. Filmen inleds just innan det är dags för ännu en tripp dit. Då inträffar något hemskt. En i gänget råkar ut för en trafikolycka efter en sen kväll på krogen och hamnar svårt skadad på sjukhus. Resten av gänget tvekar, men bestämmer sig för att ändå åka i iväg. Alla ser resan som ett sätt att för en stund komma ifrån de olika saker som påverkar dem i respektive liv. Det visar sig dock att det inte blir någon lyckad flykt. Allt som ligger där och gror under ytan tycks i kölvattnet av kompisens brutala olycka ta sig upp till ytan och spänningen inom gruppen stiger.

Det har tagit sin lilla tid för Små vita lögner att hitta till de svenska biograferna, vilket är lite märkligt med tanke på att den blev en formidabel succé på hemmaplan. Faktum är att det var den mest sedda inhemska filmen i Frankrike 2010, endast slagen av Harry Potter och dödsrelikerna när det gällde att locka de franska biobesökarna det året. Den stjärnspäckade rollistan med den då relativt nyligen Oscarbelönade Marion Cotillard i spetsen borde inte ha dragit ner intresset från de svenska biodistributörerna. Likafullt så dröjde det alltså tills nu innan det var dags. Men den som väntat på något gott…som det brukar heta.

För något gott är Små vita lögner. Dock inte utan skönhetsfläckar. De enormt högt uppskruvade förväntningar jag hade på filmen efter Guillaume Canets förra film, den briljanta thrillern Berätta inte för någon (Ne le dis à personne), infrias inte riktigt. För det första är Små vita lögner för lång. Speltiden på dryga två och en halv timme hade med fördel kunnat kortas ned med en halvtimme. Dessutom spretar den en aning i tonläge och är lätt övertydlig. I bland känns det dessutom som att man som åskådare blir lite distanserad till karaktärerna och det som berättas.

Med det sagt så finns det en hel del bra med filmen att föra fram. I dess bästa stunder visar Guillaume Canet upp en del av den berättarmässiga briljans som kännetecknade Berätta inte för någon. Det bitterljuvt melankoliska drag som genomsyrade den filmen finns med även denna gång, bara inte med samma absoluta gehör. Även om det finns genuint gripande scener även i Små vita lögner.

Den välmeriterade ensemblen sköter sig överlag mycket bra, bäst är Marion Cotillard, men François Cluzet (som var så fantastiskt bra i Berätta inte för någon) får den här gången inte riktigt fason på sin roll. Han övertygar inte. Jag hade absolut kunnat tänka mig att ha rollbesatt filmen lite annorlunda. Gärna med samma skådisar, men med en annan fördelning av rollerna.

Med några få undantag fungerar dialogerna mycket bra och de ämnen som dyker upp i de många samtalen mellan rollfigurerna är tillräckligt allmängiltiga för att alla i publiken i alla fall ska känna igen sig i något och kunna identifiera sig med någon. Små vita lögner är inget storverk, men en mer än sevärd film som inte minst tack vare de sommarvarma och härliga kustnära Cap Ferret-miljöerna värmer i biovintern. Vilket naturligtvis inte är fy skam.